På Österlen diskuteras för närvarande en en havererad dagdröm. Ett svenskt par som varit bosatt i Italien valde att flytta hem till Sverige och Österlen. De blev förälskade i ett hus utanför Simrishamn. Håll i hatten för nu blir det åka av. De skulle etablera ett nöjespalats som aldrig skådats. Storbilds-TV (och då menas skitstor), sportbar, artistframträdande (hög svensk klass), proffsbemannad barnkrubba och "skräpmatsbar" för barnen, gourmetkrog, helikopterplatta, svit för 50 000 kr dygnet, frågan är om det inte också var aktuellt att flytta Nobelfesten dit. Kommunen jublade och släpade besökande toppolitiker på studiebesök, medan vi vanliga arbetare i vingården får vara nöjda om kommunen besöker vår restaurang för att föreläsa för Rotary. Det nya etablissemanget hade enligt pressupgifter 31 anställda. En svindlande siffra när jag jämför med hur många vi kan sysselsätta med täckning i verksamheten. Nu visade sig att även ekonomiskt slog man rekord. Under tre månader, inklusive den absoluta högsäsongen på Österlen, lyckades man generera ett underskott på 7,5 mkr (igen enligt uppgift i pressen).
För att citera Robert Gustavsson, från Idrottsgalan, jag är inte bitter. Men jag är förbannad. Inte på drömmarna som lyckades förvrida huvudet på de flesta. Men på kommun som inte kan hantera sitt ansvar som tillståndsgivare.
Alkohollagen är en lag som inte enbart är alkoholpolitisk. Den tillämpas i hög grad för att komma tillrätta med ekonomisk brottslighet. Det räcker inte med att man kan styrka att man kan lagens bestämmelser, man måste enligt Simrishamns kommun gå en lärarledd kurs som genomförs av olika konsultföretag. Men i underlaget för ansökan ingår också kontroller med skatteverket och kronofogden att man har ordning i sin ekonomi. Man ska i princip inte vara straffad. Man gör således en noggrann utredning om den personliga lämpligheten.
En andra del i förutsättningarna är att företaget är seriöst. Man får till kommunen redovisa menyer, affärsplan, och finansiering.
Min kritik mot kommunen är att man har verktygen att komma fram till om det finns förutsättningar för en krog att bedriva verksamhet med överlevnad. Man behöver inte vara företagsdoktor för att se om en verksamhet som den den aktuella är så till den milda grad underfinansierad. Saknar kommunen egen kompetens att göra en ekonomiska bedömning får man väl ta en del av den ganska dryga avgift man tar ut för ansökan och spendera den på en kompetent konsult inom ekonomiområdet.
De rigorösa bestämmelserna är till för att tillgodose nykterhetspolitiken men också skydda samhället från svindlare, ekonomiskt oansvariga osv. Hade detta skett hade en mängd stora och små leverantörer sluppit kännbara försluster. Ett litet lokalt byggföretag lär ha förlorat 850 000 kr. Personalen hålls i princip skadelös genom lönegarantin, den betaler vi tillsammans via skattsedeln. Det personliga lidandet för de som fått ett jobb och blivit av med efter tre månader kan inte räknas i pengar. Vi kollegor i besöksnäringen har naturligtvis mer eller mindre tappat omsättning. En förtjust omvärd fnissar åt Österlen och ser likheterna med både Äppelkriget och det sommarland som karikerades i Lasse Åbergs "SOS- en segelsällskapsresa".
Fy skäms Simrishamns kommun.
