I slutet av maj hade vi en värmebölja på Österlen. Gud give att det inte är den sista i år. Hustrun A och hunden D tog tillfället i akt, innan turisterna kommer, och gonade sig i solskenet. Då hördes ett susande som övergick i ett brummande. Himlen förmörkades! Det var, visade det sig, en bisvärm. Kanske hade värmen kommit så snabbt och därmed fortplantningen, att biodlaren inte hunnit bygga ut med fler ramar i kupan. Svärmen drog vidare över huvudet på en förundrad A och en förvånad D. På baksidan av Gästis slog de sig ned i pilen och bildade en försvarlig klunga.En bisvärm kan bestå av 10 000 bin och uppåt. Trädgårdsserveringen blev minst sagt fullsatt.
Nu är svärmande bin fridsamma och väldigt inriktade på att finna bostad. Dessutom är de nyttiga för pollinering av exempelvis, rapsfält och äppellundar och honung är ju så gott. Vi insåg snabbt att kombinationen ätande gäster och bin inte var helt lyckad.Vi stod inför valet. Den hårda vägen via Anticimex, eller den samhällsnyttiga vägen via en biodlare som ville förbarma sig över de 10 000 bostadslösa. Jag erinrade mig att jag under promenaderna, med hunden D, sett ett par bikupor i den mest välskötta trädgården i Hammenhög, alldeles vid kyrkan.
Jag gick dit och knackade på. Jag frågade honom om han blivit av med en bisvärm. Det förnekade han kategoriskt och med stram röst. Jag har sedan erfarit att den som låter en svärm gå är en försumlig biodlare. Jg gjorde en hel pudel och vi återställde ett gott samtalsklimat. Nu var det ju på intet sätt så, att han inte var intresserad av att ta hand om bina.
Efter en kort stund inställde han sig arbetsklädd på gästis. Med sina behandskade händer öste han bina klasvis över till den tomma kupan. Nu visade det sig att försöket var fruktlöst.Uppenbarligen hade han inte hittat drottningen och fått över henne i kupan - och si då är det stört omöjligt att övertyga drönare och arbetare att det är ett bra ställa att bosätta sig på.
Nästa dag gjordes ett nytt försök. Då var fru biodlare med. Slut på daltet! De skrapade ned populationen i en jutesäck. Uppenbarligen åkte även drottningen med. Visserligen hade vi kvar några hundra tappra arbetsbin som kanske försökte etablera ett mer demokratiskt samhälle utan drottning. Men efter ett par dagar gav de upp sitt anarkistiska utbrytningsförsök.
Oss väntar, enligt gammal sedvanerätt, en burk honung efter slungningen. Hunden D och jag brukar på vår morgonpromenad titta till det nya samhället hos odlaren. För våra otränade ögon ser de ut att ha det bra.
