Efter min, av Telia, förorsakade
bredbandsmisär leker livet igen med 24 Mbit från lokala Teleservice. Min utflyktsverksamhet har gått på sparlåga. Till följd av ett lyckligt genomfört födelsedagsfirande upptäckte jag den idylliska byn Rörum.
Födelsedagar har avtagit i betydelse, jämfört med när jag som tioåring satt i fönstret och bevakade lantbrevbärarens ankomst.
Nu uppskattar jag att tillsammans med så stora delar, som möjligt, av familjen äta gott och umgås. Det var på så vis vi hamnade i trivsamma Rörum. Jag ska återkomma till detta.
Jag har inte kunnat utröna hur stor byn är, men med egna ögon har jag
konstaterat att de har en ganska ful liten kyrka byggd så sent som under Oscar II:s tid. Svenska kyrkan har en del problem med att finansiera sin verksamhet. Med vikande medlemstal är det inget som talar om ett trendbrott på intäktssidan. Det är en tung kostnad att hålla alla kyrkor igång. Det är naturligtvis tvunget att avveckla en del, Rörums fula lilla kyrka kan, om du frågar mig, sättas upp på transferlistan.
Det finns ett närmast oräkneligt antal,
byar på Österlen. Det är ett par saker som gör mina favoritbyar. Pittoreska skånska hus, korsvirkeshus helt enkelt, med stockrosor och vanliga rosor om sommaren. Men ett korsvirkeshus gör ingen idyll, sammanhållna gatumiljöer skiljer agnarna från vetet - en ordinär by från en favoritby.
Husen i Rörum är inte urgamla läste jag. I allmänhet från mitten av 1800-talet, även om några är äldre.
Det har funnits en gästgivaregård i Rörum, vilket naturligtvis gör den till en kultiverad plats och ett nav i forna brännvinsdrickande.
Det berättas om en gästgivare, som par renommé serverade det starkaste brännvinet på hela Österlen. Detta gav naturligtvis anseende hos resande och storbönder.
Å andra sidan fanns en gästgivare, en usling, som spädde brännvinet så det inte uppfyllde ställda krav. För detta drogs han inför tinget och dömdes till
böter och evig nesa.
Ett andra kriterium för att platsa bland mina favoritbyar är att en betydande andel av befolkningen är åretruntboende.
Enligt tillfrågad lokalbefolkning är inslaget av fastboende tillfredsställande. En förklaring till detta är den montessoriskola, som ligger i byn. Både lärare och elever, med familjer dras till Rörum. Alla utom våra styrande politiker kan räkna ut byskolornas avgörande betydelse för bosättning.
Den andra skolan av betydelse, bytydelse om man vill vitsa till det, är den gamla folksskolan. Den rymmer
Franskans Crêperie, ett ställe för annorledes utspisning.
Innan mitt ovannämnda födelsedagsfirande var mina kunskaper om crêpes lika begränsade, som de ledande politikernas förståelse för byskolornas betydelse för barnfamiljers inflyttning till byar på Österlen.
Förr var crêpes, för mig, pannkakor med svampstuvning i. Nu står jag på betydligt säkrare grund och vet att den matiga varianten heter galetter och innehållet kan variera minst i samma omfattning, som pålägget på en pizza. Jag kan tycka att det är en viss överetablering på kvalitetspizzerier, medan det är en skriande brist på kvalitetscrêperier.
Principiellt brukar jag undvika att lämna omdömen om kollegor i branschen, som jag ser det är det en aning förmätet. För Franskans gör jag ett undantag helt enkelt för att jag blev så förtjust i stället, som kör sin andra säsong.
I en kombination av hårt arbete, god smak och dammsugning av loppisar har man skapat ett franskt bondromantiskt tempel, så proppat med atmosfär att väggarna bågnar.
Gå dit!
En av de vackraste vyer jag vet är enstaka bulliga träd på en böljande horisont. Precis en sådan finns på baksidan av crêperian. Passa på att njuta den medan du väntar på på galetterna. Ibland kan du få vänta en stund eftersom de bara kan grädda fyra i taget.
Vill du inte ha ett gott vin till, föreslår jag att du smakar den goda franska cidern.
Samhällsberedskapen är god, den
gamla brandstationen är topprustad för att kunna möta den röde hanen.
Det är den nog inte alls, jag tjafsar för att kunna presentera det gamla skjulet.
Detta är vad Anna, svärdottern, kallar ett Instagrammotiv. Jag förstår helt vad hon menar, helst skulle det också vara dimma!
har fortfarande ett av Borrbys fulaste hus. Men mycket har ändrats och en hel del gick mitt argusöga förbi vid förra besöket.
Det kulturella lyftet är monumentalt. Bokbyn har vunnit internationell ryktbarhet. Även om jag personligen i princip övergivit den tryckta boken till förmån för den digitala, är bokbyn så
Nu kan brandmännen hålla sig i topptrim på den nya klätterställningen på torget utanför. Lämpligt nog med tanke på platsen ser den ut som ett stiliserat ånglok. 
