En Facebook-kompis skrev och jublade över Anne Svärds andra bok Kvicksand. Jag hade inte hört talas om henne. Så läste jag om Anne Swärd i den ambitiösa, men något spretiga, kulturtidskriften På Österlen. Hon bor och arbetar i Simrishamn. Mina tankar for iväg och jag funderade över hur och vad jag läser. Jag är nog i det avseendet lika spretig som På Österlen. Jag läser skönlitteratur varje dag och det har jag gjort i hela mitt liv. Nu förtiden läser jag helt för upplevelsen. Bildning och kunskapsuppbyggande har jag helt lämnat bakom mig. Jag tycker om att blanda. Efter en något tyngre bok kan suget efter lättsmält sträckläsning vara lika oemotståndligt som jordnötter till en pilsner.
Ett är klart, svensk thrillerproduktion har svårt att attrahera mig! Oavsett om huvudpersonen har svårt att få ihop "livspusslet" med man och barn eller är en överviktig, alkoholbegiven misantropisk operaälskare.
Utifrån vad jag läst på senare tid är mönstret svårtolkat. Shantaram en tusensidig kloss av Gregory David Roberts, gav jag mig på eftersom jag ville ha en längre relation. Jag tycker illa om när en bra bok tar slut. Vad som tilltalar mig med Shantaram är miljöskildringen från livet i Bombays slum. Närvarokänslan är oslagbar.
Ytterligare en miljöbok är "Mäktiga vänner" av Donna Leon. Som deckare inte särskilt lysande, men jag tycker om Venedig. Framför allt tycker jag att det är spännande att läsa hur "verklighetens folk" försöker leva i denna turistfälla på jorden. Dessutom skildrar Donna Leon det vardagskorrumperade italienska samhällssystemet, på ett okommenterat sätt.
"Sirila gentlemän sökes" är också en miljöbok av Karin Brunk Holmqvist. Hon är en Österlenförfattare och boken kan närmast beskrivas som en skröna, en skälmroman, med pensionärer i huvudrollen. Den sociala miljöskildringen, gamla människors sätt att tänka, skildras mycket trovärdigt. Kul och underhållande!
"Tusen strålande solar" av Khaled Hossein gör mig fortfarande upprörd över hur folk, särskilt kvinnor, har/hade det i Afghanistan under talibaner och andra fanatiker.
Anders Roslund & Börge Hellström skriver mer sociala reportageböcker än deckare och de gör det väldigt engagerat och engagerande. "Flickan under gatan" är inget undantag.
"Min son fäktas mot välden" av Björn Ranelid. En mycket Ranelidsk berättelse från Österlen. Bra men jakten på metaforer är som kvällspressredaktörens jakt på rubriker.
"Vägen" av Cormac McCarthy är en nattsvart dystopi som väcker hopp. Kärleken mellan far och son under flykt är väldigt gripande.
"Boktjuven" av Markus Zusak är en skildring av en flicka under nazismen. Hon blir besatt av böcker. En gripande berättelse, ett minus är konstgreppet att göra Döden till berättare.
Jag fullkomligt älskade "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón. En bok från Barcelona med mystik och ett starkt episkt driv. Och just nu har jag, på nattygsbordet, hans "Ängelns lek" som också är en stor läsupplevelse.
Stämmer det att man är det man läser så är jag en ganska splittrad person! Men vad gör väl det - bara man får läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar