Odlarklåda

Detta osannolika år då permafrosten vill ta över Skåne, lider alla ivriga amatörodlare svårt. Själv grips jag av en iver att få påta i jorden någon gång i mars. I själva verket är grönsakslandet sällan mottagligt för mänsklig kontakt förrän i början av maj. Efter midsommar har i allmänhet naturen segrat, ogräset vann och odlarklådan har gett med sig. Tiden går åt att klippa gräs, harva gården och klippa häckar.

Hoppet är det sista som överger människan. I år, liksom tidigare år, är jag övertygad om att jag ska lyckas att göra både mig och krogen självförsörjande med, gräslök, örter och sallad i olika former. Realisten i mig vet att vi kommer att få ett bidrag av gräslök, en gnutta sallad, men årsbehovet av malört, till bäsk, känns säkert. Vi klarar också våra behov av ramslök, som växer vilt i en dunge. Gurkört, som är en snygg garneringsblomma, skulle vi kunna sälja, den växer och sprider sig som ogräs. Detsamma gäller mynta, där all odling utanför kruka, är dumhet, oerfarenhet eller slapp låtgåmentalitet.

I vår ouppvärmda glasveranda  kan vissa terapeutiska odlarreflexer utövas. Jag har en vurm för pelargonier. Drömmen är att se dem år från år bli större och frodigare, samtidigt som man förökar dem genom att ta skott och sticklingar (vad nu skillnaden är på det). Hittills har vi inte lyckats. Men man måste hålla drömmen vid liv. På bilden ser vi en hårt, för att inte säga brutalt, hamlad pelargonia. Överlevnadsprognosen är naturligtvis utomordentligt dyster.

Å andra andra sidan  har den arma växten gett upphov till ett stort antal skott (eller möjligen sticklingar).

Skulle vi misslyckas med att föra skotten (eller sticklingarna) från vatten till planta och se en nytt pelargoniabarn växa upp, bli ungdom och så småningom vuxen, så har odlandet åtminstone motverkat synd och dryckenskap i krögarhushållet. Av det enkla skälet att glasen varit upptagna för att hysa skott (eller sticklingar).