Boende med ett stänk av K-märkt.

De som har bostad i vårt land har en hög boendestandard. Jag har alltid varit intresserad av vad vi skulle kunna kalla kompletteringsboende. Det rör sig ofta om säsongsboende och samlade i särskilda områden.

En kategori är ändå  den mest permanenta man kan tänka sig, slutförvaring. Jag tänker naturligtvis på begravningsplatser. Länge har begravningsskicket varit kistbegravning med jordfästning. En präktig gravsten, att imponera på  eftervärlden med. En kultplats för anhöriga, att kunna vårda och hålla minnet av sina förfäder vid liv. Vanligtvis omgärdades gravar av låga buxbomshäckar, som dessvärre verkar försvinna till följd av buxbomssjukan. Detta tycks vara
en drabbad kyrkogård.

Trots att de kyrkogårdsboende är en ovanligt stabil grupp, inga korttidskontrakt och inga delårsboende, ser man att kyrkorådet brottas med återlämnade gravplatser och gamla stenar gallras ut. En gravsten får på grund av olycksrisken inte luta mer än 8grader.

Kremering har blivit den dominerande formen. Urnbegravning har följts av att man i en lund strött askan. Önskan från anhöriga att ha en plats att gå till, har tagit fram en ny begravningsform, asklund. I ett särskilt område kan man ha en mindre sten, ofta natursten, en minnesplats, som kräver minimal skötsel. Ett tecken i tiden?

Utomlands, särskilt i katolska länder, har jag sett betydligt mer påkostade och personliga gravar än det trots allt återhållna begravningsskicket vi tillämpar här hemma. Vi talar om små hus, mausoleer, ofta med ett foto på den döde. Jag vet inte vad man vill uppnå, men ofta rustas gravarna med personliga ting, som motorcykelhjälmar, kramdjur eller nappar. Jag vet inte om de tror på ett liv efter detta. I så fall måtte det väl finnas ny hjälmar, kramdjur och nappar där. Det finns också någon form av gravarnas miljonprogram. Långa, långa väggar med fack, där de anhörig umgås med sina avlidna. Jag tycks ha någon morbid drift att besöka gravplatser när jag är på resa utrikes.

När vi är inne på det andliga området är det lämpligt att tala om kyrkstäder. Denna  fascinerande företeelse hade sina största förekomst i Norrland och man känner till ett 70-tal. De har rötter i 1600-talet även de nu bevarade är byggda under 1700- och 1800-talet. Många låg i lappmarken men det fanns också  för bönder i utmarker. Den mest berömda är Gammelstad utanför Luleå, åtminstone är det den största och enda jag besökt.

Kyrkstäderna användes i samband med kyrkliga högtider för övernattning i samband med långa resor. Men de utnyttjades också i världsliga sammanhang, som ting och marknader.  Här gavs tillfälle att träffa människor från andra byar och ofta knöts bekantskaper somm ledde till äktenskap.

Gammestad  finns sedan 1996 på UNESCOs världsarvslista och med rätta må jag säga. Stugorna är privatägda och vandrar i släkten. De omges av mycket rigorösa bestämmelser om de av omständigheter skulle gå ur släkten. Jag säger, när ni betat av Österlen, åk dit! Ni kan kombinera med att se Luleås vackra skärgård. Man känner verkligen kulturhistoriens vingslag. 400 stugor!

En intressant företeelse är kolonirörelsen, ungefär lika gammal som våra äldsta idrottsföreningar, d v s slutet av 1800-talet. Både har sannolikt sin förklaring i den hastigt ökande urbaniseringen - bröd och akådespel. Kolonirörelsen lämnade ett värdefullt bidrag till den ensidiga kosten. Bär, rotfrukter och grönsaker måste ha varit ett viktigt bidrag. Efterhand har inslaget av rekreation kommit att dominera. I Simrishamn lär det finnnas 150 kolonister. Landskrona lär vara den kolonitätaste kommunen med det äldsta Citadellområdet från 1895. Här kan man tala om slott och koja.

Sjöbodar måste betraktas som männens värld. Naturligtvis ett praktiskt sätt att förvara utrustning för båt och fiske. Storleken obetydlig till och med i jämförelse med en Friggebod och för att inte tala om Attefallskåken. För liten att hyra ut t o m på Österlen och inte går det att klämma in en pizzeria.

Man kan dock  anta att det tagits  en och annan sup i sällskap med kumpaner i hustrufri terräng. Idag är det ett pittoreskt inslag i många småhamnar.

Den som inte har någon båt har kanske lyckats tillskansa sig en badhytt. Framför sig kan man se hur stadens honoratiores i randig badkappa tar de futtiga stegen från sin hytt ned i böljan den blå.

Vi plebejer får kämpa mot vinden för att med hjälp av ett badlakan insynsskydda  våra ädlaste delar.

Ropen skalla - badhytter åt alla!

Lägg märke till fönstrens extremt höga placering. Fönstertittare lär få

ha stege med sig.

Vi har också ett par mobila boendeformer, som på grund av sina trogna brukare kan K-märkas. Seglare är en tapper skara som lägger veckor av för- och efterarbete få tillbringa någon vecka till sjöss, oavsett väder.

Då har vi ändå inte nämnt vilken förmögenhet som plöjts ned för att få bo extremt trångt och obekvämt. Så måste man ha speciella  kläder, som man  inte köper i Ullared.

Slutligen vill jag nämna förstahandsvalet av kompletteringsboende, för många svenskar, camping. Denna sönderfaller i tre delar. Tälta - en numera nästan utdöd variant. Vi har husvagn, vilken för min del är fullständigt otänkbar eftersom jag inte kan backa med släp Jag kan för mitt inre öga se hur jag kommer till en närmast fullsatt campingplats. För att möjligen ska få vagnen på plats måste jag koppla loss eländet och försöker med handkraft knuffa in den i en liten ruta. Detta finner mina grannar in spe så

utomordentligt intressant att de gör ett kort uppehåll i lådvinsdrickandet. Det finns en undervariant till husvagnscamping. Vagnen ställs på plats någon gång runt påsk och flyttas inte en tum förrän i oktober. Då den flyttas till en hyrd uppställningsplats, för att  till påsk transporteras ut till samma plats som föregående åt och så vidare år ut och år in. Den tredje campingversionen som efterhand knappar in på husvagnsvarianten, Vi talar husbil! Detta förefaller var en tämligen bekväm variant med flexibilitet och stor valfrihet. Efter en i och för sig ovetenskaplig undersökning ser jag att en husbil kostar från ca 400 000 och uppåt, tillkommer campingavgifter och andra kostnader. Min egen preferens är utan tvekan att ta in på gästgivaregård. Det räcker till ca 400 övernattningar för två.

Året i backspegeln, av Jonas Sundström.

Det börjar bli dags att berätta något om vad som händer och sker på Gästgivaregården. 2014 har på många sätt varit ett fantastiskt år. Vi hade för första gången på nästan tio år öppet i januari och februari. Det visade sig att folk var något sugna att gå på restaurang mitt i smällkalla kolmörkret. Trevligt tycker vi, så vi fortsätter med det även 2015. Fredagspuben har löpt som en röd tråd genom hela året, under industrisemestern flyttad till lunchtid. Vi har skickat ut ett stadigt antal angusburgare (bästa köttet för ändamålet) vid det här laget. Något vi inte talat så högt om är att vi även har en torskburgare, perfekt om man inte äter kött.

Påsken innebar ingen rekordnotering trots att den låg sent och hade hyggligt väder. Sköna maj var något av en besvikelse men i juni hade vi jämt att göra.

Sedan kom sommaren och solen med den. Värmeböljan i juli gjorde att folk valde stranden under dagtid i stor utsträckning och det är ju svårt att förebrå dem. Vi fick igen det på kvällarna med bra tryck i matsalen. Det var riktigt roligt att jobba.

Det roligaste med sommaren var i mina ögon att vi lyckades hålla kvalitetsnivån. Våra gäster var lika tillfreds i juli, som de är under lågsäsong, även om vi då  har tid att ”gulla” lite mer med dem. Vi fick ihop ett bra team i god tid för en gångs skull och hade möjlighet att på förhand gå igenom menyn och låta alla i styrkan provsmaka rätterna. Det var mycket uppbyggligt och stärkande. En väldigt trevlig kväll blev det också.

Vi var beredda på drabbningen som väntade oss då plötsligt en i köket drabbades av tennisarmbåge. Det kom som en blixt från klar himmel; jag visste inte ens att hen spelade tennis. Vad jag dock snart visste var att min sommar skulle bli precis som vanligt när det gäller arbetsbelastning. Det som sett så mysigt ut med bara en dryg heltid på schemat förvandlades snabbt till nästan två. Heltider. Plus gräsklippning och det där.

Mot slutet av sommaren fick vi tillfälle att fotografera lite maträtter. Anna som slitit i köket hela sommaren knäcker lite extra som matfotograf. Fina bilder blev det, tycker jag.

Sommarbär med vaniljkräm och svartvinbärssorbet

Om man tittar närmre på menyn har det väl inte varit några större konstigheter förutom två punkter: Bara lök samt Grisknorren. Vi börjar bakifrån och hittar svansen på grisen. Många har rynkat på näsan och andra har frågat om det verkligen är frågan om en riktig grissvans.

-Klart det är, har vi svarat med viss triumf i rösten. Vi har först rimmat den en vecka i saltlake sedan kokt den i olja eller confiterat den, som det heter på köksfranska. Till sist har vi skalat av svål, fett, brosk och ben. Endast det rosa fantastiskt möra lite trådiga köttet fanns kvar.Det serverades med en slät mandelpotatiskräm och sotade smålökar. Ingen har kunnat motstå att allt för snabbt svepa i sig hela anrättningen för att sedan bli sittandes i stolen med ett nöjt flin och litet klädsamt grisflott i ansiktet. Skepsisismen som bortblåst i 999 fall av tusen. Detta ser vi som en stor triumf då detta på så många sett är en rätt som illustrerar vad vi står för.

Grisknorr med mandelpotatis och sotad lök

Det är regionalt förankrat. Det är en bortglömd, till och med illa sedd styckdetalj. Det är från en råvara som går fritt utomhus som den behagar. Det är en rätt med tre enkla grundsmaker; fläsk, lök och potäter. Det är rent och snyggt presenterat och har varit en självklar hållplats mitt i vår avsmakningsmeny hela sommaren.

Den andra rätten som stuckit ut valde vi att kalla Bara lök. Det är en korrekt och kärnfull beskrivning av vad det handlar om, en rätt i allt väsentligt endast lök. Lök är i köket en av killarna i kören, ett kompinstrument, en pålitlig slitvarg som passar till de flesta uppgifter som åläggs. Alltid i bakgrunden. Aldrig i strålkastarens sken. Fel och orättvist. Lök är ju så gott och går att variera i smak, textur och färg i det oändliga.

Rätten är uppbyggd med friterad schalottenlök i botten, litet färsk skuren sticklök, karamelliserad lökkräm samt snabbsyltad röd steklök. I mitten ligger en lökcrouqette, vilket i vårt fall innebär en sfär av gräddstuvad gul lök som dubbelpanerats och friterats. Vid bordet skänks en skvätt lökbuljong för att få upp ångan.

Detta är ett sammanhang värdig en sådan superstjärna som löken är och vi känner att vi gjort vårt för att ge löken upprättelse. Det kändes aningen svårt att förmedla detta i menyn, som under året till råga på allt krympts ner till en enkel A4-sida, så vi valde att kalla den Bara lök.

Bara lök.

Efter sommaren uppstår ett vakuum. Badgästerna åker hem och så gör även sommarpersonalen. Få är i behov av eller i ekonomisk ställning att ta en lyxig Österlenvistelse i september. Glädjande nog har vi tyckt oss märka en försiktigt ökad tillströmning av tyskar och andra kontinentbor som förgyllt vår tillvaro under sensommaren och den tidiga hösten.

Sen for jag till Italien för att studera livsmedelsproduktion och för femrättersluncher i

Emilia-Romagna.
När jag kom hem trillade löven av träden och det var dags att steka gås.

Och här står vi nu med gåsfett upp till anklarna och undrar vad nästa år har att erbjuda ett ungt, hungrigt gästgivarepar. Fast vi har inte glömt att det är julbord snart och vår berömda Nyårsfest med Jukeboxbal.

Årstiderna.

Det är väl ingen tvekan om att man som nordbo är präglad av årstiderna. I Skåne har vi fyra tydliga nästan lika långa perioder, fast kanske ändå inte, beroende på hur man räknar. Jag tänker ibland att vi har sex årstider. Liksom många andra  sätter jag att sommaren som favorit. Det är sommaren jag delar upp i tre. Försommaren sträcker sig från mitten av maj till midsommar. Den är ljuvlig, dagarna blir längre så snabbt att man märker det från en dag till nästa. En ymnig blomning kommer snabbt. Det jag tycker är försommarbäst är att äta kunna frukost ute.

Så kommer högsommaren från midsommar fram till en vecka  in i augusti. Sakta har Östersjön värmts upp till badbarhet. Kvällarna är varma och grillvansinnet och uteserveringarna präglar vårt land. På Österlen öppnar loppmarknader,

Björnbärsmarmelad.

Mirabeller, små vildplommon, som ger delikat marmelad.

bed & breakfast, kaféer och pizzerior i snart sagt varje byggnad med tak och fyra väggar. Det är högsäsong! Den som besöker Österlen i juli har svårt att tro hur ödsligt det kan vara under resten av året, men det är lika vackert.

Vi har sensommar från en bit in i augusti till, oftast, september ut. Litet vemodigt är det när turisterna lämnar oss och kvällarna kommer tidigt. Samtidigt är det för oss matnördar den bästa tiden på året, skördetid. Grönsaker, svamp, vilt, bär och frukt av alla de slag.

Efter sensommar kommer höst. Idag gick vi från sommartemperatur till jackväder. Det var riktigt skönt efter denna ihållande tropikvärme. Allt var tidigt, bönderna fyllde sina lador veckor i förtid. Naturligtvis blir det tid och råd att hålla gillen. Krögaren på Hammmenhögs gästgivaregård står på trappan och skrapar med foten samtidigt som han biter på naglarna att Miljöpartiet i regeringsförhandlingar ska få igenom att behålla den låga och rättvisa restaurangmomsen. Det borde det vara lättare för sossarna att smälta än att stänga två kärnkraftsaggregat.

Själv ser jag hösten som starten på våren. Ner med lökväxter som borrar sig upp tidigt, tidigt på våren. Jag går och spanar och längtar ser de knubbiga bladen borra sig upp. De ger hopp, inspiration och kraft att klara de bakslag för våren vi vet kommer, men lökväxterna med sin höga sockerhalt klarar det mesta. Det vi hinner med på hösten har vi glädje av tidigt på våren.

Jag har hittat ett perfekt hjälpmedel för oss som inte längre tar oss ned i spagat, och om vi genom ett olycksfall skulle göra det, är möjligheterna att ta oss upp utan block och talja så gott som obefintliga.

Man kan kalla konstruktionen trädgårdsrullator utan hjul. Jag jobbar inte så långa pass i min trädgård. Att byta till byxor med knädynor skulle är alldeles för omständligt.  Pallen har rejäla cellplastdynor och konstruktionen är mycket stabil och robust. Ibland vill du komma närmare jorden - bara att vända ekipaget.

Jag gjorde mitt fynd på Granngården i Ystad, dessutom hade jag turen att få det vid utförsäljning till halva priset, jag vill minnas att jag gav mellan 200 och 300. Dagens projekt är att rensa en rabatt som sedan länge ockuperats av såprot som inte faller mig i smaken.

På lökpaketet fanns text på ryska, inte så  vanligt. Kanske Putin påtar i sin datja och sätter lökar, när han inte lägger hela sitt engagemang på att riskera världsfreden.

För mig är hösten början på våren. Det gäller att peta ned ned frön, buskar och lökar som jag sedan kan gå och längta efter. Visst - jag vet att efter höst kommer vinter, som om jag jag fick råda, gärna kunde hoppa över. Visserligen kan det vara grant med snö. Vi brukar utsättas för ett par snöstormar per säsong. Det är i allmänhet inte mängden snö som slår ut vår hörna,
det är att det fyker. Vägarna försvinner! Bästa strategi är att fylla skafferiet, elda i kaminen, läsa böcker och invänta våren.

Jag börjar på allvar förvänta mig vår i mars, men bakslagen hinner bli många.

Från Hamburg till Hammenhög.

Vi håller på  att bli riktiga konsertmatadorer frugan och jag. I tisdags underbara First Aid Kit med 25 000 i Malmö och fredag Jenny Wilson med 300. Tänk att Jenny Wilson kommit upp ända från Hamburg till Hammenhög!  Kanske hon har en samlare i sig som vill spela på alla ställen som börjar på "Ham.." Nej sanningen är nog att Garaget i vår by gör ett så bra jobb att man gjort sig känd som en kultscen. Ända upp förresten - när förbindelsen mellan Tyskland och Danmark över Fehrmarn Bält är klar är restiden från Hamburg till Hammenhög drygt fyra timmar. Detta går alla vi i besöksnäringen och längtar efter.

Innan stjärnan ska det vara förbandet, Swim från Malmö. De uppträdde maskerade som hjälten i "V för Vendetta" fast utan mustasch, kanske var det mustasch på den som sjöng, hon hade svart mask och en möjlig svart mustasch är då inte skönjbar. Bilden är inte så bra, mest en bevis-på-att-vi-var-där-bild. Det där med masker är fiffigt. Dels skapar det en mystik, dels är alla utbytbara.

  De lät väldigt bra, en behaglig elektronisk ström av toner. De var tre, en flicka som sjöng och pratade med oss i publiken och, tror jag, två pojkar, en spelade bas och en spelade "på data"" vad det nu kan heta.

Jag vet inte vad den sortens musik kan heta. Jag vände mig till Sebastian, en musikintresserad ungdom från byn, efter kort gnidning av hakan kom han fram till att det nog var elektropop.

Den mycket blandade publiken kom i lätt gungning, vilket är förbandets uppgift. Jag såg mig om och där var folk i alla åldrar och

jag var inte äldst - jo kanske var jag det. 300 personer vilket innebär slutsålt det är verkligen kul tycker jag. Vi är världens bästa  publik för det sa de artisterna och så skrek de Hammenhög, inte en gång utan gång på gång.

På förfesten, ett glas vin och litet ost vid köksbordet, lyssnade  vi på Jenny. Ärligt  talat var det en del som inte lät  så bra i våra otränade öron.

Om nu First Aid Kit var bäst  på "skiva" var det tvärt  om med Jenny Wilson. Hennes energi, publikkontakt, grröna läppstift och naturligtvis bra låtar får det att spritta i kroppen på vilken träbock som helst.

Medmusikanter var Sara Bengtsson, som jag uppfattat vara lillasyster till Jenny. Hon sjöng men framförallt spelade hon gitarr, som en Yngwie Malmsteen med hjärncellerna på plats. Hur kul är inte det med en tjej som är klassisk gitarrhjälte - grym! Trummorna trakterades av Micke Hellström och det var ingen tvekan om att han visste var han  skulle banka och slå. Jag tyckte att han liknade tennisoraklet Björn Hellberg, som han bör ha sett ut när han gick sista året i gymnasiet.

Mina invändningar från förfesten återtas helt, även frugans lätta ifrågasättande återkallas. Jenny Wilsson, medmusikanter, stämningen inramningen i vårt  "Garaget" allt var en stor upplevelse. Mer sådant - mycket sådant! Vad det är för musik, vilket fack, har jag ingen aning om. Jag tror inte ens Sebastian vet.

Vi publiken skulle kanske  vara  litet bättre på att besöka Garaget även när det inte är "superstjärnor", jag tror att där finns mycket att uppleva och det skulle vara ett stöd för projektet.

Hur som helst stort tack  för showen!