"Tio i topp" 2011.

Spotifygenerationen är kanske obekanta med var vi den första generationen av konsumenter av ungdomsmusik fick våra influenser. En viktig bärare av ny musik var Radio Luxemburg. På en knastrig transistor, mitt i natten, rattade man in den älskade stationen på AM-bandet. Inte för hög volym, så föräldrarna skulle höra. Pat Boones, Frank Sinatras, Perry Comos  och Nat King Coles dagar var räknade.

På kaféerna började jukeboxen dyka upp. Vi satt och hängde, sippade på en Coca Cola, (släppt för försäljning  i Sverige ibörjan på 50-talet) och om vi var stadda vid kassa en chokladbiskvi. Vi diskuterade nya låtar och av någon alnedning skulla man deklarera om man gillade Elvis eller Thommy (Steele), hur nu någon kom på tanken att ställa dem mot varandra. Bildjournalen var vårt husorgan. Inte för att jag kom ihåg vad som stod i tidningen, men det var massor av idolbilder och, kanske framförallt, den lästes inte av vuxna.

På lördagseftermiddagarna satt vi klistrade vid radion och lyssnade på "Tio i topp" där veckans tio mest populära låtar spelades och poängsattes efter en metod som jag inte längre kan minnas. "Tio topp" var sedan ett lika viktigt samtalsämne för oss, som vädret för en campare.

"Reseguide till 50-talet Sommarskrift för motorburen ungdom" av Peter Mannerfelt på Retromega förlag, har på ett spännande sätt samlat och presenterat  typiska miljöer och företeelser i 50-talet. Att han tagit med vår bar gör inte boken mindre attraktiv.

Nu kan den fåvitske tro att detta med jukebox är ett självspelande piano. Så icke - förr fanns det en omfattande organisation för service, underhåll och inte minst skivbyte. Det var inte fiken som ägde maskinerna, det var vad man idag skulle kalla entreprenörer. En strålande skildring av detta finns i Åke Edwardsons  bok, Jukebox.

Att i nutid vara jukeboxägare är ett ansvarsfullt åtagande, i synnerhet när man, som vi använder den på det sätt som avsetts. Mot betalning betjäna allmänheten! Nu är det kommersiella utbytet försumbart - 1 kr för 5 låtar. Det finns ingen stor serviceorganisation. Man måste knyta kontakter med "nördvärlden", de som  kan allt och vet allt om gamla jukeboxar. Vår jukebox av märket Wurlitzer har Johhny Christensen på Café Bally som gudfader, det han inte kan om jukeboxar...

Häromdagen var en av våra huvuddonatorer Frank på besök, med sin dotter. Detta fick mig att skamset flytta "Byta ut ej fungerande plattor" från surdegslistan till åtgärdslistan.

Det besvärliga är inte att byta skivor utam att skriva nya etiketter, även om mallar finns på Internet. Av de utrangerade sörjer jag "Ring Ring", så tidig att de ännu inte hunnit bilda Abba.

Frank är ett riktigt popsnöre, de som inte tror mig kan följa hans aktiviteter i facebook-gruppen
Prog Rock. De flesta skivorna Frank bidragit med skickade han på post. En riktig skatt vågade han inte anförtro Postverket utan överlämnade personligt.   Jag tror faktiskt att den snarare är en deposition än en donation. Det är skamligt att jag låtit den ligga i ett halvår - men den som väntar på något gott.

Frank berättade att denna mycket kända grupp roade sig och odlade sin spelmansglädje genom att inkognito uppträda på småklubbar och pubar på den engelska landsbygden.

Den som kan gissa vad det är utlovas 10 frispel på vår jukebox:

Nu tror jag att alla skivor fungerar som de ska, möjligen är det ett hack i Spencer Davies Group.

j

Hammenhög, kulturmetropolen på Österlen.

Det är för tidigt att summera sommaren 2011, när vi äntligen fått den tillbaka. Tack vare regnet i juli är det fortfarande frodigt och grönt.

Bönderna har haft sina mastodonttröskor startklara och har nu bråttom när det är soligt och uppehåll.
Det är trevligt att se byvännerna åter dyka upp på ICA. Efter att på facebook följt deras äventyr i blåbärssnåren, i svampskogen och vid aborrsjöarna är det skönt att se dem hemma igen.

Vi har haft en mycket bra sommar. Massor av matgäster, framförallt har luncherna ökat, och i princip fullt på rummen! Mycket arbete så klart, bl a har det medfört en skändlig försummelse av bloggen.

Våra nya tekoppar har blivit en minisuccé. Vi har inte haft bra tekoppar så vi beställde sex stycken av Ingela i Vallby. Jag tror att vi haft nattgäster som ställt klockan på ringning fär att vara säkra på att få en "myrkopp" till frukost. Jag rekommenderar ett besök på Hantverkeriet. Jag misstänker att det är ganska utsålt just nu, men det går väl att lägga beställning. Nisses och Ingelas renoverade skånelänga och en mycket vacker bruksträdgård är bara den värd ett besök.

Det är många som konstaterat att kulturutbudet på Österlen är unikt, åtminstone under sommaren. Jag undrar om inte Hammenhög seglat upp i topp när det gäller kultur och nöjen. Valnöt & Kaprifol har varje vecka varierande musikunderhållning på sin utomhusscen. Dessutom har man i sommar satt upp legendariska Variete Vauduvill, det blev en formidabel succé. Jag hade själv inte möjlighet att gå dit. Hoppas det blir fler gånger!

Garageprojektet har på bästa sätt tagit hand om N.H. Nilssons bilfirma, bara den unik och värd ett besök. På den bohemiska scenen i det gamla garaget har man alltid spännande föreställningar, åtminstone så länge en ouppvärmd lokal tillåter. Stumfilm, teater, musik m.m.! Framförallt har man profilerat sig genom proggmusik. Scenen har på kort tid skaffat sig litet av kultstatus. Vad sägs om artister som Kebenekajse, Träd gräs och stenar, Stefan Sundström, Kajsa Grytt och många många fler! Vinylfanatikern Henrik Källviks har mer än ett finger i denna syltburk. När det är konsert är det folkfest i byn, såväl infödda som inflyttade och tillresta minglar omkring i den minst sagt informella miljön. Jag ser parallellerna med de under 70-talet så populära parkfesterna.

Det finns en fast attraktion i form av Lantbruksmuséet. Det är en liten pärla som putsas på av ett antal eldsjälar med ett hjärta och ett liv i jordbruksnäringen.

Vår gästgivaregård är en attraktion som måste nämnas. En av Skånes bäst bevarade med anor från 1693. Vi arbetar intensivt med att pietetsfullt förnya och följa med tiden, utan att fördärva den unika atmosfären. Ibland ställer vi till med underhållning. Vi har ett mer småborgerligt stuk på våra evenemang. Vi gillar konceptet "krogshow". Vi menar att man ska äta riktigt gott och efter det luta sig tillbaka och njuta en underhållning på samma nivå.

I år hade vi våra vänner Lise & Gertrud på besök. Jag vågar kalla dem  vänner eftersom det är fjärde gången vi gjorde krogshow tillsammans. De trivs med oss och vi trivs med dem! De får den direkta publikkontakten som de är så duktiga på att använda.

I år hade vi två föreställningar. Sveriges mest säregna coverband, har enligt egen uppgift utvecklats till världens mest säregna coverband. Det finns så fina låtar som jag längtar efter. Nu har Lise och Gertrud börjat en ny resa med eget material. Och då menar jag inte i första hand den vers de skrivit till Cornelis Vreswijks Bibbis visa. En en skojig flirt för uppförande på Pridegalan. Den handlade om ett par kvarglömda Björn Borgkalsonger av stringtyp.

Ett mer seriöst "eget material" togs fram till deras senaste föreställning "Livet är att ta sig ut". Samarbetet med Ulla-Carin Nyqvist har gett min absoluta favorit, "Gå rak".

Mellansnacket är klassiskt, en besserwisser (Lise) och under-dogen (Gertrud). Det var roligt med Helan och Halvan, det var roligt med Magnus och Brasse och det är roligt med Lise & Gertrud.

Historien om Gertruds vurm för, men okunnighet om,  flotta bilar är extra rolig i Hammenhög. Hon lyckades tigga till sig en skjuts i ljudteknikerns pojkdröm, en röd Porsche. Vid återberättande av denna historia blev Porschen en  Peugout. Vad är det för kul undrar vi med en av Sveriges mest framgångsrika Peugouthandlare i byn. Här kör vi Peugout! Motsvarande historia berättas om en stockholmsdam som under en kort tid prövade lyckan som gästgivare, innan oss. Med andan i halsen informerade hon sina stockholmsvänner om vår märkliga by där alla kör Porsche.