En konsthistoria.

Vi är med i ett nätverk Skåne Sydost, tidigare hette det Besök Skåne Sydost. Det blev en tråkig förkortning av det. Den tråkiga förkortningen ingår nu i ett deprimerande riksdagsparti med idén att till varje pris förhindra att främlingar kommer hit. Vårt lilla nätverk har precis motsatt affärsidé, vi vill locka så många som möjligt att komma till Österlen.

Hos varje medlem finns ett ställ med alla de andra medlemmarnas visitkort. Det är en utmärkt service till besökare. Ofta frågar de om det finns något trevligt att besöka. Då kan man plocka ut några väl valda visitkort. Det bygger på att man känner till företagen bakom visitkorten. En gång om året brukar Skåne Sydost hyra en buss och åka runt och titta på olika ställen. Det brukar vara så trevligt att se allt engagemang och de drömmar som ligger bakom varje ställe. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att vara med de senaste gångerna.

En depå för visitkort ligger i Peppinge, det kära Galleri Peppinge. Vi har luckor i vårt ställ, kort har gått åt och det har kommit nya medlemmar i nätverket. Därför åkte vi till Åsa i den före detta folkskolan. Jag vet få ställen som har en så god känsla. Byggnaden, en gammal byskola, påminner om tiden när jag själv gick i skola på landet. Det var så kallad b-klass, årskurs 1och 2 sammanslaget liksom 3 och 4. Sedan började jag i läroverket, häftigt namn eller hur? Ett retroaktivt inlägg i den pågående debatten om kunskapsskola.

Det är inte bara byggnaden, den gamla skolan, utan också Åsa och systern Malin, deras personligheter och deras konst som gör Galleri Peppinge till ett ställe som utstrålar värme, inspiration och harmoni. När vi kom dit brottades Åsa med problemet att hon ville hänga upp en målning i monumentalformat, som hennes bror målat 1985. Inte helt lätt att hitta väggyta till den. Tavlan är riktigt häftig, behöver plats och kunna ses på avstånd för att komma helt till sin rätt.

Galleriets är välfyllt med Åsas och Malins konst. Åsas tavlor som är drivna till en abstraktionsnivå som fångar kärnan i Österlen, havet, stranden och ljuset.

Ansiktsskulpturerna som föds i en strid ström. Alla med sitt uttryck och olika monteringar! De borde tilltala samlare, jag tror att man skulle kunna ha hur många som helst utan att tröttna.

Jag har tidigare berättat om en stor önskan i mitt liv, att hitta bärnsten. Jag har burit hem massor av stenar från stranden som i vått tillstånd övertygat mig om att de är bärnsten. Ingen, jag säger ingen sten, har klarat av att torka och fortfarande vara bärnsten. Fortfarande vackra men inte bärnsten. På en fönsterbräda stod ett fat fullt med bärnsten! Entusiastiskt frågade jag Åsa var hon hittat dem. Hon förklarade att det var beroende av hur vinden låg. Nästa gång vinden ligger rätt ska hon ringa mig. Får se om det blir så, eller om bärnstenshittare är lika hemlighetsfulla som kantarellplockare.

I ett hörn såg jag en spännande bild. Åsa berättade att det var en handmålad bioaffisch. Tyvärr målad på billigt omslagspapper med mycket syra, den gammelrosa färgen på bakgrunden har från början varit sammetsröd. Ofta stod recensioner längst ned på affischen.

Filmen "Kvinnan från Moskva" är från 1928. Ställ denna hantverksmässiga affischkonst och med nödvändighet lokala marknadskommunikation mot dagens Photoshop och Internet. Var sak har sin tid!

Jag såg ytterligare en gammal affisch. Åsa började berätta om sin morfar; Harald Skogsberg. Han är patriarken i en konstnärsdynasti, vad jag vet tre systrar och en bror som lever på sin konst.


Skogsberg var en konstens grovarbetare med tusen järn i elden för att kunna försörja sin stora familj. Förutom en strid ström av affischer till Palladium producerade han under 30 år en liten bild hämtad från vardagslivet. De publicerades varje söndag i Göteborgsposten. Åsa plockade fram ett litet album med vykortsstora bilder, exempel på GP-tavlorna.

Albumet är rena minnesarkivet. Släkt och vänner dyker upp bland motiven. Porslin och inredningsdetaljer från mormor och morfars hem har lånats till den strida strömmen av vardagsbilder.

Till detta var Åsas morfar  teckningslärare. Familjen och umgänget var stort och även om man levde sparsamt men generöst skulle pengarna in.

Åsa: "Morfar lärde oss att leva på konsten och mormor lärde oss att leva på ingenting."

Harald Skogsberg, som den högproduktive konstnär han var, kunde knepen att med enkla medel få saker att se prydligt pampiga ut. Ett bra exempel är ramen. Vanliga brädor, mönster utskuret i linoleum placerat i hörnen och tunt rep limmat runt om! Färdigt för Nationalmuseum.

Harald Skogsberg dyker med jämna mellanrum upp på kvalitetsauktioner.


Så sitter jag och väntar på Att Åsa ska ringa och säga: Nu är det bärnstensvind!