Vart är vi på väg?

Härom natten hade vi ett strömavbrott, inte så länge ändå. Jag upplever att vi på senare år fått en mycket ökad stabilitet i elförsörjningen, nuförtiden är det ovanligt med avbrott. Vid förmiddagskaffet talade vi om hur sårbart man lever. Hur länge skulle man klara sig utan el?

Med lätt dystopisk ton undrade någon, om vi hade tänkt på hur mycket IT och Internet påverkar oss. Det medgav jag att jag hade, och en hel del till och med.

Det brukar vara mycket vojne vojne vid radikala förändringar. Särskilt förfasar vi oss över ungdomen. Det största hyckleriet av alla är när vi ondgör oss över facebook. Visst är det ytligt, men helt ärligt hur många "riktiga" kontakter hade vi innan.

Jag kan inte låta bli att citera från Populär historia:

Nu var inte 1800-talets tåg något stillsamt och mjukt färdmedel, utan ett för kroppen rätt så fysiskt krävande moment, oavsett klassbiljett. Skakningar, vibrationer och oväsen var industrialiseringens kännetecken. Järnvägens barndom vimlar av beklagande över hur slitsamt trött man har känt sig efter resan. Läkarkåren instämde och förklarade att det var metallens vibrationer som fortplantade sig in i kroppen och åstadkom ett fysiskt tröttande nötande – ”omfattningen, snabbheten och plötsligheten i järnvägsvagnens rörelse utövar en konstant påfrestning”. För mycket resande på tåg kunde därför få allvarliga biverkningar, varnade expertisen. Värst av allt var, enligt en propagandaskrift mot tågtrafik, oväsendet, ”som kommer att förstöra hörseln på folk, ty lokomotivet far fram med sitt avgrundslarm och alla skall bli döva och aldrig mer höra”. 

Jag vet i alla fall vart jag är på väg. I morgon kl 04.00 stiger jag upp och far till Kanarieöarna, för att umgås med delar av familjen. Det ska bli så skönt. Eftersom jag körde 2010 års sandaler på övertid, och lämnade dem i Toscana, har jag införskaffat 2011 års. Redo att köras in!


Jag lämnar bloggen utan tillsyn under en dryg vecka.