Tio tillstånd av lycka.

Jag såg i något magasin "Vad gör dig lycklig Carl Bildt". Jag läste inte artikeln men kunde inte släppa tanken. Även en, vad det verkar, knastertorr träbock känner lycka. Den enda gång jag kan påminna mig Bildt något personlig,  var när han besökte Bert Karlsson på skivbolaget Marianne och sjöng "Fyra bugg och en coca-cola". Det gjorde mig inte lycklig men väl glad.

En annan episod som jag kom att tänka på är från Nöjesmassakern, tror jag. Sven Melander intervjuar en liten flicka och frågar vad hon önskar mest av allt i livet. Den stackars flickan kommer med det ena förslaget efter det andra. Dock ej det Melander tänkt sig.

Den gjorde mig också glad, eftersom jag tyckte den var rolig. Glad kan jag också bli om det går åt pipsvängen för någon som jag tycker är dum, uppblåst och beskäftig, det kallas skadeglädje. Något som jag inte är stolt över men heller inte förnekar.

Glädje uppfattar jag som relaterat till en händelse.

Vad är då lycka? Jag ser det det som ett tillstånd. Något man själv genom värderinga och erfarenheter genererar. Definitionen är hemsnickrad, medges, men jag söker en skillnad mellan att vara glad och att vara lycklig. Å andra sidan kan man bli glad av att vara lycklig - jag ger upp.

Jag funderade vidare. Vad är det som gör mig lycklig. Det är kanske inte så lätt att komma på tio saker som verkligen gör mig lycklig. Ordet är slitet och missbrukat. Jag menar ett kortare eller längre tillstånd av djupt välbefinnande. Här kommer de helt utan inbördes ordning, som de säger i Let´s dance, utan att jag förstått vad de menar.

1. Sitta i trädgården med k.h. Se solen gå ned en sommarkväll. Ett glas vin och något enkelt men delikat att äta till. Varför inte några ostar från Vilhelmsdal.
En vacker soluppgång är inte heller att förakta, men sammanhanget är annorlunda. Inget sällskap inget vin och på väg till plikter. Sammartid är det dessutom en tecken på sömnrubbningar.

2. Umgås med sönerna och deras familjer. Nu lever vi ett exeptionellt liv; alltid något att passa på Gästis. Därför bör umgänget kombineras med en resa. Jag har kommit på att charter är den ultimata lösningen. Ingen onödig planering, kvalitetssäkrat boende och organisation att ta hand om oss om det skulle hända något! I övrigt inget deltagande i arrangemang, men frukost ska alltid ingå.


3 Varje dag under hela mitt liv har jag  läst skönlitteratur. De dagar jag jag avslutat utan att läsa ett stycke är lätt räknade. Jag känner lycka när jag hittar en bok där jag mellan läspassen går och funderar på det jag tidigare läst och längtar till nästa tillfälle att läsa vidare. En bok som gör mig lycklig slutar inte när jag läst ut den.

4. Jag blir lycklig och ett välbefinnande griper mig när jag kommer till en vacker plats. Det kan vara en glänta i skogen, en vacker strand - en naturmiljö, som det finns så gott om på Österlen. Det kan vara en stadsmiljö, en bymiljö eller en byggnad. Jag tycker mycket om att komma in i ett vackert galleri med tavlor som tilltalar mig.

5. Jag har en närmast pervers dragning till projekt. Jag kände lycka när jag för drygt tjugo år sedan sa upp mig från anställning och öppnade eget. Att våga  mot bättre vetande utan att fega ur!

Ett annat exempel är att lämna en trygg tillvaro för att bli gästgivare och ihop med familjen långsamt och målmedvetet utveckla verksamheten.


6. Att få uppskattning för det vi gör. När man gör saker av engagemang och övertygelse har man också stunder av tvivel och tveksamhet. Hotell- och restaurangbranschen är "här och nu". Jag känner stor lycka när gäster tycker om vår mat, älskar miljön och är intresserad av vår och Gästis historia.

7. Världen är fylld av sådant, som jag ännu inte upptäckt. Jag tycker så mycket om att komma till en by och gå runt och fundera över hur folk lever här, hur var det förr, varför gjorde man så och hur blir det sedan. Komma  till en plats och med sin fantasi fritt fylla i det som fattas! En dimension till är att dokumentera med hjälp av kameran och att skriva på bloggen. Under åren på Österlen har det blivit en hel del stunder av lycka.

8. Jag vet inte om ni har erfarenhet av att vakna i vargtimmen och börja fundera över ett problem. Jag försäkrar att jag har det och sämre tillfälle för problemlösning finns inte. Allt blir problem och inget är för litet att förstora upp. Att någon timme senare sitta med en kopp nybryggt kaffe, nybakat bröd med en god ost och hemkokt marmelad och konstatera att det jag grubblade över i natt är inget problem. Allt är löst eller åtminstone under kontroll. Hur kunde jag hetsa upp mig så för det? Det är en stund av stor lycka - kort men intensiv..

9. Jonas brukar säga: När jag bodde i Stockholm hade jag ingen koll på vädret!

Nu lever man i väder och vind och har en intensiv relation till årstidens växlingar. Jag har funderat på hur det skulle vara att leva på spanska guldkusten. Spela golf och dricka cock-tails. Det är nog inget för mig. Jag älskar våra årstider. Jag studerar hängivet tidningarnas tabeller över solens uppgång och nedgång.
Ljusets och värmens återkomst fyller mig med stor lycka.

10. Ludwig XIV var en oöverträffat matvrak, tolv rätter till frukost under rituella former. (Märkligt nog blev han inte särskilt fet, beroende på att han var utrustad med exceptionellt stor magsäck och extralånga tarmar. Detta upptäcktes vi obduktionen.) Så långt vill jag inte gå för egen del. Men en välkomponerad, vällagad måltid med  minst tre, gärna sex, rätter ser jag som en kulturell höjdpunkt. Till detta ett komponerat vinpaket, en grappa för matsmältningen, kaffe och en liten avec i världsklass. Trevligt sällskap och gott om tid. Det är lycka!

Tillbaka under korkeken.

Efter ett litet inhopp i samhällsdebatten angående skolpolitiken i Simrishamns kommun återgår jag nu till den goda stilla lunken. Det är ändå fantastiskt vilket genomslag sociala media har. När jag publicerade inlägget  "Jag förlåter er aldrig" tiodubblades besöksantalet på min blogg. Jag vet inte om jag vill ha det så, jag avstår gärna uppmärksamhet till Blondinbella, Alex Schulman, Kenza och andra kändisbloggare. Jag vill att min blogg ska skildra det vardagliga från mitt perspektiv. En filosoferande, reflekterande vardagsvandring i livet och på Österlen. Litet som Gerda Antis böcker, inga jämförelser i övrigt. (Det lär ju vara internationella bokveckan.) Å andra sidan har jag i min inriktning på bloggen lagt till "ibland litet vrede mot utvecklingsbyråkrater" och mitt skolinlägg är djupt känt med vrede och oro, tro inget annat.

Vi hade några boende gästeri natt. Frukostpasset är alltid mitt! Det har jag inget emot eftersom jag är den morgonpiggaste i familjen. Bonusen är att när frukosten är framställd kan jag sätta mig och äta frukost, hemgjord müsli, nybakade bullar, nybryggt kaffe och en nytryckt tidning. Jag har efter mycket sökande bland tidningar hittat hem, Sydsvenskan. Den har också ett par "lokalsidor" från Köpenhamn, som jag uppskattar.

Idag på första sidan har man bild på våra konstsimhjältar från Hammenhög. Missa inte bildspelet.

Efter utdukad frukost och städade rum var uppdraget att skaffa sparris. Vi köpte ett kilo igår men det gick åt direkt. Det var inga problem att få 3 kg nyskördade, tunna som blyertspennor, vi vill ha dem så.

Karin och Robert, som driver Österlen Sparris har gjort ett hästjobb,  med odlingen, men inte minst att bygga varumärke, etablera företeelsen. Vi köper all vår sparris där, det skulle aldrig falla oss in att köpa någon annanstans, just med tanke på vad de gjort för Österlen, genom att efter femtio års uppehåll återlansera sparris som gröda på Österlen.

Nu är Österlen Sparris till salu. Är du flitig, arbetsam, mångsidigt begåvad och har en slant på banken eller goda förbindelser, finns det en lysande möjlighet att byta liv.

Ett ärende till hade jag. Jag skulle se Bällas fotoutställning, som jag hört så gott om. Jag åkte bort till rektorsbostaden till den gamla lantbruksskolan. Strålande! Jag som är en enkel själ gillar konst som är fyrkantig och platt, gärna med en ram runt, i och för sig kan jag tåla skulpturer också, fick en riktig kick. Framförallt gillade jag interiörbilder från gamla N. H. Nilssons bilfirma. Ta chansen i morgon, sista dagen!

Massdemonstration.

Torget var byst med folk. Unga och gamla! En hel del fler än den handfull föräldrar och aktiva feminister, som det föraktfullt talats om.  Relaterat till folkmängd var det en massmanifestation. Stämningen var vänlig, disciplinerad och förväntansfull. Allt var väl organiserat av de gymnasister som hotas sättas på transferlistan.

En liten förskjutning i tidschemat uppstod då torghandlarna klappade igen sina stånd, lagom för att man skulle hinna hälsa på vänner och bekanta.

Alla var där. Radio Kristianstads vandrade reporter och inspelningstekniker, i samma person, var plats.

Många hade tillverkat plakat och en del slagord skanderades. Vi var bättre på sjuttiotalet. Men fortsätter politiken som nu i Simrishamn kommer en ny generation demonstranter  att skolas upp.

Ordningsmakten höll ett vakande öga på tillställningen, men inga hästar. Från polisiär synpunkt torde det varit en gäspig tillställning. Jag kan tänka mig att det är stökigare på ett div 5-derby i fotboll.

Vi är inte i Paris förorter men ämnet för manifestation är besläktad, ungdomens situation. Dessutom hotar man att i grunden skada den lilla stadens identitet genom att med uppvisande av total arrogans föreslå nedläggning av gymnasieskola och halvering av byskolorna.

Talarlistan blev lång. Efter inledning äntrade dagens gossen Ruda scenen, under visslingar och burop.

Anders Johnsson hade ingen kul dag på jobbet, men det skulle han inte ha. Han berättade att han varit på ett framtidsseminarium och fått höra att om man inte gör något skulle skatten behöva höjas med 5 000 i månaden. Räcker det? Men han har väl rimligen blivit vald för att göra något. Bromsa är ett uselt alternativ när man står still. En och endast en sak har han heder av, han kom dit och stod under hela manifestationen framme på scenen. Hans kamrater i alliansen var från början  i publiken, men upplevde dålig stämning och dröp av, möjligen uppsökande skamvrån. Man släpper inte ett så illa genomarbetat förslag, utan konsekvensanalyser, via media strax innan påsk. Nu menar Johnsson att man ska ha en bred demokratisk process runt frågan, under en hel månad. Han kan inte mena allvar!

Socialdemokraterna gjorde en ganska slätstruken insats. Mest citat från de andras valmanifest och partiprogram. Inte just några revolutionerande nyheter för oss som var där.

Miljöpartiet gjorde bra ifrån sig. Engagerat och trovärdigt med en ideologisk förankring. Detsamma med F!. Jag har läst litet magsura kommentarer på Facebook om att Gudrun som skicklig retoriker använder gymnasienedläggningen för att hetsa ungdomar. "Kyss mig på flatmagen" skulle min saligen insomnade svärfar sagt. Det är rimligen inte så att det är F!, som föreslår nedläggningen. För att kunna tala till folk måste man ha ett budskap och en politik, och det upplever jag att såväl F! som Miljöpartiet har i denna fråga. Är det meningen att Gudrun ska presentera det på ett litet sämre sätt, för att det ska bli rättvist?

En hel del lekmän, elever och andra talade och gjorde det bra. Jag gillade en före detta professor och nuvarande morfar, som varnade för att utan källkritik ta för gott vad en eller annan forskare släpper ifrån sig. Jag antar att han syftade på rapporter om kvalitén i små skolor. Eller var det kanske den framtidsforskare som Anders Johnsson åberopade vid sin sifferlek om skattehöjning. Framförallt uppskattade jag morfars kloka uppmaning att ge tid åt processen. Ordna hearings. Ut i byarna. Låt folk experter och vanliga dödliga framföra sina åsikter. En månad från förslag till beslut, menar jag, känns som en förolämpning redan det.

En elev, Kim Schmidt, talade otroligt bra. Hon tittade  bakåt. Vid tidigare nedläggningar av byskolor har förslagen kommit på våren efter ett valår.

I den cyniska politiken, med bibehållande av makten, som huvudmål, är det naturligtvis riktigt att lägga ett impopulärt beslut så tidigt i mandatperioden som möjligt. Så är det bara att hoppas att väljarna glömt!

Det andra taktiska draget, som man kan se, om man inte naivt tror de regerande politikerna om enbart gott, är att de lagt ihop gymnasium och byskolor i samma paket. Då har man lagt upp ett förhandlingsspel. Skickligt, om det inte varit så tydligt. Man vill ha en polarisering mellan gymnasieförsvarna och byskoleförsvararna. Jag går inte på detta, jag vill ha bägge delarna. De krympande barnkullarna kan kompenseras genom inflyttning. Ni politiker inrikta er på att öka inflyttningen, jag vet att nuvarande skatteutjämningssystem lönar detta illa. Men pengar är inte allt, och vi fyller våra skolor med barn och våra byar med yngre människor. När det gäller gymnasiet gäller väl riksintag? Om ungdomar söker till andra kommuner beror det väl på att gymnasieskolan inte fungerar tillräckligt bra? Undersök det och satsa på att rätta till brister.

Nu är jag inte säker på att den verkliga planen är att reducera byskolor och lägga ned gymnasiet. Om politikerna väljer det ena framstår de som resonabla och konstruktiva. Men si, så ska det inte gå till, vi väljer inte politiker för att de ska skicka problemen tillbaka till oss och att låta oss välja mellan kolera och pest. Vi väljer politiker vart fjärde år, och har man tagit fan i båten får man ro den iland.

Bjud in en framtidsforskare som har andra kompetenser än att räkna ut kommunalskatten vid nollaktivitet. Och öva en stund att tänka utanför boxen, innanför boxen gick ju inte så bra.

Jag förlåter er aldrig!

Jag har hört alla partier i valrörelser tala om att bevara byskolorna. Detta är ett löfte och hur man förhåller sig till ett löfte vittnar om en persons moral. Visst jag förstår ekonomi. Jag förstår också långsiktighet, strategi och ansvar inför historien och kommande generationer. Gör ni politiker i majoriteten i Simrishamns kommun det?

Som politiker måste man kunna se förändringar i samhället, inte bara i ekonomi utan i förändringar i värderingar hos oss medborgare. Hjalmar Mehr i Stockholm kommer man ihåg för en sak; mannen som rev Klarakvarteren. Arne Lundberg m fl betongsossar, i Malmö, kommer man ihåg som grabbarna som på 60-talet vägrade bygga villor; Malmö är en arbetarstad. Den goda skattekraften flyttade till Vellinge, Bjärred och Lomma. Var det en bra analys, var det god strategi, var det bra politik? Vill Anders Johnsson i Simrishamn bli hågkommen, som mannen som la ner byskolorna?

Byskolorna är inte en kostnad det är en investering. I en tid när flykten från landsbygden var som värst plockades  servicefunktionerna bort efterhand. En uppgiven politik när man inte såg några medel mot landsbygdsavfolkningen. Jag förstår att pengarna måste räcka. Men de frågor dagens politiker måste ställa sig är: Har något förändrats?

Gårdagens politik där de attraktiva kustsamhällen fyllts på med sommargäster, som inte betalar skatten här, och efterhand  pensionärer har medverkat till ett åldersproblem i kommunen. En ökande efterfrågan på sjuk- och åldringsvård kan aldrig få finansieras genom besparingar på de unga, läs skolan, om man vill bryta kurvan med en allt äldre befolkning. Men det viktigaste ekonomiska skälet att satsa på skolan är den livsstilsförändringar man ser hos yngre människor. Visst några år i storstaden lockar och är en erfarenhet! När livet börjar stadgas upp, barnen kommer, är det en ökande andel som omprövar sin bosättning. Livet på landet, nära naturen och årsväxlingarna, med kontakt med grannar, en överblickbar närmiljö lockar alltfler att flytta ut till våra byar.

Många av de unga som flyttar ut till Österlen har jobbet med sig. Konsulter, mediafolk, säljare, marknadsmänniskor har sina uppdragsgivare spridda över landet eller världen. Man har sin fasta arbetsplats hemma. Det är inte jobben som flyttar dessa människor det är boendemiljön. Det kanske viktigaste kriteriet för bosättningen är att det finns en skola. När föräldrar i ökande omfattning arbetar från hemmet ska vi alltså sätta barnen i pendling! Ser ni politiker i Simrishamn inte denna pågående förändring i samhället?

Den inflyttade unga människan söker inte ett skatteparadis. De söker sin idyll, och det menar jag inte  nedlåtande. Jag kan själv uppleva att jag lever i en idyll i Hammenhög. Visserligen har fröfabriken, byns historiska stolthet, lagt ned och det är ett tecken i tiden. Fabriker kommer aldrig mer att ligga på landet och vägverket kommer aldrig att bygga motorväg till Österlen. Min idyll består i att jag känner människor i byn, jag bor i en trakt som jag tycker är vacker och jag har nära till Sverige och kontinenten. Lutar jag mig ut genom fönstret ser jag förskolan där mitt barnbarn går, jag ser skolgården där jag hoppas att Julius ska leka med de andra barnen om något år. Har föräldrarna något ärende är det det lättaste i världen att ringa mig och be mig hämta Julius. Den stora komplicerade världen är också liten och fantastiskt enkel. Detta är idyll!

Det har anförts att kvaliteten blir lidande av att klasserna är för små. Jag har inte sett det utvecklat närmare. Det är klart att kvalitén blir lidande om man inte anpassar arbetssättet. Med flexibilitet och kreativitet är jag fullständigt övertygad om att kvalitén inte blir lidande av små klasser. Det bör vara väldigt mycket lättare och bättre att flytta lärare än att flytta barnen.

Många små skolor blir naturligtvis dyrare än ett mindre antal stora skolor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, detta måste man se inte som en kostnad utan som en investering. En investering för att skapa förutsättningar för unga barnfamiljer att bo kvar och att flytta till Österlen. Det är god skattekraft som flyttar in, många har eller bygger företag och skapar jobb också för andra, den lokala servicenäringen får uppdrag och byarna får liv. Detta, politiker i majoriteten, det är att ha en vision och en strategi. Det är sällan politiken, som kommer på de lysande idéer, som förändrar världen, men de kan skapa förutsättningar för dem, som har kraften och idéerna, och förutsättningar för ett gott liv för oss andra. Ta alla Leaderpengar, använd budgetöverskottet höj skatten, men rör inte våra byskolor. Efter en tid vänder det!

Man klär inte fasaden på Glimmingehus med plåt för att underlätta underhållet. Man gör inte om Hammenhögs Gästis till hamburgerbar för att öka intäkterna. Man lägger inte ned byskolor på Österlen för att minska kostnader! Sköt ert uppdrag politiker, på det sätt som vi väljare vill ha det!

Gullregnens månad

Gullregnens månad för Gästis fortsätter, även om vi inte befinner oss i syrenernas tid. Jag ska återkomma till min rubriksättning, men först vill jag berätta om vår påsk efter att ha parerat påsksmällarna.

Vi har haft en fantastiskt påsk med rekordmånga gäster, de allra flesta hade faktiskt förbokat. Det är tråkigt att behöva säga nej till gäster. Men normalt sett är det inte problem att få bord hos oss.

Annandagen stängde vi kl 19 och det gick fortfarande att sitta ute i vår vackra trädgård en halvtimme senare när vi var klara.

K.h. är hårt koncentrerad inför dagens sista beslut: Vilket glas ska jag välja?

En liten rödhake slår sig ner på ett trädgårdsbord och håller oss sällskap. Den är verkligen ett sött litet pyre!

De sista solstrålarna belyser vår mäktiga katsura, bara den värd en resa för den trädgårdsintresserade. Just nu är den som allra vackrast. De skira bladen och de små röda blommorna .

Jag försökte läsa på om Katsura i mitt kära Wikipedia. Där hävdas att Katsura var fältmarskalk och krigsminister i Japan vid förrförra sekelskiftet. Visserligen stammar (ursäkta vitsen) vårt träd från Japan, men jag har utomordentligt svårt att tro att det varit fältmarskalk och ännu mindre krigsminister.

Vi lutar oss bakåt och inväntar kvällens huvudnummer, solnedgången. Här har vi fotograferat genom Sven Ingemar Nilssons konstverk, jag kallar det Vingar.

Så har vi det på Gästis när ni kära besökare åkt hem igen.

Så var det det där med gullregnen.
Jag berättade i ett tidigare inlägg om att länsstyrelsen beslutat att skicka anmodan till Jordbruksverket  att göra slututbetalning av bidrag för landsbygdsutveckling. Det var gullregn i singularis.

Städa är inte min favorithobby. Men, efter tillräckliga påtryckningar och när skräpet riskerar växa oss över huvudet, kan även jag förmås vidta vissa utrensningar. Jag har skildrat den senaste insatsen i Antikt eller gammalt mög?

Nyfikenhet är en god egenskap. Jag hittade Jane Fredlunds antikblogg på "M magasin för ett rikare liv" som de anspråkslöst kallar sig. Underrubriken stämmer åtminstone för mig i detta fall. Den gamla kistan är som allra senast från tidigt 1700-tal och värderas till 10-15 tusen. Hyfsad timpeng för ett städjobb. Det var det som gjorde gullregnet till pluralis, gullregnen som i Hjalmar Gullbergs dikt.

Nu har vi inga planer på att sälja pjäsen. Nuvarande plan är att använda den för att ställa upp avecer. Det är inte så många ställen som kan ståta med en 1600-talsmöbel för att exponera cognac, calvados, armagnac med mera. Tradition och förnyelse!

Om det är någon som vet något om kistan är jag tacksam för all information.

Om inte kommer jag att ljuga ihop en proveniens som lägger åtminstone en nolla till värdet.

Galleri K

Det är underligt, fast jag är ute på små exkursioner med jämna mellanrum, krymper inte listan över ställen som jag vill besöka, snarare är det tvärt om.

På listan har jag sedan en tid haft Galleri K, på en underskön Skånegård, med bästa läge, i Kåseberga.

Karin Anker är konstnären som driver galleriet med vad jag förstår huvudsakligen/enbart egna verk, även om jag såg Margareta Forslunds glasfiberblommor vid grinden.

Vi är med i samma nätverk, men att säga att vi känner varann är att driva saken alldeles för långt. Skälet att jag hade Galleri K bland ställen jag vill besöka, var bilder på målningar jag sett på broschyrer och trycksaker. Jag hade också från sociala media klart för mig att vi har en gemensam inspirationskälla i Toscana.

Jag tog ett varv i den vackra, mycket vackra lokalen, och tittade på målningarna som till alla delar svarade mot mina högt ställda förväntningar.

Så hälsade jag på Karin och talade om vem jag var. Hade jag inte tyckt om det jag såg, hade jag kunnat drypa av - inga ledsamheter för någon. Jag gratulerade till den uppenbarligen goda försäljningen, det är naturligtvis det ultimata erkännandet för en konstnär.


Litet okänsligt slet jag upp min kamera och börja knäppa. Jag är ingen konstkritiker och har inte språket att analysera en tavla. Men jag vet när jag tycker om en bild. Jag tänkte att det var bättre att visa tavlor här i min blogg.
Då kommer Karins man in i handlingen, med mitt hönsminne kommer jag inte ihåg vad han heter. Han förklarade för mig, apropå mitt okänsliga fotograferande, att enligt upphovsrätten får man fotografera sålda verk men inte osålda, (jag kan tycka att det borde vara tvärtom). Nu hann det aldrig utvecklas till någon  pinsamhet. Jag hade ingen aning utan levde i någon slags värld med fotografisk allemansrätt. Så nu vet vi alla glada fotoamatörer vad, som gäller. Jag har nu lov att fota och blogga om Galleri K.

Så gick mannen utan förnamn och mannen utan minne ut och drack kaffe och kaka från Vendels, vi är ju i Kåseberga. Vi hade en trevlig pratstund.

Vi språkade om krogar, turister trevliga och drummelaktiga. De har varit i Kåseberga fem år, och det är väl ungefär vad det tar att bo in sig på Österlen. Vi har till sommaren varit sju år på Gästis.

Det är inte bara tavlorna som är vackra, harmoniska och inspirerande, utsikten från trädgårdssoffan är betagande.

Har du en stund över, eller egentligen borde jag säga ta dig en stund, eftersom det är vår tids statussymbol att inte ha tid, och besök Galleri K i Kåseberga. De har generösa öppettider!

Påsksmällar.

Varje år kommer den som en chock och en lättnad - påsken. Det hälsar vi med flaggan i topp i ett fantastiskt väder. Kassaflödet går från simplex till duplex, som vi sa i batabranchen, dvs från att bara haft kostnader får vi också intäkter. Vi är väldigt glada för det.

Samtidigt är det som lagen om alltings... gäller särskilt denna påsk. På skärtorsdagen får vi elfel i diskmaskinen. Vad göra med drygt 200 ätande gäster inbokade dagen efter. De 28 på skärtorsdagens kväll kunde vi klara genom att aktivera gammal kunskap - handdisk.

Vi har ett serviceavtal på diskmaskinen. Ingen skugga över Jonatan han är både duktigt och väldigt serviceinriktad. Med all rätt i världen hade han bjudit hem svärföräldrarna över påsk. Han ordnade däremot att det kom en servicetekniker från nordvästra Skåne. Dessvärre gick han bet på problemet.

Min favoritelektriker Bengt var på gille och mitt i en bowlingmatch. Ingen kraft att räkna med för dagen.

K.h. försökte förgäves diskutera plan B. Med manlig arrogans avfärdade jag detta. Det finns ingen plan B i resturangbranschen! Dessvärre finns det oftast inga tidsmarginaler heller. Som enveten gudsförnekare kan jag inte heller lita till guds försyn. Enda alternativet är att hoppas på en jävla tur, och att man under tiden inte ska spricka av stress.

På morgonen började det droppa in frukostgäster, och så småningom kom frälsaren Bengt. Jonatan lyckades också smita till oss och smygjobba en liten stund. Och där stod plötsligt diskmasinen och plaskade och brummade på sitt hemtrevliga sätt. Jag kan försäkra - lika outhärdligt som det är när en vital del är trasig, lika välsignat ljuvligt är det när det funkar igen. Frågan är då har man lärt sig något av detta. Svaret är nej!

Långfredagen var en mycket bra krogdag, fullt både till lunch och kväll. Dessutom fullt på rummen. Arbetet flöt utan större missöden och gästerna var nöjda. Så är det dags för nästa käftsmäll! Kassaregistret stänger butiken, inte för att spela bowling, gå på gille eller ha svärföräldrarna på besök. - ELEKTRONISK JOURNAL FULL och så väljer helvetesmaskinen att gå i baklås - det går inte ens att öppna kassalådan. På morgonen full jakt på Mattias och Rolle för att få ett tips om hur nu möjligen den Elektroniska journalen skulle kunna tömmas. K.h., som är en fena på kassaregistret lyckades på ett odokumenterat sätt tömma eländet. Magic fingers! Innan dessa hade jag lyckats åsamka helvetesmaskinen, om inte obotliga, så svåra skador. Funktionaliteten är begränsad, men så länge det knakar håller det!

I ett snabbt uppblossande lyckorus är vi "back in business". Men säg den lycka som varar för evigt - i morse var det dags igen. Med det nyanslösa påståendet  ELEKTRONISK JOURNAL FULL (möjligtvis hade man kunnat förvänta sig tillägget "igen", men fullt så hånfull var den inte. Denna gång hjälpte inga magic fingers. Nya samtal till Rolles och Mattias röstbrevlådor.

Rolle var först att hörsamma det desperata uppropet. Medan jag var hos Svante på Sköllen och lånade kvittensblock för manuell hantering, hade den präktige Printprofilen Rolle leverat en programmerad lånekassa. Frid över Rolle.

Jag kollade innan om det fanns någon information på Skatteverket, hur man gör om kassapparaten akut går sönder. Den siste skattmasen gick hem i torsdags kl 16. Litet märkligt med tanke på vilka summor som dras in i skatt under en påskhelg. Kanske hade det varit på sin plats med en telefonjour. Den nya kassalagen är ju rimligen Skatteverkets baby.

Vi hade stockholmsbesök, under påsken. Numera vet de att det är självaktivering som gäller för våra gäster. Vi hann emellertid stoppa i oss några äckliga sillrumpor, från Fjällbacka. Lika slemmiga och sött inställsamma som Camilla Läckbergs deckare från samma ort.

Behållningen var äggen, praktfullt dekorerade med äggvästar från Bo Ohlsson. Både snyggt och trevligt men litet bökigt om man vill skala äggen.

En annan attraktion, som jag misstänker många missar; kö till bankomaten, i Hammenhög.