Trots att jag lovat mig själv att inte göra det, gick jag på kommunens näringslivsråd. Jag gick dit för byalagets räkning. Jag har två skäl till min negativa inställning. Ett är att jag inte kan se den formella grunden för gruppen, uppgiften och hur den sätts samman. Det andra är att kunskapsnivån är låg och om man ställer en saklig fråga får man hela menigheten emot sig som om man stör idyllen. Det tycker jag inte är särskilt utvecklande. Anledningen att jag ändå gick dit var att destinationsbolag skulle diskuteras och det engagerar mig.
En annan punkt på dagordningen var offentlig upphandling, ett område där jag utan falsk blygsamhet har djupa kunskaper. En handläggare från kommunen höll en presentation i ämnet. Den var standard. Qlaranätverket har tidigare sökt leaderpengar för att utbilda alla företag i Lagen om Offentlig Upphandling (LOU), de hade naturligtvis fått avslag.
Så kom vi in på detta med att "gynna" lokala företag. Detta är strikt förbjudet enligt LOU, man får inte gynna lokala företag står det i lagen. I detta fall måste man skilja upphandlingsformerna. Det finns ett sätt att upphandla, direktupphandling, som egentligen inte har några formkrav, det enda som krävs att det sker med iakttagande av affärsmässighet. Direktupphandling används vid köp av mindre värden och vad som är mindre värden beslutas från kommun till kommun. Ofta brukar det ligga på 3 basbelopp. Nu är det ingen som kan svara på hur mycket som köps på detta sätt. Om vi antar att Simrishamn med sin budget på drygt 800 mkr upphandlar varor och tjänster motsvarande en tredjedel av detta, blir upphandlingsvolymen 266 mkr. Andelen av detta som direktupphandlas är kanske en femtedel, 53 mkr. Siffrorna är rena spekulationer. Syftet är att visa att det är stora belopp som upphandlas tämligen formlöst, och direkt ute i verksamheten.
De professionella upphandlarna har i praktiken på egen hand tänkt ut att affärsmässiga former är att fråga tre, sedan slår man till. Detta är så inarbetat att kommunalrådet undervisade mig i att det är så det ska gå till. Då kunde jag inte låta bli att ge honom ett gott råd.
Det står i lagen att man inte får gynna lokala företag, men det betyder inte att man måste missgynna dem. Genom att ge information om anskaffningsbehov, även av ringa värde, skulle man kunna ge lokala företag möjligheter att få sälja till kommunen. Om man på kommunens hemsida regelmässigt lägger ut direktupphandlingar, och jag menar att det kan vara väldigt enkelt och formlöst, kan de företag som kan och vill leverera den efterfrågade tjänsten eller varan, med en e-post tala om att det vill jag vara med och lämna pris. Inga tidsfrister gäller, är det bråttom gäller först till kvarn, om vilkoren är de rätta. Att införa en sådan ordning skulle visa gott politiskt ledarskap och kanske till och med lyftakommunen från sitt generande bottenläge i Svenskt Näringslivs mätningar av företagsklimat. Även kommunen skulle få mycket bättre villkor genom att utnyttja konkurrensen.
Närvarande tjänstemän invände att det skulle vara merarbete. Varför undrar jag det är ju enklare än att gå igenom Gula Sidorna. Får man väldigt många svar är det inget som hindrar att man gör ett begränsat urval.
Någon vid bordet menade att företagen måste marknadsföra sig i kommunen. Menar man då att målare Matsson ska åka runt på varje skola, daghem, äldreboende osv, tala med föreståndaren lämna sitt visitkort blinka och säga: Tänk på mig när ni ska måla om!
Internet finns! Och vill man ta ett steg till in i s k sociala medier skulle man kunna gå så långt att man la upp en grupp i Facebook som heter Direktupphandlingar i Simrishamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar