Himma igen.

Vi tog en liten avstickare till huvudstaden. Småbarnsföräldrar kan behöva det pensionatsliv vi har förmånen att leva för det mesta. Vi åtog oss att passa Morris medan de unga tu njöt en weekendupplevelse. För oss är det museum som gäller. Polismuseum, Stockholms kalkonmuseum nummer 1, och Naturhistoriska, bra för alla åldrar, är avverkade. Vid förra Stockholmsbesöket såg jag i tunnelbanan, var annars, reklam för Spårvägsmuséet. Det verkade barnvänligt.

Det gav tillfälle att prova det nyare inslaget i kollektivtrafiken - färja. Trevligt, New Yorkkänsla. Vi tog tvärbanan till Lumabryggan i Hammarby Sjöstad. Båten över till Barnängen. Här hade jag för egen del kunnat gå och botanisera en god stund. En spännande historisk miljö!

Nu var det Spårvägsmuséum som gällde, och Morris började visa tecken på gummiben.

Modest prissättning! 40 för vuxna, barn gratis, familj 100:-. Jag, k.h. och Erik, vi är ju familj. Inget att ställa till en scen för, man vill ju inte verka snål.

Fina miljöer och läckra gamla reklamskyltar. Det var lätt att se den moderna lokaltrafikens framväxt. Det som lockar barn, förutom Tage som har sitt specialintresse i trappor och ramper, är möjligheten att pröva på. Det fanns visserligen möjlighet att prova som både tunnelbaneförare och busschaufför. Litet bjöd man med armbågen, ljud och litet blinkande ljus hade upplevelsen  mer illusorisk. Nu var det mer som att titta på TV. Med litet mer ansträngning hade det blivit perfekt.

Museicafeterian fick bli räddningen när hungern överföll oss. Den upplevelsen kan sammanfattas med att de får nog vänta ett slag till på sin första stjärna.

En frikostig Brio-järnväg  och en avlagd spårvägsuniform räddade dagen.

Det får mig att tänka på IKEA, som genom Uppdrag granskning blivit lovligt byte. Jag bryr mig inte ett dugg om hur mycket pengar Kamprad tjänar och vad han gör med dem. Däremot blir jag upprörd av all designstöld som de systematiskt  gör sig skyldiga till. Gamla anrika BRIO kämpar för sin överlevnad medan IKEA öser ut billiga kopior av BRIO-järnvägen. Köp dem inte!

Vi promenerade mot närmaste samfärdsmedel. En häftig vy med en slalombacke, Hammarbybacken, mitt i stan.

Till Morris förtret har vi en del kommersiella uppgifter i staden. Jag behöver ett nytt objektivskydd till min kamera, snabbt och lätt på Japanfoto.

Mot slussen! Vi vill köpa ett grafiskt blad till Erik och Emma, för den nya lägenheten. Inget kan vara bättre än grafiska sällskapet på Hornsgatan. Rekommenderas varmt - bra konst oslagbart utbud.Vi köper, deras val, en litografi.

Fortsatt gytter på Götgatan. Jag har vuxit ifrån sådant! Fikasug. Vi går på Muggen, det heter faktiskt så, en liten bistro på Götgatan. Där var alldeles för mycket folk i en för liten lokal. Det fantastiska där var servicen. Servitörerna såg en och hälsade välkommen och talade om att alldeles strax har vi ett bord ledigt. Ni kan beställa så länge - och de kom ihåg en. En prestation att hantera så mycket gäster på en så liten yta - och sannolikt få dem att komma igen.

Så åkte vi hem till Erik och Sjöviksvägen i det nya Liljeholmen. Har ni ärende i krokarna rekommenderar jag ett besök i Restaurang Lux Brödbutik. Deras semlor lever upp till vad man kan förvänta sig av bageriet som hör ihop med en restaurang med en stjärna i Guide Michelin. Än en gång besannas det gamla uttrycket att man får vad man betalar för, men hellre en semla från Lux än två från ICA.

Så sa vi godnatt till Stockholm. Vi skulle stanna till måndag, men drivna av hemlängtan for vi hem redan söndag eftermiddag.