Jag är lycklig att bo i Hammenhög.

Vi har fått vinterrecidiv. Visserligen har dagen varit fantastisk med sol, men när jag gick ut med Doris framåt eftermiddagen var det minusgrader. När jag ändå var ute kunde jag gå till ICA och köpa litet frukostmat. Utanför mötte jag Jerker, byns gamle smed, vi kallpratade i ordets rätta bemärkelse. Så dök Jojje upp, för att lämna in tipset eller V75 eller något sådant. Hoppet är det sista som överger människan. Inne i butiken träffar jag Maria och Henrik och deras två små flickor. De kommer till gästis i helgen när vi smygöppnar litet.

Förr gillade jag storstaden och anonymiteten. Nu tycker jag om att känna igen de flesta och att bli igenkänd. Man har ju liksom inget att dölja. Det kan ju kännas en aning kuriöst att höra skvaller om folk som ligger 60 år tillbaka i tiden. Det är byliv.

För att vara pastorjanssonsk; staden är som en gräsmatta, mängden gör helheten och varje grässtrå är anonymnt och utbytbart, byn är som en skog, varje träd är stort och viktigt.