Såsom i en spegel.

Jag slår på min dator, kollar e-posten! Nattens skörd 21 spam (som inte fångats av filtret) med det ena erbjudandet mer absurt än det andra. Jag funderar på TV där reklamavbrotten förtar nöjet av att se programmen. En film som börjar klockan 21 slutar 23.30. Det lär vara vanligt att folk spelar in program för att kunna spola förbi reklamen. Gratistidningar finansierade med annonser, och den redaktionella texten ett hjälpmedel att sälja reklam, hotar seriösa tidningar, som vi i stället får vara med att finansiera över skatten, i form av presstöd i stället. Telefonförsäljare tillhör samma kategori av oönskad, aggressiv reklam som klampar in i den privata sfären. Fy, fy, fy!

Hur var det förr? Visst fanns det reklam i gatubilden även förr, men jag tror att trögheten i tillverkning av annonsmaterial och framförallt svårigheten att distribuerade i den fördigitala världen skonade oss. Visst, det fanns reklampelare, i dess ursprungliga betydelse.

Bussar, tunnelbana och taxibilar är skyltskåp för, ofta lokala, evenemang och tjänster. Det finns ändå en viss distans, respektavstånd,  i denna form av reklam. Statiska reklamskyltar på en fotbollsarena på landet ser jag, som en atmosfärförstärkare, liksom litet taffliga annonser i programbladet.

Jag irriteras inte ens över illegal affischering i städerna. Jag tycker att det tillhör stadsbilden. En affisch för en konsert, uppklistrad på ett elskåp är helt som det ska.

Direktreklam är också acceptabel så länge jag kan undanbe mig genom en liten skylt på brevlådan.

Lycklig blev jag, när jag i en skrubb hittade en gammal reklamspegel. På väg in till dansgolvet drog man upp stålkammen och rättade med ett par snabba drag till sin brylkrämsfixerade frisyr.

Man fattar ju att folk blev inspirerade att lackera om bilen eller byta bank.

Hur själva affärskonceptet "reklamspeglar" såg ut har jag litet svårt att räkna ut. Gick någon runt och rekvirerade annonsörer, för att sedan gå hem och göra en spegel. Fick sedan de som hängde upp speglarna på sina ställen betalt för att exponera dem?

Kan jag kanske få litet betalt någonstans ifrån nu när jag hängt upp den i baren? En del av företagen finns kvar fortfarande. De flesta annonsörerna är sedan länge insomnade.

Jag funderar på hur gammal spegeln är. Telefonnumren har fyrsiffriga riktnummer följt av fem eller sex siffror.

Jag lägger märke till en annons, "Åke Perssons Bilaffär" i Smedstorp. När jag för en tid sedan skrev "Turen går till Smedstorp",  fick jag från min flitigaste läsare, Frank, ett påpekande om att jag missat den kuriösa historien om den kreative Citroën-handlaren. En fin historia, som visar att inte bara Hammenhög varit ett bilhandelns Mecka.

Jag bedömer att spegeln är från sent 70-tal. Jag lägger in en bild på en Mazda från samma spegel. Kanske någon bilnörd med ledning av två bilannonser kan hjälpa mig att tidsbestämma.

Det tinar i permafrosten.

I helgen öppnade vi och överraskades av att det kom väldigt många gäster.  Många som sa: äntligen! Det värmer ett krögarhjärta. Trots allt är vi bland de första som öppnar. Vi har successivt ökat vårt öppethållande, men det känns avlägset att klara januari och februari.
Dessutom behövs nog dessa månader för underhåll, administration, som inte är att leka med, och faktiskt litet vila och återhämtning. Hur som helst är det roligt och spännande att vara igång igen. Vi hade dessutom privata gäster. Ola skulle till Malmö, å ämbetets vägnar, och han tog Morris med. Det gav ett icke konstruerat tillfälle att prova vår nya avsmakningsmeny. Jag har berättat om den tidigare. Utgångspunkten för oss har varit att skapa en riktigt lokal matupplevelse, med närproducerat och en kulturell förankring i Skåne. Hela menyn hittar du på vår hemsida.

Smaka på Österlen

Gravad småsill med löjrom crème fraiche rödlök och kavringsmulor

Nils Oskar God lager, Gästis egen Bäsk

Soppa av jordärtskocka och kyckling med tupplevermousse och chips av kycklingskinn

Pinot Grigio Jesera

Lättrimmad halstrad torsk från Simrishamn med morot och rödbeta

Acustic blanc

Gris på tre sätt: långbakad rimmad sida, konfiterad kind och chorizo

Cantacucco

Potkäs med syltad rödlök

Sikélios Rosso I.G.T.

 Friterat äpple med mandelkräm och glass med smak av chai-te

Pommeu de Normandie

 Maten 595:- dryckespaket 550:-

Den gravade sillen är självklar! Presentationen trevlig, mycket välsmakande och jag har fem rätter kvar.

Soppan på jordärtskockor från en granngård är perfekt. Jag inser nu att jag måste kila in och hämta kameran. En bild säger mer än tusen ord.

Lagom till torskens entré är jag tillbaka med erforderlig fotografisk utrustning. Jag gör ett kort avbrott och applåderar att Östersjötorsken inte längre är

kontroversiell. Under den fjantigaste perioden fick vi köpa torsk från Norge, medan Östersjötorsken fraktades till Frankrike. Välkommen åter, vattnets konung.

Grisen, och dess underskattade kött, har vi bestämt oss för att återinsätta bland gourmetmaten.

Den rimmade långbakade grissidan tillhör våra klassiker och måste vara med i ett grisportpourri. Griskind, en ädel styckningsdetalj, som mamma Scan knappast tillhandahåller, konfiteras (långkok i gåsfett).

Jonas i köket är en välrennomerad korvstoppare. Hans lammkorv har ätits och uppskattats av många. Nu presenterar han en chorizo, som enligt min mening, inte ligger lammkorven efter.

Till får man en rotfruktsrulle.

Själv gjorde jag ett avsteg från "Smaka på Österlen". Jag ersatte grisen med entrecôte. Jag åt grisrätten dagen innan och jag var väldigt nyfiken på entrecôten.

Den slog den entrecôte med pommes frites och persiljesmör, som jag intog i min ungdom på söndagar i Lund på Grifo grill, när jag vid enstaka tillfällen var stadd vid kassa. Vår slog Grifos med kolängder!
Som huvudrätt är den nästan dubbelt så stor, som den som visas på bild.

Jag måste också nämna vinpaketet, även om vi njöt ett reducerat med tanke på andra plikter. Vinet är halva födan!

Så en liten favorit! Potkäs, stavningen antyder att detta är en tidig import i det svenska köket. En ostkräm som ni min ålder säkert känner igen från julbordet.

Vi utgår från Österlen Ädel, från Vilhelmsdal. Kavringen är naturligtvis hembakad och den syltade rödlöken ljuvlig.

Det inte allt för söta dessertvinet lyfter rätten till himlen.

Avslutningsrätten, med friterat äpple, mandelkräm och glass med smak av chai-te, tilltalar mig eftersom den inte är för söt och samtidigt originell.

En fantastisk måltid, som bara kan sluta på ett sätt - en middagslur med DNs söndagskryss. Får se om det är löst när jag vaknar.

Vi har tidigare sagt att vår rennoveringsambition begränsades till gästtoaletten. Slumpen ville annat!

Här om natten blev jag uppringd av min pelletspanna. På med kläderna och utryckning eftersom vi hade boende gäster. Då upptäckte jag som en ytterligare glädjekälla att fiskkylen lagt av.

När kylkillen uppenbarade sig visade det sig att han hade två låga kylar som han ville bli av med. Perfekt - vi var väldigt trötta på den bullrande reklamkylen vi hade i baren.

Nu har vi en ny bar. Ett par stringhyllor och äntligen hittade vi en placering för den gamla reklamspegeln som vi hittat i en skrubb.

När ändå verktygslådan var framme bestämde vi oss för att uppgradera den lilla extratoan från hasp till lås.


Tradition och förnyelse!

Bildhuggaren i Hammenhög

Den fenomenale träbildhuggaren, Carsten Nilsson, har blivit TV-kändis. I antikrundan den 3 februari hade man ett reportage från Carstens verkstad. Visst är det underbart att en ung man bestämmer sig för att bli bildhuggare, och lyckas. Jag vet att han har fått ta en hel del "smör- och bröd jobb" för att kunna försörja sig på sina stämjärn. Det är kanske inte drömmen att snida ben åt en sängfabrikant, men jag antar det förutom pengar på lönekontot gav en ökad yrkesskicklighet.

Jag fascineras av bruksföremål med litet flärd. På Österlen ser man ofta vackra dörrar, helt moderna, men i gammal stil.
Ofta pryds de av en stiliserad blomma. Jag vet inte om Carsten gör alla, men vår har han gjort och den tycker jag mycket om. ( Jag få väl be honom signera den nu.) Ni kan se ytterligare ett designreportage med Carsten den 16/3 igen i Go´kväll i SVT kl 18.15.

De gustavianska pepparkvarnarna är ljuvliga. Verket i dem är naturligtvis av toppkvalitet. Köper man en sådan pepparkvarn skaffar man en livskamrat.
Vi säljer kvarnen åt honom. Man kan också handla hos Carsten på Nilssons Gård men också på Herr Nilsson. Den senare är en annan Nilsson, nämligen NH Nilsson. Den gamla bilfirman vid torget har en butik som säljer produkter från konstnärer och hantverkare från trakten. Man säljer också Carstens mammas keramik. Vi har köpt våra nya stora äggaksfat av henne. De är svarta och gör sig väldigt bra i färg med den gyllenbruna äggakaka och de röda lingonen.

På vårt frukostbord har vi en ostbricka som Carsten gjort. Jag tror att jag ska höra med honom om vi kan sälja den åt honom. Det är en utmärkt liten present, som våra gäster kan köpa med sig hem till den som passat hunden.

På Österlens museum finns en del av Carstens verk. Hans "friare" produkter är hur spännande som helst. När han går loss med sina ljuskronor, ljusstakar, speglar så ser man hur konstnärligheten och hantverksskicklighet möts i ren skaparglädje. Flera figurer återkommer.

Vi fick, av Carsten, en av hans änglar som kanske är de mest typiska, och men ser dem både här och där.

På Gästis har vi traditionen att be en konstnär eller konsthantverkare att "designa" vårt julbord. Senast byggde Husbergs Arkitekter upp Hammenhög som pepparkaksby.

2008 dekorerade Carsten. Lägg särskilt märke till hans grishuvud som ståtade i mitten av julbordet.

Jag tyckte att detta var så intressant och anmärkningsvärt att jag skrev ihop ett pressmeddelande och skickade till media:

En snidare kommer till Hammenhögs gästis

Sedan 1600-talet har Hammenhögs gästgivaregård skött sin uppgift att i fest och vardag förse vägfarande med god mat och en natts vila. Skillnaden idag är att man i oftare är målet för resan istället för en rastplats för resenärer. Då som nu följs årets växlingar inte minst i den mat som lagas. Vi har passerat sparrisen, klarat av råkan, frossat i äpplen, haft gastronomiska orgier i gås och har kommit till kronjuvelen – julbordet.

Alla som satt sitt sin fot på Hammenhögs gästis vet att miljön är fantastisk och mycket genuin. Inte rustik, men äkta som ett stadshotell från 40-talet. Det är en grannlaga avvägning att julpynta för att skapa stämning utan att gå till överdrift. Sedan flera år har gästis samarbetat med lokala konstnärer och låtit dem ”designa” julbordet. Förra året var Hammenhögs egen glasblåsare Jonas Larsen julbordmästare. Tidigare har Eva Troedsson från Keramika Fantasia och smyckesformgivaren Celestine Soumah Stuermer låtit maten och deras verk ingå en skön förening på julbordet.

I år har turen kommit till träbildhuggaren Carsten Nilsson. Detta uråldriga hantverk har inte så många utövare idag. Carsten är en av de ledande i landet och producerar egna produkter, som speglar, vapensköldar och salt- och pepparkvarnar, men är också en ofta frekventera underleverantör till andra konstnärer. På så vis är han representerad i både slott och koja, ibland där man minst anar.

Staffan Sundström, gästgivare: Kan det bli bättre! En oerhört skicklig träbildhuggare som vuxit upp i byn och med en relation till gästis sedan blöjbyxåldern. Han har det skånska i blodet och skickligheten att omsätta det i sina verk. Med särskild spänning ser vi fram emot det grishuvud i naturlig storlek som kommer att trona högst upp på julbordet bland sillar, skinkor och syltor.

Carsten Nilsson: Det ska bli spännande att för en gångs skull utforma en sammanhängande miljö som har en alldeles bestämd funktion. Det blir för min del nästan som en samlingsutställning. Det är särskilt kul att få göra det på gästis som alltid varit en så viktig del av vår by.

Om någon vill lösa sina julklappsproblem så finns något att köpa eller beställa. Efterfrågan på Carsten Nilssons bildhugger så stort, att det sannolikt är 2010 års julklapp man beställer.

Inte fan var det någon tidning som tyckte detta var det minsta intressant, men det var innan Carsten blev TV-kändis.

Med nya menyn går vi djupare i myllan.

Lördag 5 mars öppnar vi för säsongen. Det är något man varje år ser fram emot med förväntningar och förhoppningar. Vi vill ha öppet så mycket som det bara är möjligt. Vi tror att vägen är att ytterligare utveckla maten. Genom att göra det man tror på och det man tycker om får man utbyte av det man gör.

Det skandinaviska köket har på senare år väckt välförtjänt uppmärksamhet. Vi vill inom ramen för Det skandinaviska köket specialisera oss ytterligare och slå ett slag för det Skånska köket. Vi hämtar råvarorna från våra grannar i Sveriges skafferi. Nu vill vi också tydligare knyta an till skånsk tillagningsmetoder och matkultur. Vi lyfter fram griskött. Vi rimmar, långkokar och stoppar korv. Vi följer årstidernas växlingar.

Vi hoppas att den nya menyn ska locka och inspirera och välkomna! Öppettider och annan information hittar du på gastis.se

Inte bara en skitsak.

På sensommaren var vår gode vän Claes från Göteborg på besök/visitation. Han är en stilsäker designfreak som varit på krogen mer än en gång. Vi bjöd honom på en god middag med gott vin. Sedan frågade jag vad han tyckte om helheten. Sanningen att säga frågade jag inte, Claes delger gärna sina åsikter utan att ha blivit tillfrågad, och det har jag inget emot. Han tyckte att restaurangen blivit perfekt. Mycket av atmosfären i den över 300-åriga krogen sitter i väggarna, och det har vi bevarat. Belysningen, som är så viktig, tyckte han var utomordentlig. Det fanns en svag punkt! Gästtoaletten var steril och institutionsaktig. Det gick liksom inte att polemisera i den frågan - helt rätt! Även om vi kanske inte hade viktat det så tungt.

Efter de två föregående åren kändes detta som ett litet hobbyprojekt. Ut med linoleum mattan, bredspackla de glasfiberklädda 80-talsväggarna. Enligt vårt valspråk "tradition och förnyelse" tog vi en funderare på hur vi skulle göra det. Som tur är har vi alla tre samma smak. Inte särskilt svårt att komma fram till en gemensam bild. Utgångspunkten var att vi skulle fixa det själva.

Det ovanliga när man ger sig på gamla hus - inga egentliga obehagliga överraskningar. Ett hårt och slätt undergolv fick små klinker. Schackrutigt på diagonalen. Vi satte upp en bröstpanel i pärlspont. Det var litet problematiskt att fästa. Trots att vi lånade ett instrument var vi inte duktiga på att hitta reglar. Jag antar att det var skit bakom tangenterna alternativet är att det inte finns några reglar. Vi valde att limma och panelen avslutas med en smal hylla runt om.

Vi hade en diskussion om vi skulle ha olika nyanser på färgen på bröstpanelen. Vi valde att ha samma, kalkvitt. Nu blir det ändå en brutning mellan vägg och bröstpanel. Beroende på skuggor och olika struktur. I övrigt bytte vi endast en blandare. Ny spegel införskaffades på Ohlssons Bazar i Ystad. Kitchig men klädsam. En superdesignaad toarulleshållare från Flügger Färg

Jag måste säga att Jonas inte bara är en mästerlig kock, han är faktiskt lika duktig som hantverkare. Vi har hittat rätt arbetsfördelning, jag grundmålar så färdigstryker han. Golvet fick han naturligtvis lägga själv.

Voila! Nu kan man inte bara äta i lyxklass på Hammenhögs Gästis.

Vad en liten gumma kan gno.

Inget känns klart, men om en dryg vecka öppnar vi. En gång per år gör vi en rejäl storstädning. När gästgivaregården är igång blir det inte utrymme till annat än underhållsstädning. Vid storstädningen går vi verkligen på djupet.

Ett gammalt ställe som vårt hämtar sin charm och atmosfär i att det är brukat och nött. Men det får absolut inte vara ofräscht och smutsigt. Jag har erfarit att de flesta är duktigare än jag på att städa professionellt.


Varje år är det likadant, aktivitet in i det sista. Allt ska vara klart men varför göra något i tid när man kan vänta till sista minuten. I år har det varit en del småsjukdom i vägen.

Det är detsamma med menyn. Jag tjatar och vill ha den i god tid för att kunna marknadsföra den. Hittills har jag aldrig lyckats få den med marginal. Att sätta meny är en kreativ process. Det är mycket funderande och förlösningens tid kommer sent. I år har Jonas varit i Göteborg och jobbat ett par dar på "Kock och Vin". Det har gett sena impulser till justeringar i menyn.

Lika säkert som att köket kommer att vara färdigt för matlagning kommer menyn att var klar när vi på lördag den 5 mars äntligen öppnar för säsongen.

Det jag sett av matsedeln säger mig att tyngden på närproducerat och lokalinspirerat blir större än någonsin. Det ser väldigt kreativt, jordnära och spännande ut.

Rummen får en motsvarande grundlig städning. Systrarna Anna och Ella går fram som tornados.

Själv grubblar jag över informationen från kommunen angående ny alkohollag. De talar om att den nya dryckeskategorin "annan jäst alkohlodryck" - en alkoholdryck som framställs genom jäsning av frukt, bär eller andra växtdelar och som inte är vin eller öl (cider). Det jag grubblar över är: Vilken?

Jag går ut och genomför den årliga hamlingen av pilträdet! Kanske det skyndar på våren.

En konsthistoria.

Vi är med i ett nätverk Skåne Sydost, tidigare hette det Besök Skåne Sydost. Det blev en tråkig förkortning av det. Den tråkiga förkortningen ingår nu i ett deprimerande riksdagsparti med idén att till varje pris förhindra att främlingar kommer hit. Vårt lilla nätverk har precis motsatt affärsidé, vi vill locka så många som möjligt att komma till Österlen.

Hos varje medlem finns ett ställ med alla de andra medlemmarnas visitkort. Det är en utmärkt service till besökare. Ofta frågar de om det finns något trevligt att besöka. Då kan man plocka ut några väl valda visitkort. Det bygger på att man känner till företagen bakom visitkorten. En gång om året brukar Skåne Sydost hyra en buss och åka runt och titta på olika ställen. Det brukar vara så trevligt att se allt engagemang och de drömmar som ligger bakom varje ställe. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att vara med de senaste gångerna.

En depå för visitkort ligger i Peppinge, det kära Galleri Peppinge. Vi har luckor i vårt ställ, kort har gått åt och det har kommit nya medlemmar i nätverket. Därför åkte vi till Åsa i den före detta folkskolan. Jag vet få ställen som har en så god känsla. Byggnaden, en gammal byskola, påminner om tiden när jag själv gick i skola på landet. Det var så kallad b-klass, årskurs 1och 2 sammanslaget liksom 3 och 4. Sedan började jag i läroverket, häftigt namn eller hur? Ett retroaktivt inlägg i den pågående debatten om kunskapsskola.

Det är inte bara byggnaden, den gamla skolan, utan också Åsa och systern Malin, deras personligheter och deras konst som gör Galleri Peppinge till ett ställe som utstrålar värme, inspiration och harmoni. När vi kom dit brottades Åsa med problemet att hon ville hänga upp en målning i monumentalformat, som hennes bror målat 1985. Inte helt lätt att hitta väggyta till den. Tavlan är riktigt häftig, behöver plats och kunna ses på avstånd för att komma helt till sin rätt.

Galleriets är välfyllt med Åsas och Malins konst. Åsas tavlor som är drivna till en abstraktionsnivå som fångar kärnan i Österlen, havet, stranden och ljuset.

Ansiktsskulpturerna som föds i en strid ström. Alla med sitt uttryck och olika monteringar! De borde tilltala samlare, jag tror att man skulle kunna ha hur många som helst utan att tröttna.

Jag har tidigare berättat om en stor önskan i mitt liv, att hitta bärnsten. Jag har burit hem massor av stenar från stranden som i vått tillstånd övertygat mig om att de är bärnsten. Ingen, jag säger ingen sten, har klarat av att torka och fortfarande vara bärnsten. Fortfarande vackra men inte bärnsten. På en fönsterbräda stod ett fat fullt med bärnsten! Entusiastiskt frågade jag Åsa var hon hittat dem. Hon förklarade att det var beroende av hur vinden låg. Nästa gång vinden ligger rätt ska hon ringa mig. Får se om det blir så, eller om bärnstenshittare är lika hemlighetsfulla som kantarellplockare.

I ett hörn såg jag en spännande bild. Åsa berättade att det var en handmålad bioaffisch. Tyvärr målad på billigt omslagspapper med mycket syra, den gammelrosa färgen på bakgrunden har från början varit sammetsröd. Ofta stod recensioner längst ned på affischen.

Filmen "Kvinnan från Moskva" är från 1928. Ställ denna hantverksmässiga affischkonst och med nödvändighet lokala marknadskommunikation mot dagens Photoshop och Internet. Var sak har sin tid!

Jag såg ytterligare en gammal affisch. Åsa började berätta om sin morfar; Harald Skogsberg. Han är patriarken i en konstnärsdynasti, vad jag vet tre systrar och en bror som lever på sin konst.


Skogsberg var en konstens grovarbetare med tusen järn i elden för att kunna försörja sin stora familj. Förutom en strid ström av affischer till Palladium producerade han under 30 år en liten bild hämtad från vardagslivet. De publicerades varje söndag i Göteborgsposten. Åsa plockade fram ett litet album med vykortsstora bilder, exempel på GP-tavlorna.

Albumet är rena minnesarkivet. Släkt och vänner dyker upp bland motiven. Porslin och inredningsdetaljer från mormor och morfars hem har lånats till den strida strömmen av vardagsbilder.

Till detta var Åsas morfar  teckningslärare. Familjen och umgänget var stort och även om man levde sparsamt men generöst skulle pengarna in.

Åsa: "Morfar lärde oss att leva på konsten och mormor lärde oss att leva på ingenting."

Harald Skogsberg, som den högproduktive konstnär han var, kunde knepen att med enkla medel få saker att se prydligt pampiga ut. Ett bra exempel är ramen. Vanliga brädor, mönster utskuret i linoleum placerat i hörnen och tunt rep limmat runt om! Färdigt för Nationalmuseum.

Harald Skogsberg dyker med jämna mellanrum upp på kvalitetsauktioner.


Så sitter jag och väntar på Att Åsa ska ringa och säga: Nu är det bärnstensvind!