Turen går till Kivik.

Är det någon by som så intensivt förknippas med Österlen som Kivik? Sannolikt inte! Det är genuint och pittoreskt. Läget vid havet är en fastighetsmäklarnas våta dröm. Historien från den småskaliga sjöfarten, Fritiof Nilsson Piraten och Kiviks marknad fram till idag med äppelodlingar, kullerstensgator och fiskebodar kan i marknadsförarnas händer inte misslyckas. Den enda risken är att man lockar dit mer folk än man kan hantera under högsäsong. Det känns, som en osannolik risk, under den tid jag gör mina nedslag. Denna vårvinterdag är Kivik lika stängt och

ödsligt som resten av Österlen.

Ja jag kan lika gärna erkänna, som verksam i besöksnäringen, är jag litet avundsjuk på Kivik. Se Kivik och sedan dö, är att gå för långt: Jag rekommenderar: när man är i Hammenhög ska man försöka få tiden att räcka till en halvdagsutflykt till Kivik.

Den stora turistmagneten har varit Buhres Fisk nere vid hamnplan. Vid årsskifte fick vi chockbeskedet att det brunnit ned, endast delar återstod. Den vanliga missunnsamheten mot framgångsrika entreprenörer förbyttes
i stor sympati med familjen Buhre, från alla håll. Det var särskilt besvärligt och tragiskt att branden betraktades som anlagd. Vi har ju i vår hörna den fruktade gryningspyromanen, som rättsväsendet gått bet på att binda till någon av de bränder, han varit misstänkt för. I detta fall kunde han snabbt avskrivas. Rädslan var stor på hela Österlen och ryktesspridningen gigantisk och som vanligt destruktiv. Vi höll på att bygga om köket med brandlarmet avslaget under dagtid. Det var mer än en gång jag i morgonrock gick över och kollade att det var återaktiverat.

Nu har mordbrandsteorin avskrivits. Brandorsaken är tragiska och olyckliga omständigheter. Jag har, obekräftat, hört att självantändande material, vårdslöst och obetänksamt kastats i två soptunnor. Någon som hållit på med båtvård i småbåtshamnen har hanterat spillmaterial felaktigt.

Det måste kännas skönt för familjen Buhre att ingen ville dem så illa, att de brände ner deras livsgärning. Nu har vi också fått det glädjande beskedet att det ska byggas upp igen. Med egna ögon har jag sett hur bygget pågår och en anslag talar om att butiken öppnar den 26 mars. Beundransvärt!

 Nere på Hamnplan Kiviks Ål & Lax. Jag har egentligen aldrig provat någon av butikerna. I lågsäsong gäller, gå till den som har öppet och i högsäsong, gå till den som har kortast kö.

Det sägs att det är kläderna som gör mannen. På motsvarande sätt kan man säga att det är havet som gör Kivik. Detta gäller oavsett om man ser det   från havet eller från landsidan. Den från början mycket blandade bebyggelsen förvaltas i dag kärleksfullt av den burgna medelklassen. Många är sommarboende   vilket naturligtvis dränerar fiskeläget på liv. Men ingen skugga över kvaliten på underhåll av hus och trädgårdar.

Det finns präktiga gårdar, som antar jag byggdes av lotsar, redare och sjökaptener. Det finns små stugor med en minimal tomt. Helheten blir bedårande.

Högt uppe i byn ligger Kiviks Hotell. Där jobbar vår käre Sam som köksmästare. Två somrar har han kockat hos oss. Vi bestämmer oss för att gå dit och se om han finns på plats.

Vi går piren in mot land. På höger sida ser vi ganska omotiverat en parbänk i havet. Vi är i konstnärstrakter, så det kan vara en installation.

Eller är det någon som försökt njuta den för året sällsynta vårsolen. - Frusit av bara helvete, slängt bänken i sjön och gått hem och kokat kaffe.

Eller så är det gammal hederlig skadegörelse.

Vi ger oss av uppåt Kiviks Hotell. Hela Skåne är inte platt.

När man går på gator och "strädden" på Kivik, upptäcker man ständigt nya detaljer och stämningar.

Någon kanske undrar över varför man säger på Kivik. Jag saxade nedanstående förklaring från Skillinges hemsida:


På Skillinge

Man säger att man bor på Skillinge, Brantevik, Kivik, osv. Det kommer sig av att fiskelägena från början var tillfälliga läger. Man slog läger, bodde på lägret, och sedan drog man vidare när fiskesäsongen var över. Detta uttryck har levt kvar sedan århundraden tillbaka.
I nordöstra Blekinge, i (på?) Kristianopel, finns på vart och vartannat hus dörrar med liknande smide. Undrar om det har med sjöfararkultur att göra. Vackert är det på ett gammalt trähus.

Orginell portklapp. Klappersten i en repstump och en plankbit i ek. Miljön inspirerar.

Slutligen kom vi fram till Kiviks Hotell. Jodå - Sam var i tjänst och bjöd på en, om än inte välförtjänt, hett efterlängtad kopp kaffe.

En guidad tur i det gamla hotellet som fått en omfattande renovering och tillbyggnad. Betagande utsikt från matsal och vissa rum. Ett tornrum skulle jag kunna flytta in i direkt.

På hemvägen bad vi en man från orten hålla Doris, medan vi beundrade utsikten.

Han började berätta de mest häpnadsväckande historier och skrönor. Vi höll aldrig på att komma därifrån.


När han hörde att vi kom från Hammenhögs Gästis blev han förtjust och berättade att dit brukade han åka för att dricka lunch.