Guldregn över Gästis.

Byråkratins kvarnar mal långsamt men obönhörligt. Ett år efter avslutat renoveringsarbete kom en tjänsteman från läsnsstyrelsen ut och gjorde slutbesiktning. Nu har vi fått besked om att ärendet skickas till jordbruksverket för utbetalning. Det tar sex veckor innan vi har pengarna på kontot. Man kan undra hur det är möjligt att få sex veckor att gå för utbetalning av ett underlag som är genomberett.

Jag tycker att det är väldigt bra att stödpengar bereds med stor noggrannhet, det är trots allt skattepengar. Jag föredrar också att kriterierna är uppställd på förhand, jämfört med när en grupp ska sitta och göra personliga bedömningar, läs Leader. Jag tycker att det är ett skämt när Leader diskuterar i termer av potential i olika affärsprojekt. Mer centralism - det ger mer bredband och annan infrastrukturutbyggnad. Plottrandet i det lilla kan med varma hand överlåtas till oss entreprenörer.

Nu är det inte så att jag fnyser åt ett bidrag vi erhållit. Det känns verkligen, som en bonus och som ett erkännande av att vi gör en bra sak för landsbygden. Därför unnar vi oss med glädje ett glas Champagne, vi kan ta ett till när pengarna kommer på plats!

Jag har funderat en del över detta med landsbygdsstöd, och för all del andra bidrag. Det går aldrig att räkna med att bidrag utgår och förhandsbesked är inte möjligt. Därför kan bidrag inte ingå i finansiering av ett projekt. Man ska inte starta ett projekt om man inte tror att det är lönsamt på egna meriter och det måste alltid vara finansierat.

Det kan kännas övermäktigt att ge sig i kast med ansökningshandlingarna. Jag medger detta, även om jag är administrativt skolad och erfaren. Lägg frustrationen åt sidan och arbeta dig in i materien. Vissa delar kan du ha nytta av i din egen projektplanering. Använd handläggarna på länsstyrelsen, de är vänliga och mottagliga för sakargument. Det är ju faktiskt deras jobb att bistå oss.

Det finns en avart, som jag hoppas att det går att undvika. Avhoppade handläggare från länsstyrelser erbjuder sina konsulttjänster, ibland mot procentuell ersättning av utfallet. Jag tycker att detta är ett oskick, att slå mynt av att ansökningsproceduren upplevs som för krånglig. Bidraget ska gå till projektet! Försök själv och använd dig av de kunskaper länsstyrelsen tillhandahåller.

Ställ in dig på fullständigt orimliga handläggningstider, i varje led.

Förankra förändringar från projektplan, med länsstyrelsen. De är inte omöjliga.

Du kan få delutbetalning under projekttiden.

Var beredd på detaljfrågor under beredningen av ditt ärende. Sila mygg och svälja kameler är en utbredd vana. Ha ordning på alla papper. Försök att lägga upp det i din redovisning, åtminstone om projektet är av större omfattning.

Det kan verka som att pengarna kommer när du inte längre behöver dem. Den erfarne säger: Varje projekt tar längre tid, blir mer omfattande och kostar mer än man planerat. Då kommer bidraget väl till pass. Om inte annat kan de fungera som en grundplåt i nästa investering.

Sök bidragen, vi har själva betalat dem via skattsedeln, är vi nu med i EU ska vi väl ha vår andel!

Turen går till Hammar.

Vad är Hammar undrar vi - Doris och jag. Egentligen var Doris inte särskilt engagerad i frågan. Hennes undran var snarare hur luktar Hammar. Svinpink alltså gott menar hon.

Ett annat sätt att se det är en skylt på landsvägen, en knippe hus och sedan en ny skylt, 700 meter längre bort, Hammar upphör.

Man enades år 1960 i Norden om en gemensam officiell definition av begreppet tätort, som lyder sålunda:

Som tätbebyggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter. Avståndet kan dock tillåtas överstiga 200 meter, när det gäller hussamlingar inom en större orts influensområde. - - - Vid  avgränsningen av tätbebyggda områden medräknas också obebodda hus, inräknat hus som uteslutande användes som arbetsplats. Som hus tillhörande tätorts­bebyggelse betraktas dock ej jordbrukets ekonomibyggnader, såvida dessa är fritt liggande i förhållande till huvudegendomen. - - - Anstalter o d, som är belägna utanför tätbebyggt område, räknas som tätort såvida anstaltens bofasta personal med familjer osv. men utan patienter, utgör minst 200 personer. - - - Uppdelningen i tätbebyggda och glesbebyggda områden företages oberoende av den administrativa indelningen. Hussamlingar som utgör en direkt fortsättning av ett tätbebyggt område i en grannkommun, inräknas sålunda i detta område vid tätortsredovisningen.

Den som orkar läsa och analysera kommer fram till att någon tätort är inte Hammar. Ni som inte orkar läsa och fundera över definitionen, tro mig - någon tätort är inte Hammar.

Enligt min egen definition är en by en ansamling av minst fem hus med åtminstone en åretruntboende, den bör innehålla någon form av samhällsservice. Definitionen är inte gemensam och officiell, på EU-, nordisk eller nationell nivå. Men den funkar utmärkt ändå.

Hammar är en by! Det finns fler än fem hus. Samhällsfunktionerna fattas inte. Här finns gatskyltar, och ortsskyltar monterat av Vägverket. Busshållplatser! Till och med ett bussskjul för en, verkar vara en konverterad telefonkiosk.

Hammar är utan tvekan en by, en gammal by i jordbrukssamhället. Ärligt talat är Hammar vackrast när man står mitt i det och ser sig om. Jag befinner mig i förorten, för att avbilda busskuren.

En liten bit vidare kommer jag till Hammars ambassadör, Gunnel Mårtensson. Hon sitter i den fina skånegården och väver damast. Man behöver inte precis slå sig fram mellan damastväverierna i detta land, därför är det så spännande att någon driver denna kulturgärning vidare. Med tanke på det

nedlagda arbetet´, och därmed priset, finns marknaden bland grevar och baroner. Men en liten tavla med hennes egenkomponerade mönster eller gammalt klassiskt kan man kanske ge någon till jul. Eller för sjutton slå till och köp en till dig själv. Sälj bilen och köp en gillesduk och tolv servetter.

Dahlåkra Damast är värt ett besök. Egentligen heter det Dahlåkra Damast & Stuteri. Ett exempel på diversefiering för att öka överlevnadsförmågan på svensk landsbygd. Skämt å sido är det nog så enkelt att Gunnels gubbe gillar hästar, fyra präktiga avelsston av märket Welshponny, ej att förväxla med Welsh corgi.


Dessutom har de några höns för frukostägg och en och annan äggakaka, samt en praktfull tupp.

De var inte hemma när jag var där så jag fick hälsa på husdjuren.

Tillbaka inne i centrum tittar jag norrut. Vårbruket är i full gång, vilket Doris redan med välbehag konstaterat. Man ser praktfulla pilevallar. Ursprungligen planterade för att förhindra jorderosion.
Lätt att förstå under de stormbyar vi haft den senare tiden. Pilevallarna förhindrar att bönderna oönskat byter åkrar med varandra.

Jag beger mig mot "gamla stan" längs med Gamla kustvägen. Om det är denna som avses i "Söder om landsvägen" kan man konstatera att andelen av befolkningen som lever söder om landsvägen är försumbar.

Förtjusande hus och spännande vad som ligger bakom nästa knut.

Mitt i "gamla stan" ligger Trana Design.
Väldigt fina handgjorda möbler av yppersta design. Lars Cehlin, som driver stället och gör möblerna, var förr en engagerad medlem i Hammenhögs Bouleklubb. Klubben som hade sin hemmabana på Gästis är sedan något år saligen avsomnad.

I Kina talas om Drakens rygg, en anslående naturlig "skyline" med höga berg och djupa dalar. Stor dramatik i landskapet.

I Hammar och mot Hammars backar bildar strandvallen en mjuk och böljande horisont. Stor harmoni i landskapet. Kossans rygg?Att området är så obebyggt och välbevarat får vi tacka militären för - skjutfält. Man bör hålla ögonen på skyltar och flaggor så man inte vandrar rakt in bland bomber och granater och det är inte tillåtet att campa.

Jag hittade en favoritstuga. Liten, plåttak, rött med vita knutar, rätt proportioner och en utomordentligt lättskött trädgård.

På grund av de anslående vyerna och den väl utbyggda samhällsservicen, främst busskuren, tycker jag definitivt att Hammar är värt ett besök. Kanske inte heldag, men med en kaffekorg över armen förtjänar det ett par timmar.

Österlens kockelit.

Förra årets succé med en buffé följt av ett seminarium på temat mat, kommer att upprepas, som inledning på årets matrunda.
Den andliga spisen kommer att serveras av Mattias Dahlgren, michelingubbe från Stockholm och Mia Hofstadius från "Nya matlandet", jordbruksminister Eskil Erlandssons satsning för att flytta fram Sveriges kulinariska position. Temat är "den naturliga maten".

På tisdagen samlades Österlens ledande kockar, som är med i Matrundan. Detta var upptakten för att sätta upp en buffé med "den naturliga maten". Förra årets framgång förpliktar! Jag tror att det är alldeles unikt att man på samma plats kan erbjuda en sammanhållen buffé från så många meriterade krogar och kvalificerade kockar.

Den intresserade bör noga bevaka biljettsläpp, det kommer att bli trångt.

Du kan läsa mer om Matrundan på hemsidan.

Påsken kan komma.

Stormen lade sig och solen tog kommandot. Genast steg temperaturen till underbara 18 grader. Förmiddagskaffet drack vi ute och det kändes som en högtidlig premiär. Nu går vi över i en ny fas då risken för ordentliga bakslag i vädret är undanröjda. Idag blir det stora röjaredagen i trädgården.

Årets påsk, som är den verkliga upptakten på säsongen här på Österlen, ligger riktigt sent. Bokningsläget är mycket gott. Rum finns på skärtorsdagen och något på påskdagen. Även restaurangen är väl bokad och den som vill komma och äta gör klokt i att förboka, åtminstone kvällstid. Öppettider i påsk kan du läsa på vår hemsida.

Ett annat tecken på att tiden går är att Julius fått en tvåhjulingen och far fram, under artistnamnet Hjulius. Det går fint, bortsett från att lutningen av kroppen i kurvor inte faller sig alldeles naturligt. Det är sådant stödhjul är till för.

Nätverkande på Österlen.

Medan Nisse i Vallby ligger på rosenkinden och drömmer om alförrädare och praktejder, som han ännu inte prickat i sin fågelskådarkarriär, sätter den kära Ingela sig i den rostiga pickupen och åker utan frukost till Hammenhögs Gästis. Den praktfulla dekorationen i gatukrukorna, som hon gjorde i julas har i ett slag blivit bruna.

En möjlig men orättvis synpunkt är att risbollarna ser ut som råkbon. Just nu hatar jag råkor, med tanke på vad de ställer till på våra fönster. Välkommen att äta brässerad ungråka, premiär planerad till den 11 juni.

Mycket fint och originellt krukarrangemang, långt från mainstream. Inte en påsklilja. Man blir så glad! Och visst, Ingela fick såklart frukost hos oss. Besök hennes nya gårdsbutik, hon är en duktig keramiker också .

Den senaste tiden har jag nätverkat, in real life, som kidsen säger. När k.h. var i Stockholm och gullade med barnbarn åkte Jonas och jag på årsmöte i Nätverket Skåne Sydost. Det fanns redan när vi kom hit och vi gick med ganska direkt. För oss är det i första hand ett socialt nätverk. Genom att lära känna varandra och varandras verksamheter kan man hjälpa gäster om de vill titta på något speciellt och köpa något. Det är hela 37 företag med i nätverket och förutom hemsidan har var och en av oss ett ställ med varandras visitkort. Det är så bra när jag pratar med gästerna till frukost, och hör vad de är intresserade av, då plockar jag ut några visitkort och skickar med dem. När vi kom nya och osäkra till Hammenhögs Gästis var nätverket ett fantastiskt stöd för oss.
Vi har lärt känna många goa människor där.

Thomas Lantz, som är ordförande i den ekonomiska förening som arbetar med att få till stånd ett destinationsbolag för Ystad/Österlen, var där med den otacksamma uppgiften att övertyga ett stort antal mikroföretag att gå med i föreningen. Det är inte alldeles lätt att sälja in något som inte har någon verksamhet, sälja en vision en strategi.

Jag gick med från start. Skälet är främst rent demokratiskt. Det är inte en kommunal kärnverksamhet att utveckla olika turiskoncept och sälja dem. Inte heller är det kommunens uppgift att ta bokningar av hotellrum och stugor och ta bra betalt för det. Självkostnadsprincipen ska gälla. När man ger sig in i utvecklingsprojekt, som samverkan med Bornholm, måste man rimligen sätta upp mål för vad som ska uppnås. Jag kan lugnt påstå att vi inte sett en Bornholmare hos oss, mer än när bussen till Köpenhamn hade problem och någon behövde låna toaletten. Jag har understundom en eller annan idé, men jag måste se till att den är möjlig att genomföra och att den ger intäkter som överstiger kostnaderna. Med ett destinationsbolag där vi i näringen äger majoriteten, får vi inflytande och ansvar över vad som görs.

Nu senast är jag väldigt missnöjd med den inspirationsbroschyr som producerats. Det är naturligtvis känsligt att framföra kritik mot turistbyrån, man är rädd att tappa bokningar och att man inte blir rekommenderad till besökare. Det är trots allt över 70 000 besökare på turistbyrån enligt bokslutet. Jag kritiserar inte de som jobbar på turistbyrån, de är alerta, trevliga och håller en hög servicenivå. Jag tar risken, eftersom jag inte står ut med tanken att inte kunna framföra kritik utan att bli utsatt för sanktioner.

• Ystad & Österlen Guide och Inspiration - Den officiella guiden till Ystad & Österlen är klar. Den presenterades för oss på förhand som ett magasin. Det kan kanske accepteras att kommuner ger ut sådana, då är det att betrakta som samhällsinformation, vilket inte är ett hinder för att göra den både snygg och läsvärd.
• Upplägget har varit att man sålt sig till lägstbjudande. Ett tryckeri eller motsvarande erbjuder för så och så mycket att ta fram en broschyr mot att man får sälja annonser.
• Jag tycker att den grafiska designen på trycksaken är omodern och rent ut sagt bedrövlig.
• Informationen är dåligt strukturerad, du har svårt att skilja på annonser och redaktionell text.
• Företagslistan, som man kan uppfatta som objektiv och saklig, blir mycket konstig eftersom man mot ersättning kan få in mer information och en bild mot betalning. En affärsmodell som vi känner igen från Eniro och andra katalogföretag i kris. Så jobbar inte kommuner, trodde/hoppades jag. 
• Budskapen vet jag inte hur de plockat fram, inte ihop med näringen i alla fall. Kanske har det varit en bra teambuilding på turistbyråerna. Jag är inte imponerad. Jag förstår att smaken är olika och man kan ha uppfattningar grundat på sin egen bransch.  Men mer konkret känner jag mig upprörd över hur man behandlat oss på Hammenhögs Gästis. I broschyren talar de om "prisbelönta restauranger" och under en rubrik räknar de upp nämnda i White Guide. Till min förvåning ser jag att vi och andra som är med i White Guide, inte nämns. Det bad jag om en förklaring om från turistchefen. Då fick jag det förvånande svaret att ni är nämnda under gästgivaregårdar och som restaurangen som serverar råka, underförstått att det borde vi vara nöjda med. Men se det är vi inte alls. Vår marknadsföring har konsekvent inriktats på att vi serverar modern gourmetmat och inte "gästgivargårdar som de var förr" dessutom vill vi på intet sätt lyfta fram råkan ytterligare. Det är redan så känt och etablerat och vi är rädda att den ska skymma den andra maten. Jag tycker att vår egen kommun skulle låta oss framföra vilka budskap vi vill kommunicera.
• Jag är långt ifrån ensam om att vara mycket kritisk till broschyren, även om andra kanske väljer att ligga lågt.

Jag är inte särskilt arg, men besviken, engagerad och maktlös. Jag förväntar mig att denna typ av självförverkligandeprojekt hanteras bättre i ett destinationsbolag.

Nästa nätverksaktivitet var ett samverkarrangemang mellan Företagarna och kommunen. Det nya samlingslokalen i Skeppet var platsen för en kvälls välbesökt genomgång av sociala media. Det var bra och det känns skönt att konstatera att vi är på rätt väg.

I torsdag var Jonas och jag på lansering hos Peugeot. Den nya 508-serien lanserades. Det är snygga bilar och i Hammenhög ställer vi upp för vår Peugeot. Nog var det spännande att höra Peugeot-Jonas och Gert-Åke berätta om de nya bilarna. Men -ursäkta mig- Adde Malmberg var något roligare. Jag tycker att han blir bara bättre och bättre för varje gång man hör honom och hans förmåga att anpassa showen till den aktuella publiken är enastående. God mat från Östergatan och god pilsner från Danmark. En påse grejor med hem - bilschampot tar jag som en pik.

Turen går till Brantevik.

En regnruskig dag, som betecknas  vår på grund av den fruktansvärda vinter vi genomlidit, tar jag kameran och ger mig iväg.  Efter att i mitt inlägg "Österlens mest personliga karta"  stuckit ut hakan och erbjudit mig att ta beställningsjobb, har jag inte drunknat i skamliga förslag. En anmodan att ta pulsen på Brantevik har lagts. Reportageteamet, för dagen förstärkt med son och hund, väjer inte för litet dåligt väder. Plikten framför allt!

Vi befinner oss på Brantevik, vid ett tidigare tillfälle har jag förklarat av att prepositionen kommer sig av att byn varit fiskeläge; "på lejet". Jag har sett att "på" används av offensiva marknadsförare i vilken bondby som helst. Det blir litet pinsamt och avslöjar den aktuelle språkbrukaren som inflyttare, som dåligt påläst och därför inte knäckt koden.

Det behövs ingen sofistikerad observationsförmåga för att förstå Branteviks anknytning till havet.

Det ser ut som en del fisk fortfarande landas i hamnen. Nu tror jag att Brantevik, redan innan dagens socioekonomiska välstånd, upplevt tider av välstånd.  Vid förrförra sekelskiftet var en av landet mest betydande skuthamnar.  Närmast havet ligger pampiga redar- och kaptenshus.

Befolkningsutvecklingen, även om den antagligen inte upplevs som ett problem, är negativ. 2001 hade byn 454 invånare som sjunkit till 411 2009. En minskning med 10% och jag tror att det finns fler hus än mantalsskrivna hushåll. Kommunen tycker nog att det inte är så kul att en stor del av skatteunderlag bor och skattar i Stockholm.

Den som vill uppleva och fördjupa känslan i ett samhälle med skutsjöfart som huvudnäring rekommenderar jag att läsa den fantastiska romanen "Vi de drunknade" av Carsten Jensen som kom för något år sedan. Den utspelar sig i Marstal på Ærø, utanför södra Fyn.


Som genetisk svensk har man  tillgång till  avundsjuka. Det är kallt, fuktigt, blåsigt, ödsligt på vinterhalvåret, trångt och bökigt sommarhalvåret, brackigt, ingen affär, okänsligt renoverade  hus o.s.v.


Men precis som en bal på slottet - helt fantastiskt. Jag lovar inget skulle hindra mig om jag fick en möjlighet att flytta till ett hus i Brantevik.


Hus söta som karameller, vårdade och ansade med kärlek.


Vi studerar byns anslagstavla för att se ved som är på gång i grannskapet.

Storseans med Mariel Månfalk i Folkets Park i Ystad den 5 april. Endast 230 pix och då får du också kaffe.


Jag känner mig som Strindberg under värsta tokperioden när han såg tecken i allt och till och med tecknade ned dem i okulta dagboken.


Kanske man skulle gå på Månfalks storseans och snacka med gamla sjöbussar. Antagligen dyker där väl bara upp någon galen gammal faster som knackar i bordet och flyttar glas.


Jag skiter nog i Muriel den 5 april. Hon hade kunnat lägga det den 1 april så hade eventuella reklamationer kunnat avfärdas som aprilskämt.


En kall vårdag i Brantevik finns erbjuds inget annat än att gå runt och titta. Det har jag inget emot, jag tycker om att gå och titta, helst ostört.



Vi går söderut, mot min favoritbadplats.

Det kan uppfattas, som konceptuellt förräderi att avslöja att det jag tycker bäst om är ett klippbad.  Österlen är miltals med sandstränder.


Jag är uppvuxen i Karlskrona, där var det klippor som gällde. En liten sandvik betjänade, små icke simkunniga medborgare.  Det bland oss frejdiga ynglingar vedertagna namnet var "Pisseviken" och inget annat.


När man städat 8 rum, med sand knastrande överallt inte minst i duschbrunnen, längtar men inte efter 
mer sand, man längtar efter mindre sand.


Lätt skamset kan jag avslöja ytterligare en fördel med bråddjupa klippbad - inga småbarn. Om nu tyskar älskar naken bad kan väl jag få älska vuxenbad, även om jag föredrar att ha badbyxor på. 

Allra bäst tycker jag om att bada när majoriteten av befolkningen gjort slut på sin semester och återgått till stress och spring. Det är bonus för oss som bor på Österlen.


Fortsatt söderut kommer Grönet. Betade ängar och nyponrosor! Fortfarande med kontakt med havet.


Det är som gjort för en picknick, ett kvarts stenkast från Brantevik.


Det är ca tre månader tills det är badbart, därför vänder vi näsorna norrut.
Vikommer till en parkliknande utfyllnad mot havet . Där har boulklubben Klotklösarna sin hemmaplan.


Genom att lejet agerade lyckades man köpa två små kanoner.  Dessa ställdes upp på utfyllnade. Byinvånarna kunde känna sig trygga "om ryssen kommer".


Idag finns en kanon plus en tom lavett. Några välorganiserade drumlar stal den ena, och man är nu bara halvtrygg mot ryssen. Välorganiserade drumlar eftersom bössan väger flera hundra kilo. 

Vi traskar vidare och kommer till byns näringsställe, Branteviks Bykrog.


Sonen utövar konkurrentbevakning genom att studera meny. Att döma av alla klistermärken sär det en bra krog.


Det är det, med eller utan klistermärken, vi har ätit där och ätit gott.


Ser man till att få ett bord mot havet, är utsikten fantastisk.

Vidare till ett favoritställe, Norra skolan. Ett snyggt gallerie, gott fika, stilfull trädgård (i princip underhållsfri utan asfalt - avundsjuk!) och så har de en halvbror till Doris.


Deras logi har jag av förklarliga skäl inte provat.


Det byggs enstaka nytt i Brantevik, flotta personliga saker.


Det finns också i mitten av byn ett område med ordinära hus, som inte skulle omnämnas i en arkitekturinventering. Det är på inte sätt att man miljonprogramsproblematik.

Vi kom att diskutera tak. Liksom kläderna gör mannen, gör taket huset. Vinkel, takfot, vindskivor men framförallt takbeklädnad! Jag har länge varit intresserad av tak och sonen är för närvarande väldigt uppfylld av frågan eftersom de står i begrepp att byta ut sitt äckliga eternittak.  Det håller inte tätt - annars gör eterniten minst skada om den ligger där den ligger.

Det är omåttligt populärt att göra listor på allt, helst ska man kunna rösta ut också. Svårlöst med tak!


På min lista har jag bortsett från de mest exklusiva som hlm, vass, skiffer och koppar.


Etta på listan är bandtäckt plåttak, hantverksmässigt lagt i breda fina våder. Det finns i flera färger. Jag föredrar nog svart.

Papptak är mestadels litet äldre men jag har sett ett och annat nylagt.

På landet, när jag var liten, hade vi ett papptak på vedboden. Vartannat år brukade pappa bestryka det med tjära. Jag kan minnas doften.

Det var väl därför det heter papptak.

Enkupigt tegel är aldrig fel, utom möjligtvis när man ska lägga det. För att få det jämt och fint krävs antingen erfarenhet eller pedantiskt noggrannhet, kanske både och.

Alla tegelimitationer dömer jag ut utan pardon. Jag är inte heller förtjust i glaserat.

Ett grant tegel är det nästan släta. Är jag rätt informerad rör det sig om Simrishamnstegel.

Bruket är naturligtvis nedlagt sedan länge.

I Danmark är det inte ovanligt med helt slätt tegel. Väldigt fint i rätt sammanhang. Jag har dock aldrig sett i Sverige.

Det finns snygga och mindre snygga prefabricerade plåttak. I allmänhet tycker jag att längderna inte är tillräckligt breda. Jag vet inte om det är för att underlätta montering. Detta tak har fördelen att det är slätt.

Betongplattor tycker jag inte om, även om jag inser att de har fördelar inte minst i inköpspris. I min listning har jag unnat mig lyxen att helt bortse från prisjämförelse.

Har man råd att lösa ett hus i Brantevik borde man ha råd att inte ha betongtak.

Plåttak med en extra profil mitt i längden tycker jag är mindre lyckad. Exemplet förefaller dessutom att vara av dålig kvalitet eftersom färgen har flagnat.

Tänk ett bandtäckt plåttak i stället! Det skulle antagligen höja marknadsvärdet med 300 000.

Vi närmar oss utkanten. Fantastiska Äppellunden! Ritat och, tror jag, byggt av Lillemor Husberg, som naturligtvis har sitt kontor i Hammenhög, kulturbyn.


Otroligt vackra hus och miljövänliga så man måste torka fötterna innan man går förbi. Visionen och husen finns väl beskrivna på Lillemor hemsida.


I Äppellunden bor den bofasta kultureliten.


Vem bor här? Naturligtvis Ulla Viotti!
Hon arbetar med monumentalkonst i tegel och är mycket berömd, inte bara i Brantevik, inte bara på Österlen, inte bara i Sverige utan i främmande länder. Hon har en CV lång som en tonårings specificerade telefonräkning.


Åter till hamnen hamnen och bilen.

Vi passerar ett fönster med en porslinshund av diskutabel ras. Detta är ett exempel på sådant som plockades hem från utlandet av sjömän. Enligt traditionen användes den som signalsystem. Fronten utåt - sjömannen hemma. Ryggen ut - min man är på sjön. Syftet med signalerandet lämnar jag åt envars fantasi.
Min sedan länge döde svärfar var sjöman, maskinist i örlogsflottan. Han försåg hemmet med diverse utrikespinaler, eller som vi uttalar det på björkholmska "pinauler". Det var promenadkäppar av ryggraden från en haj, utsirade elefantpiskor, elefanter av ebenholts och andra praktiska bruksföremål.


Vi kör via idrottsplatsen av det enda skälet att jag osökt ska kunna berätta om "Jazz under stjärnorna". Onsdagar i juli presenterar man toppartister. Är du på Österlen - åk dit. Är du inte på Österlen - åk hit!

Vi tar vägen vi våra vänner Svante & Ingrid på Sköllen. Här avspänt poserande tillsammans med Jonas. Skälet är att Jonas inte sett stället (och att de har en espressomaskin).


Det är ett trevligt ställe. Skulle det vara så illa att det är fullt på Hammenhögs Gästis och ni inte har möjlighet att justera era resplaner, kan ni gott bo hos dem.


Sammanfattning om Brantevik: Ärlighet slår avundsjuka!

























                

Antikt eller gammalt mög.

Som alla förstår är det något speciellt med att förvalta ett ställe som är över 300 år, och har varit gästgivaregård hela tiden. Skulle vi inte rensa ut något, skulle vi snart inte ha plats för några gäster. Vi har lämnat ganska mycket till fotbollsklubbens loppis och det känns bra för de sliter för vartenda öre. Vad de sedan gör med pengarna har jag ingen aning om.

Det är klart att antikrundan har ställt till det för oss som är omgivna av gamla prylar. Även om jag inser att det mesta saknar ett ekonomiskt värde, har jag den gnagande skräcken att på bästa sändningstid se Knut Knutsson fråga: Var har du fått tag i denna? - Den kommer från Hammenhögs Gästis, men jag har köpt den på loppis. - Vad fick du ge? - 15 kronor! Att då se Knut i paroxysmer, med glasögonen i pannan, slå sig på knäna och flämta fram: Jag kan säga dig, på en auktion idag, skulle du få mellan femton och arton, TUSEN!!

Den period i Gästis långa historia som jag tycker är intressantast är tiden efter 1949. Då kom ett stiligt par från Stockholm, vi har dem på foto. De satte i mycket stilen som vi har idag. Jag tror att de skapade en ny era för ett ganska nedgånget Gästis. Här finns silverbestick, såssnipor, uppläggningsfat m.m. med namnet Rovin instansat. Massor av porslin med Gästis-logga, dukar och servetter! Porslinet har blivit hopplöst omodernt och vi har bara sparat "arkivex". Bordssilvret har också blivit alltför slitet, även om vi har behållit det. Dukar och servetter är i fullt bruk.

Vi har bestämt att vi ska behålla stilen från 1949. Om något är uttjänt ersätter vi med motsvarande, det finns trots allt mycket som är klassiskt och tidlöst. Byte av bord i baren blev bra. När vi hittar gamla ting i skrubbar och vrår prövar vi väldigt noga om de passar in i miljön och att vi kan placera dem  utan att det känns konstruerat. Jag är nu senast väldigt nöjd med placeringen av reklamspegeln.För att inte tala om den uttjänta jukeboxen som ersattes med en mycket äldre och mycket finare.

När vi röjde i trädgården hittade vi ett par gamla skyltar, som var bortom all räddning.

De verkar vara 50-tal. Jag kan sätta mig in i känslan när Rovins hade beslutat att göra en marknadsföringsdrive och de nya skyltarna hade levererats. Jag undrar var de suttit. Är det någon som kommer ihåg eller vet?

Vi har ännu finare neonskyltar som sedan mycket lång tid är på renovering. O vad jag längtar efter dem som en färgklick och upplysning i mörkret.

Ett spännande fynd vi gjort är en gammal kista. Den verkar utförd i pansarplåt, den väger en bra bit över 100 kilo.

Kistan har tredubbla låssystem.

Ett system där tre låskolvar skjuter ut från locket in i kistans vägg. Det är någon klurig anordning på locket, så vi har inte ens kommit åt nyckelhålet.

På framsidan finns det två mycket stadiga byglar att sätta hänglås i.

På framsidan av kistan finns ett lås som skjuter upp en bygel i locket och låser till.

Den höga vikten, tjocka plåten och de kvalificerade låsanordningarna tyder på att kistan använts för att hantera värde.

Kanske är det från den tid när post transporterades med diligens på landsvägarna med gästgivaregårdarna som stationer.

Det kanske var här krigskassan förvarades under kriget mellan danskar och svenskar.

Kan det vara ett gesällprov av en låsmakare.

Jag har ingen aning och ingen uppfattning om hur gammalt det kan vara.

Hade vi bara hittat det dolda nyckelhålet skulle vi kunna erbjuda det som safety-box till våra hotellgäster.

Nu undrar naturligtvis nyfiken - var det något i. Det var det, nämligen gamla tapetrullar. Vi hittade en rulle med guldtapeten som sitter i entréhallen, kanske från 1919. Och den gulgröna tapet som vi känner igen från den del av matsalen vi kallar Verandan. Den byggdes till 1936.