Vår på Österlen?

Som vi längtat. Idag var det soligt och riktigt ljumt också på morgonen. Allt annat än en ordentlig utflykt är otänkbart. Nu uppstår ett bry avseende klädsel. Yllerockar och dunjackor känns vinter. Doris kastar koftan. Jag bestämmer mig för en oljerock och ylletröja under. Det kommer att visa sig alldeles för mycket. Men hellre en sjöblöt rygg än ett besviket huttrande.

Vi bestämde oss för Bäckhalladalen, som vi inte slitit ut. Det ligger alldeles norr om Simrishamn om man kör kustvägen. Det är litet dåligt skyltat så vi missade avfarten och körde för långt. Vi vände och fick anledning att titta till idylliska Baskemölla.

Vi hade tänkt låta Doris springa fritt, hon är ganska förtjust i det. Bestämmelserna för naturreservatet fastslår, utan utrymme för förhandling, att hund får endast medföras kopplad. Hon har inget emot det, hon är hund och får vara med.

Vid den här årstiden, i år i synnerhet, blir jag en galen samlare av vårtecken. Naturen är i min smak litet senfärdig. Temperaturen på 15 grader är tacksamt och tydligt. Ett annat säkert tecken är jag inte längre är vaken till soluppgången. Det vittnar om att jag har en god nattsömn och att dagen börjar tidigare. Ryktet säger att på fredag är det lönedag och söndag övergång till sommartid.


Det finns välpreparerade stigar, man blir faktiskt sugen på att jogga. Kanske är det för min del mer realistiskt att konstatera att de har god tillgänglighet och framkomliga med rollator.

Ambitionsnivån måste bestämmas. Vi tar 2,5 km, röd slinga.

Naturreservatet är 100 hektar, ett mått som jag ärligt talat har litet svårt att relatera till. Jag hittar en konverterare, på nätet, och lär mig att det är en miljon kvadratmeter, 1 000 villatomter. I tidningen läste jag att det går 20 hektar skog för att producera deklarationsblanketter varje år. Deklarera på nätet!

Geologin i Bäckhalladalen är enligt länsstyrelsen världsunik. Säger de det så är det så. Jag är värdelös på geologi. Lika värdelös är jag när jag vänder blicken uppåt, astronomin. För att inte tala om astrologin, som jag är direkt fientlig till. Mitt skikt är från jordytan till trädtopparna, även om jag inte förnekar annat än astrologin. Detta förhindrar inte att jag kan slås av dramatiken och storslagenheten i ett bergslandskap eller en stjärnhimmel.

Jag känner inte till bergarter, kan inte peka ut Cassiopeia, men jag känner igen en stenmur och kan med lätthet skilja den från ett Gunnebostängsel.

Vi går genom urskog, öppna ängar, passerar bäckar och tjärnar, men jakten på specifika vårtecken går dåligt.
Stensötan är grön  liksom järneken och murgrönan. De räknas inte för det är de året runt.

Marken uppvisar inga som helst tecken på spirande grönska.

Enda nominerade och vinnare i klassen "Späd grönska för året, naturmiljö" är kaprifolen.

Björkar, blåsippor och andra vårkatalysatorer har över huvud taget inte påbörjat sin aktivitet. Men å andra sidan så är det väl två och en halv månad tills våren kommer till Kiruna.

Ett par frustrerade grågäss promenerade på isen och undrade vart våren och vattnet tagit vägen.
Tranorna sträcker mot Hornborgarsjön för dans. Så lämpligt med tanke på närheten till Skara och dansbandskungen Bert Karlsson. Av någon anledning har jag svårt att se framför mig Bert Karlsson med en kikare på magen, en termos och några mackor, beskådande tranedans. Det e la inga pengar i de!

Doris, som den, enligt rasbeskrivningen, vattenintresserade hund hon är, kan inte motstå ett snabbdopp i en liten bäck.

Jag ska inte sticka under stol med att jag avviker från en fundamentalistisk naturdyrkan. Jag har alltid telefonen med och påslagen. Jag tycker att det förhöjer naturupplevelsen att vandra i skogen eller vid stranden och få en bokning per telefon. Då tänker jag att tänk hur bra jag har det och gå runt på det vackra Österlen och undertiden få bokningar till Gästis. Bröd och skådespel!

Vi fick också ett samtal från en som ville komma på anställningsintervju. Hon skulle komma ganska direkt  så vi fick bråttom. Det visade sig att vi inte visste var vi var, eller rättare sagt hur vi snabbast skulle ta oss till bilen.

Det var så lyckligt att Skogsstyrelsen var ute och styrde upp skogen, eller om man fått en beställning av skatteverket till nästa års deklarationsblanketter.

Vi frågade traktorföraren som satt i solen på en stock och njöt sitt förmiddagskaffe. Gå med vinden i ryggen, löd det enkla svaret.

Efter att ha gått igenom vårens framfart på egen hand är det dags att titta på artificiella, eller människoskapade, vårtecken. Ett säkert är turen till tippen.

Jonas hade hyrt släp hos Johnny på macken. Ambitionen att tömma garaget var för högt ställd. Släpet blev fyllt men garaget långt ifrån tömt. Men det går väl fler släp.

Den riktiga ruschen på sopstationen hade inte kommit igång ännu. Jag såg en gubbe om vilken jag sa till Jonas, där är en man som riskerar att ha mer i bilen när han kör hem än när han kom hit. Det var  riktigt för han tiggde till sig en utrangerad stålampa av oss. Dessutom ville han gärna ha några björkklampar. Men det hade vi inte hjärta att ge honom. Ruttna bitar från ett vindfälle.

Vi hittade en vacker dörr i vårt garage. Jag kan inte med att slänga sådant. Jag tänkte på Leif o Gun Leif, som är dörrfetischist. Vill han eller någon annan ha den - hör av er.

Den något omständliga  benämningen av Leif kan behöva förklaras. I vår verksamhet använder man sällan efternamn. Vi lärde känna Leif och Gun vid samma tillfälle. För att särskilja Leif från andra Leifar omtalas han naturligt som Leif o Gun Leif, dock ej i tilltal, då förväxling är uteslutet, då används Leif rakt av. Vi har andra exempel Ulf som säljer vin heter naturligtvis Vin-Uffe och Ulf som ofta kommer hit och tar en öl heter Öl-Uffe. Enkelt och klart som korvspad.

När garageporten ändå var öppen kunde jag inte motstå att sätt ut litet trädgårdsmöbler.

Jonas och jag invigde med varsin mineralvatten. Ljuvligt!

Växtligheten har inte kommit så långt. Jag har klippt ner lavendeln till en decimeter för att de inte ska stamma sig för mycket. Lökväxterna är ordentligt på gång. Tillsvidare får hålla tillgodo med snödroppar och vintergäck.

Vad händer med maten?

Jag tittade på det utmärkta programmet Korrespondenterna om den globala matkrisen. Jag har inte sett något dåligt avsnitt av programmet. Det är kanske inte något man planerar in att titta på, men med en halvtimme över och tillgång till SVTplay,  är det inte något problem. Vad jag gillar är att SVTs utrikeskorrespondenter får litet fria tyglar att gå djupare i ämnen som är globala. De har inte heller alla svar men är fenomenala på att väcka frågor. Ofta går jag och maler på problem som beskrivits i Korrespondenterna. Avsnittet om mat väckte särskilt många frågor, antagligen för att vi professionellt sysslar med mat.

I programmet framträdde en professor, som med vederhäftighet, hävdade att det inte är någon total matbrist. Han menade att de ökade matpriserna berodde på att mat gått från att vara livsmedel till att betraktas som en råvara. Handlas på börser och med stora inslag av spekulation. Man kan föreställa sig vilken makt en kaffeodlare som ska leverera 400 kilo kaffe har, mot slipade börshandlare. Man använder livsmedel till att framställa biobränsle. Befolkningen framförallt i Asien har ökat kraftigt. Främst är det en fördelningskris: De rika äter för mycket och de fattiga äter för litet.

Det visades exempel på livsmedlens stora politiska betydelse, för att undvika social oro och att vinna val. I Mexico  ger sig staten in i terminshandel för att säkra fasta priser på majs, som är huvudingrediensen i basfödan tortillia. I Indien är löken av motsvarande betydelse för befolkningen. Den som lyckas hålla lökpriserna nere vinner valen. Följden är att politiska partier, opositionen,  betalar lökhandlare för att manipulera priser.


Det känns litet främmande att sossarna skulle muta bönderna för att hålla potatispriserna uppe, och den vägen återerövra makten. Men inom EU är det lättare att förstå vilken tyngd jordbrukssubventionerna har.

Spannmålspriserna har gått upp så pass att en av mina grannar överväger att övergå från att elda säd till att elda med träpellets. Med tanke på den urusla kvalitet på pellets jag fått från Lantmännen, med följande driftstörningar, har jag börjat överväga att elda med Lantmän.

Som en lösning på matbrist och höga priser har FN och Världsbanken på allvar börjat att tala om småskalig odling, produktion för egna behov. Det är en främmande och spännande tanke, när det under snart ett århundrade aldrig talats om annat än stordrift, tillväxt och automatisering. Som jag funderar, skulle det slå sönder den globala marknaden - börshandeln. Det skulle minska sårbarheten vid katastrofer och missväxt, globalt sett. För oss i den rika världen skulle det höja kvaliteten högst påtagligt.

I vårt lilla land, som har råd att vara moraliskt, vill vi äta rätt och göra rätt för oss. Vi är antagligen också världens lydigaste folk, och det är ju i huvudsak bra. Ett problem är att kunskapen om mat har efterhand blivit allt sämre. Avståndet mellan konsument och producent är så långt att barn idag ofta intesett ett djur, eller en gröda, som blir mat. Vi är helt i händerna på vår lokala handlare, som är lika i händerna på grossisterna, som är lika i händerna på matfabrikerna. Då aktiveras den moraliska lydiga svensken. Vi har en mycket stor tilltro till staten, myndigheter och föreningslivet, den svenska modellen. För att lätta på trycket på våra skuldtyngda samveten inrättas certifiering och märkning. Till detta kommer tillverkarnas och butikernas reklam, som gör allt för att få varje vara att framstå som en hyvens produkt. Det uppstår snart konkurrerande märkningar, som konsument har du ingen möjlighet att hålla reda på relevanta märkningar. Naturligtvis är detta enormt kostsamt, och någon måste betala. Ibland är det till och med ett foto på uppfödaren och hans familj. Jag har ju inte en aning om han slår sina höns!

Den lokala småskaliga, hantverksmässiga uppfödningen och odlingen har blivit allt intressantare. Det har fått ett mycket kraftigt genomslag i restaurangbranschen. Alla krogar med självaktning talar om närodlat och att man följer årets växlingar. Jag tror att man i stor utsträckning kan lita på detta. Det är professionellt folk som har kunskaperna. Vissa trender är väldigt bra.

Att det finns ett stort intresse även bland konsumenter har visat sig bland annat i Matrundan på Österlen, som på några få år blivit ett väldigt stort och välbesökt evenemang. Drygt 30 företag med inriktning på mat och upplevelse håller öppet hela veckan 28 maj - 6 juni. Stolta producenter och förädlare visar sina varor och berättar.

Håkan Jönsson, som är kockutbildad forskare, opinionsbildare och debattör när det gäller mat och måltid, har intressanta tankar och åsikter om den gemensamma måltidens betydelse. Han menar att måltiderna hade en stor betydelse för att strukturera dagen. Att vi i stor utsträckning ersatt måltiden med snabbmat när tiden tillåter kan medverka till stress och utbrändhet. Han har också haft synpunkter på att TV-kockarna som inspiratörer är alltför avancerade. En ytterligare merit har Håkan som idégivare till Matrundan. Läs gärna hans bok "Tio tankar om mat", som han skrivit tillsammans med Bodil Jönsson.

Personligen är jag kritisk till en massa parallella certifieringar. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att hålla reda på dem.  Att det skulle vara möjligt att kolla alla importerade produkter kan den som vill tro på.

Det betyder inte att jag inte ser nödvändigheten i ett förändrat konsumtionsmönster för oss i den rika världen. För vår egen skull och av solidaritet.Jag tror att den är en långsam och långsiktig process som måste byggas från grunden, genom utbildning och goda exempel. Dålig mat i skolbespisning, äldreomsorg, sjukvård osv är ett skott under vattenlinjen när det gäller att demonstrera politisk vilja att förändra vad och hur vi äter.

• Vi måste successivt flytta tyngdpunkten från animalisk till mer vegitabiliskt.
• Möjligheterna att handla lokalt måste skapas. Offentlig upphandling måste kunna handla från små lokala producenter. Oligopolen runt livsmedel, som bygger på att de kontrollerar logistiken, inte att de har bäst produkter, måste utmanas. Det kräver engagemang från både konsumenter och producenter.
• Följa årets växlingar. På vintern och våren är det rotfrukter som gäller. Importerad vintersallad, tomater och gurka har ett näringsinnehåll i nivå med kranvatten.
• Återinför "måltiden". Planera och handla för måltiden. Du minskar svinnet och kan därför kosta på dig litet dyrare mat. 
• Bekämpa de snabba kolhydraterna. Inga E-nummer i brödet! Godis endast till fest. Drick inte läsk. 

Genom livet i en T-skirt.

Jag är ingen samlare men har vissa svårigheter att slänga, det måste jag tillstå. Genom flera flyttar i livet har mitt bestånd av T-skirts reducerats -  det naturliga urvalet. På så vis har jag faktiskt fått en samling av tröjor som representerar olika utvecklingsstadier.

Nummer 1 en tanig yngling 184 cm och 64 kilo. Som nybliven student kollektivansluten till Lunds Universitets och Idrottsförening. Jag kommer inte ihåg om man fick den vid registreringen, det är trots allt snart 45 år sedan.

Sedan är där ett långt hopp. Under reproduktionsperioden antar jag att tröjorna blev illa åtgångna av babykräk och fekalier. Inget sparat till eftervärlden.

Jag har nu flyttat till Stockholm och jobbade i Älvsjö. En smärtsam erfarenhet var att bröstet höll på att sprängas av att småspringa till pendeltåget. Inte så meriterande för en man i 40-årsåldern. Dags för motion.

Det var inte helt lustbetonat att bygga upp en grundkondition. Därför var det en stor dag när jag sprang Midnattsloppet, en mil på Söder i den festligaste inramning som kan tänkas. Endorfinerna hade blivit mina vänner!

Att springa hade blivit en god vana. Jag har alltid varit litet svag för att sätta upp mål. Stockholm Marahton! Jag tyckte om att träna, lunka två tre mil var njutningsfullt. Att lära sig att dricka under lopp var spännande.

42 km är väldigt långt och allt händer under den sista milen. Man upptäcker till exempel att Fleminggatan lutar svagt uppför. När jag gick i mål var lyckan stor och mina första ord var: "Aldrig mer sportdryck!"  De närmaste dagarna fick jag gå baklänges i trappor.

Det var sammantaget ändå med litet distans en lustfylld övning och jag sprang även 1991.

Jag vann inte någon av gångerna.

Efter detta en lång period av reklamtröjor för telefonväxlar, datorer och ordbehandlingsprogram inget sparat till eftervärlden.

Nästa klenod är en Bamsetröja. En kortare period skrev jag äventyr till Bamse. Därför fick jag av min svåger och svägerska denna vackra T-skirt på min 50-årsdag. Den är jag fortfarande väldigt glad för. Även om jag tappat kontakten med serietidningen, kanske återkommer den med barnbarnen.

Så min absoluta favorit. Jag tycker att den är så vansinnigt rolig. Tyvärr verkar jag vara den enda som tycker det.

Den är inköpt på Gullabo marknad. Kvaliteten är sådär, med dragning mot undermålig. Nu gör det inte så hemskt mycket eftersom den är belagd med brukarförbud. Ibland har jag den i smyg under skjortan. Gästgivarens hemlighet, ihop med tatueringen!

Så den sista klenoden: Hammenhögströjan  som står för den senaste perioden. Flytten till Österlen och livet som gästgivare, 45 år  och 20 kilo senare, men ungefär lika lång.

Såsom i en spegel.

Jag slår på min dator, kollar e-posten! Nattens skörd 21 spam (som inte fångats av filtret) med det ena erbjudandet mer absurt än det andra. Jag funderar på TV där reklamavbrotten förtar nöjet av att se programmen. En film som börjar klockan 21 slutar 23.30. Det lär vara vanligt att folk spelar in program för att kunna spola förbi reklamen. Gratistidningar finansierade med annonser, och den redaktionella texten ett hjälpmedel att sälja reklam, hotar seriösa tidningar, som vi i stället får vara med att finansiera över skatten, i form av presstöd i stället. Telefonförsäljare tillhör samma kategori av oönskad, aggressiv reklam som klampar in i den privata sfären. Fy, fy, fy!

Hur var det förr? Visst fanns det reklam i gatubilden även förr, men jag tror att trögheten i tillverkning av annonsmaterial och framförallt svårigheten att distribuerade i den fördigitala världen skonade oss. Visst, det fanns reklampelare, i dess ursprungliga betydelse.

Bussar, tunnelbana och taxibilar är skyltskåp för, ofta lokala, evenemang och tjänster. Det finns ändå en viss distans, respektavstånd,  i denna form av reklam. Statiska reklamskyltar på en fotbollsarena på landet ser jag, som en atmosfärförstärkare, liksom litet taffliga annonser i programbladet.

Jag irriteras inte ens över illegal affischering i städerna. Jag tycker att det tillhör stadsbilden. En affisch för en konsert, uppklistrad på ett elskåp är helt som det ska.

Direktreklam är också acceptabel så länge jag kan undanbe mig genom en liten skylt på brevlådan.

Lycklig blev jag, när jag i en skrubb hittade en gammal reklamspegel. På väg in till dansgolvet drog man upp stålkammen och rättade med ett par snabba drag till sin brylkrämsfixerade frisyr.

Man fattar ju att folk blev inspirerade att lackera om bilen eller byta bank.

Hur själva affärskonceptet "reklamspeglar" såg ut har jag litet svårt att räkna ut. Gick någon runt och rekvirerade annonsörer, för att sedan gå hem och göra en spegel. Fick sedan de som hängde upp speglarna på sina ställen betalt för att exponera dem?

Kan jag kanske få litet betalt någonstans ifrån nu när jag hängt upp den i baren? En del av företagen finns kvar fortfarande. De flesta annonsörerna är sedan länge insomnade.

Jag funderar på hur gammal spegeln är. Telefonnumren har fyrsiffriga riktnummer följt av fem eller sex siffror.

Jag lägger märke till en annons, "Åke Perssons Bilaffär" i Smedstorp. När jag för en tid sedan skrev "Turen går till Smedstorp",  fick jag från min flitigaste läsare, Frank, ett påpekande om att jag missat den kuriösa historien om den kreative Citroën-handlaren. En fin historia, som visar att inte bara Hammenhög varit ett bilhandelns Mecka.

Jag bedömer att spegeln är från sent 70-tal. Jag lägger in en bild på en Mazda från samma spegel. Kanske någon bilnörd med ledning av två bilannonser kan hjälpa mig att tidsbestämma.

Det tinar i permafrosten.

I helgen öppnade vi och överraskades av att det kom väldigt många gäster.  Många som sa: äntligen! Det värmer ett krögarhjärta. Trots allt är vi bland de första som öppnar. Vi har successivt ökat vårt öppethållande, men det känns avlägset att klara januari och februari.
Dessutom behövs nog dessa månader för underhåll, administration, som inte är att leka med, och faktiskt litet vila och återhämtning. Hur som helst är det roligt och spännande att vara igång igen. Vi hade dessutom privata gäster. Ola skulle till Malmö, å ämbetets vägnar, och han tog Morris med. Det gav ett icke konstruerat tillfälle att prova vår nya avsmakningsmeny. Jag har berättat om den tidigare. Utgångspunkten för oss har varit att skapa en riktigt lokal matupplevelse, med närproducerat och en kulturell förankring i Skåne. Hela menyn hittar du på vår hemsida.

Smaka på Österlen

Gravad småsill med löjrom crème fraiche rödlök och kavringsmulor

Nils Oskar God lager, Gästis egen Bäsk

Soppa av jordärtskocka och kyckling med tupplevermousse och chips av kycklingskinn

Pinot Grigio Jesera

Lättrimmad halstrad torsk från Simrishamn med morot och rödbeta

Acustic blanc

Gris på tre sätt: långbakad rimmad sida, konfiterad kind och chorizo

Cantacucco

Potkäs med syltad rödlök

Sikélios Rosso I.G.T.

 Friterat äpple med mandelkräm och glass med smak av chai-te

Pommeu de Normandie

 Maten 595:- dryckespaket 550:-

Den gravade sillen är självklar! Presentationen trevlig, mycket välsmakande och jag har fem rätter kvar.

Soppan på jordärtskockor från en granngård är perfekt. Jag inser nu att jag måste kila in och hämta kameran. En bild säger mer än tusen ord.

Lagom till torskens entré är jag tillbaka med erforderlig fotografisk utrustning. Jag gör ett kort avbrott och applåderar att Östersjötorsken inte längre är

kontroversiell. Under den fjantigaste perioden fick vi köpa torsk från Norge, medan Östersjötorsken fraktades till Frankrike. Välkommen åter, vattnets konung.

Grisen, och dess underskattade kött, har vi bestämt oss för att återinsätta bland gourmetmaten.

Den rimmade långbakade grissidan tillhör våra klassiker och måste vara med i ett grisportpourri. Griskind, en ädel styckningsdetalj, som mamma Scan knappast tillhandahåller, konfiteras (långkok i gåsfett).

Jonas i köket är en välrennomerad korvstoppare. Hans lammkorv har ätits och uppskattats av många. Nu presenterar han en chorizo, som enligt min mening, inte ligger lammkorven efter.

Till får man en rotfruktsrulle.

Själv gjorde jag ett avsteg från "Smaka på Österlen". Jag ersatte grisen med entrecôte. Jag åt grisrätten dagen innan och jag var väldigt nyfiken på entrecôten.

Den slog den entrecôte med pommes frites och persiljesmör, som jag intog i min ungdom på söndagar i Lund på Grifo grill, när jag vid enstaka tillfällen var stadd vid kassa. Vår slog Grifos med kolängder!
Som huvudrätt är den nästan dubbelt så stor, som den som visas på bild.

Jag måste också nämna vinpaketet, även om vi njöt ett reducerat med tanke på andra plikter. Vinet är halva födan!

Så en liten favorit! Potkäs, stavningen antyder att detta är en tidig import i det svenska köket. En ostkräm som ni min ålder säkert känner igen från julbordet.

Vi utgår från Österlen Ädel, från Vilhelmsdal. Kavringen är naturligtvis hembakad och den syltade rödlöken ljuvlig.

Det inte allt för söta dessertvinet lyfter rätten till himlen.

Avslutningsrätten, med friterat äpple, mandelkräm och glass med smak av chai-te, tilltalar mig eftersom den inte är för söt och samtidigt originell.

En fantastisk måltid, som bara kan sluta på ett sätt - en middagslur med DNs söndagskryss. Får se om det är löst när jag vaknar.

Vi har tidigare sagt att vår rennoveringsambition begränsades till gästtoaletten. Slumpen ville annat!

Här om natten blev jag uppringd av min pelletspanna. På med kläderna och utryckning eftersom vi hade boende gäster. Då upptäckte jag som en ytterligare glädjekälla att fiskkylen lagt av.

När kylkillen uppenbarade sig visade det sig att han hade två låga kylar som han ville bli av med. Perfekt - vi var väldigt trötta på den bullrande reklamkylen vi hade i baren.

Nu har vi en ny bar. Ett par stringhyllor och äntligen hittade vi en placering för den gamla reklamspegeln som vi hittat i en skrubb.

När ändå verktygslådan var framme bestämde vi oss för att uppgradera den lilla extratoan från hasp till lås.


Tradition och förnyelse!

Bildhuggaren i Hammenhög

Den fenomenale träbildhuggaren, Carsten Nilsson, har blivit TV-kändis. I antikrundan den 3 februari hade man ett reportage från Carstens verkstad. Visst är det underbart att en ung man bestämmer sig för att bli bildhuggare, och lyckas. Jag vet att han har fått ta en hel del "smör- och bröd jobb" för att kunna försörja sig på sina stämjärn. Det är kanske inte drömmen att snida ben åt en sängfabrikant, men jag antar det förutom pengar på lönekontot gav en ökad yrkesskicklighet.

Jag fascineras av bruksföremål med litet flärd. På Österlen ser man ofta vackra dörrar, helt moderna, men i gammal stil.
Ofta pryds de av en stiliserad blomma. Jag vet inte om Carsten gör alla, men vår har han gjort och den tycker jag mycket om. ( Jag få väl be honom signera den nu.) Ni kan se ytterligare ett designreportage med Carsten den 16/3 igen i Go´kväll i SVT kl 18.15.

De gustavianska pepparkvarnarna är ljuvliga. Verket i dem är naturligtvis av toppkvalitet. Köper man en sådan pepparkvarn skaffar man en livskamrat.
Vi säljer kvarnen åt honom. Man kan också handla hos Carsten på Nilssons Gård men också på Herr Nilsson. Den senare är en annan Nilsson, nämligen NH Nilsson. Den gamla bilfirman vid torget har en butik som säljer produkter från konstnärer och hantverkare från trakten. Man säljer också Carstens mammas keramik. Vi har köpt våra nya stora äggaksfat av henne. De är svarta och gör sig väldigt bra i färg med den gyllenbruna äggakaka och de röda lingonen.

På vårt frukostbord har vi en ostbricka som Carsten gjort. Jag tror att jag ska höra med honom om vi kan sälja den åt honom. Det är en utmärkt liten present, som våra gäster kan köpa med sig hem till den som passat hunden.

På Österlens museum finns en del av Carstens verk. Hans "friare" produkter är hur spännande som helst. När han går loss med sina ljuskronor, ljusstakar, speglar så ser man hur konstnärligheten och hantverksskicklighet möts i ren skaparglädje. Flera figurer återkommer.

Vi fick, av Carsten, en av hans änglar som kanske är de mest typiska, och men ser dem både här och där.

På Gästis har vi traditionen att be en konstnär eller konsthantverkare att "designa" vårt julbord. Senast byggde Husbergs Arkitekter upp Hammenhög som pepparkaksby.

2008 dekorerade Carsten. Lägg särskilt märke till hans grishuvud som ståtade i mitten av julbordet.

Jag tyckte att detta var så intressant och anmärkningsvärt att jag skrev ihop ett pressmeddelande och skickade till media:

En snidare kommer till Hammenhögs gästis

Sedan 1600-talet har Hammenhögs gästgivaregård skött sin uppgift att i fest och vardag förse vägfarande med god mat och en natts vila. Skillnaden idag är att man i oftare är målet för resan istället för en rastplats för resenärer. Då som nu följs årets växlingar inte minst i den mat som lagas. Vi har passerat sparrisen, klarat av råkan, frossat i äpplen, haft gastronomiska orgier i gås och har kommit till kronjuvelen – julbordet.

Alla som satt sitt sin fot på Hammenhögs gästis vet att miljön är fantastisk och mycket genuin. Inte rustik, men äkta som ett stadshotell från 40-talet. Det är en grannlaga avvägning att julpynta för att skapa stämning utan att gå till överdrift. Sedan flera år har gästis samarbetat med lokala konstnärer och låtit dem ”designa” julbordet. Förra året var Hammenhögs egen glasblåsare Jonas Larsen julbordmästare. Tidigare har Eva Troedsson från Keramika Fantasia och smyckesformgivaren Celestine Soumah Stuermer låtit maten och deras verk ingå en skön förening på julbordet.

I år har turen kommit till träbildhuggaren Carsten Nilsson. Detta uråldriga hantverk har inte så många utövare idag. Carsten är en av de ledande i landet och producerar egna produkter, som speglar, vapensköldar och salt- och pepparkvarnar, men är också en ofta frekventera underleverantör till andra konstnärer. På så vis är han representerad i både slott och koja, ibland där man minst anar.

Staffan Sundström, gästgivare: Kan det bli bättre! En oerhört skicklig träbildhuggare som vuxit upp i byn och med en relation till gästis sedan blöjbyxåldern. Han har det skånska i blodet och skickligheten att omsätta det i sina verk. Med särskild spänning ser vi fram emot det grishuvud i naturlig storlek som kommer att trona högst upp på julbordet bland sillar, skinkor och syltor.

Carsten Nilsson: Det ska bli spännande att för en gångs skull utforma en sammanhängande miljö som har en alldeles bestämd funktion. Det blir för min del nästan som en samlingsutställning. Det är särskilt kul att få göra det på gästis som alltid varit en så viktig del av vår by.

Om någon vill lösa sina julklappsproblem så finns något att köpa eller beställa. Efterfrågan på Carsten Nilssons bildhugger så stort, att det sannolikt är 2010 års julklapp man beställer.

Inte fan var det någon tidning som tyckte detta var det minsta intressant, men det var innan Carsten blev TV-kändis.

Med nya menyn går vi djupare i myllan.

Lördag 5 mars öppnar vi för säsongen. Det är något man varje år ser fram emot med förväntningar och förhoppningar. Vi vill ha öppet så mycket som det bara är möjligt. Vi tror att vägen är att ytterligare utveckla maten. Genom att göra det man tror på och det man tycker om får man utbyte av det man gör.

Det skandinaviska köket har på senare år väckt välförtjänt uppmärksamhet. Vi vill inom ramen för Det skandinaviska köket specialisera oss ytterligare och slå ett slag för det Skånska köket. Vi hämtar råvarorna från våra grannar i Sveriges skafferi. Nu vill vi också tydligare knyta an till skånsk tillagningsmetoder och matkultur. Vi lyfter fram griskött. Vi rimmar, långkokar och stoppar korv. Vi följer årstidernas växlingar.

Vi hoppas att den nya menyn ska locka och inspirera och välkomna! Öppettider och annan information hittar du på gastis.se