Tidsresa

Häromdagen var vi och hälsade på två mycket goda vänner. Goda vänner för trettio år sedan. De har ett hus norr om Brösarp precis på gränsen till Drakamöllans naturreservat. Det var så trevligt och på en kort  stund fyllde vi upp de trettio år som vi inte  umgåtts. Tre av oss är pensionärer. Förr hade vi barnen, nu talar vi om barnbarnen.


Troligen var det mötet med gamla vänner som försatte mig i ett nostalgiskt tillstånd.


Endast den som har en relation med Karlskrona vet vad en rågskorpa är. Det märkliga är att dessa delikata bakverk finns endast i Karlskrona med omnejd. Mitt anfall av att söka rötter bestod  i  att baka rågskorpor. Troligen har skorpan sina anfäder i de hårt torkade bakverk som flottans segelfartyg utrustades med. Rågskorpa är egentligen falsk  marknadsföring, eftersom de bakas på finaste vete. Råg kommer sannolikt från "rostat".

Planen var att jag skulle överraska Annelie, min fru, som också är uppvuxen i Karlskrona, med kaffe på sängen och nybakade rågskorpor.

Bakningen sker i två steg.  Först bullar, som delas på mitten - skjuts in i ugnen, på 275 grader där de får stå tills de får en härlig gyllenbrun färg, ca 4 minuter.

Skorporna får en ljuvlig segfrasig konsistens. Bred dem medan de är varma så  smöret smälter. Lagrad ost på den ena halvan och hemkokt björnbärsmarmelad på den andra.

Det brukar inte krävas smygande för att överraska kära frun på morgonen. Hon har en tonårings goda sömn. Men
just denna dag dag sprack mitt projekt, som skulle ge goodwill i åratal..

Plötsligt står hon i trappan som en blixt  från en klar himmel. Ja - rågskorpor är goda även vid köksbordet.

Skälet till sömnrubbningen var den återupplivade "Hammenhögsdagen". Annelie skulle sälja lammkorv, med behållningen till Syriens barn. Kanske får jag kränga rågskorpor nästa år, dessvärre behöver nog Syriens befolkning allt stöd de kan få även då.

Evenemanget var mycket välbesökt. Vädret var gynnsamt, sensommarvarmt och ingen vind att tala om. Det får Jonas vara tacksam för med tanke på det vindfång den eleganta kockmössan utgör.

Carsten hade en knivskärarkurs, som attraherade de yngre medborgarna. Kanske finns det en begåvning, som så småningom kan axla bildhuggarmästarens mantel.

Idrottsföreningen sålde fika. En mängd hade hörsammat kallelsen till bakluckeloppis. Det måste vara så att man byter nipper med varandra eftersom strömmen aldrig tycks sina. Själv är jag så oerhört nöjd med att numera bo granne med idrottsföreningens loppis. Jag kan diskret lämna in mina grejor och behöver inte stå till svars för olika smaklösheter jag genom åren samlat på mig.

Ett evenemang jag gärna hade följt var  dragspelsklubbens konsert i Garaget, men man kan ju inte offra sin middagslur hur som helst. Det är inte bara Skalman som styrs av "mat och sovklockan".

Julius överraskade genom att utmana ""professorn" i simultanschack. Det är trösterikt att se att det finns alternativ till dataspelen, som har förmågan att trollbinda.

Jag hoppas verkligen att denna ""Hammenhögsdagen" kan bli en återkommande företeelse. Alla tycker om att ha ett mål för småutflykter.

Stort tack till organisatörer  och byalag!

Torsk på sill.

Så här på eftersäsongen brukar vi, hustrun och jag, bestämma att vi ska bli bättre på att följa evenemang och beta av besöksmål som vi borde gjort för länge sedan. Första steget i ett bättre liv var att besöka "Sillens dag" i Simrishamn  i lördags. Staden och  sillen har en intimt sammankopplad historia. Festligheten i slutet av augusti är en lokalbefolkningens jippo och det  var verkligen som packade sillar på hamnplan.

Vi är privilegierade genom att fisk landas i vår stad. För en tid sedan hade vi besök av bekanta som är krögare i Stockholms skärgård. Det går inte att handla fisk lokalt, som krog, i Stockholm berättade de för oss.

Om man ska vara riktigt ärlig så var festligheterna knappast något man skriver till barnbarnen om. Knappt hälften av stånden kunde ens med en ultraliberal tolkning förknippas med  sill. Kanske var vi i ärlighetens namn litet sent ute för orgiernas höjdpunkter. Vi missade musikkårer som tågade genom stan.

Scenframträdandena var nog också på upphällningen. Några barn spelade fiol.

Scenografen hade smyckat  scenen med ett par förföriska slogans på en slokande banderoll.

"När du ändå är här - varför inte
stanna?" Om ni slutar lägga ned skolor tror jag att en och annan skulle överväga det!

Havet är alltid spännande och en segelsnipa med hissade segel var dagens skönhetsupplevelse.

Eftersom vi inte är så förtjusta i trängsel begav vi oss till Gösta Werner-museet, intill Svea. Ett typiskt ställe vi missat under den nio år vi bott här. Jag hade bilden av en marinmålare med skummande hav och rullande skepp. Det visade sig helt fel. Hans målningar är hämtade ur känslan av upplevelser som sjöman, under 13 år. Jag ska inte försöka återge hans bilder, det vore långt från rättvist. Gå dit! För 50 kronor får du entré och en initierad presentation av Werner och hans konst, av en idéellt arbetande pensionär. Nu tror jag dessvärre att det är stängt fram till Äppelmarknaden, 28-29 september.

Jag kan inte låta bli en passning till vår favorittatuerare Stina. Där finns också tavlor som behandlar tatueringskonsten.

På museet  pågick också en utställning av Torsten Erasmie, från Vik, Toscana, Bretagne och New York. Hans sätt att hantera färger är betagande.

Innan vi åkte hem till det trygga "bonnalandet" tänkte vi gynna ett sillstånd, så slapp vi laga lunch. Detta var en uppvisning i bristande logistik. Lättölen var slut, besticken var slut och kryddorna hade uppenbarligen inte räckt till potatisstompen. Man kan tycka att om man ska sälja profilrätten sill, ska man göra det bra!