Turen går till Vitaby.

Dags att bryta en tids tystnad, som berott på oföretagsamhet. Våren tillsammans med veckodosen kortison sätter fart på livsandarna. De tusen idéernas hormon, även om struktur och genomförandeförmåga inte får någon hjälp. Dessutom är jag hungrig  eftersom jag lättfastar enligt 5:2-metoden. Tankarna går till mat. Då är det bra att ha något att sätta tänderna i, där ser ni själva vart tankarna går! Jag  ändrar: "Då  är det bra att ha något för händer!" För att vara litet vitsig upptäckte jag en vit fläck  på kartan, Vitaby.

När man står  vid Vitaby-skylten och vänder  blicken söderut ser man på ett kort stenkasts avstånd skylten Grevlunda. Förutom skylten till denna mikroort, som inte ens har hastighetsbegränsning, finns det endast en mycket vacker gammal skolbyggnad. Med tanke på ortens storlek måste skolan lagts ned innan den stod klar, eller har byn sett bättre tider. Så måste det vara. Genom googling har kommit fram till  att de välmeriterade hoppryttarna Lisen Bratt Fredricson  och Peder Fredricson har en praktfull gård med adress Grevlunda.

1100-tal, tornet nybyggt på 1200-talet.

Till Vägverket: Vid  nästa hårda budgetmangling skulle man radikalt kunna minska kostnaderna genom att sätta skyltarna på
samma stolpe. Bara ett tips!

Vi övergår till det betydligt rejälare Vitaby, som har en ordentlig notis i Wikipedia,  befolkning ligger på 278 själar och minskar i allmänhet, utom 1995 då man kraftigt ökade (från en låg nivå till en fortfarande låg nivå). Enligt SCB är Vitaby en tätort, gott och väl eftersom gränsen för  detta ligger på 200. Arealen ligger stabilt på 37 hektar.  En underlighet visar sig vid analys, innan 1995, kom ihåg folkökningen, var ytan endast 36
hektar. Man undrar - har areal och och befolkning erövrats från Grevlunda och det minimala avståndet mellan byarna måhända är någon slags demarkationslinje.

Att tala om själar är kanske fel i  Vitaby, de har en särskild by för sådana, Vitaby kyrkby. Väster om den fantastiska 1100-talskyrkan vilar exsjälar och öster om den betydligt färre aktiva själar.
När jag hör "kyrkby"går jag igång ordentligt och tänker på Gammelstad utanför Luleå, på Unescos världsarvslista med rätta.

De hundratals pittoreska små husen i Gammelstad byggdes för att folk hade fruktansvärt långt till kyrkan. I stugorna kunde man vid  de stora högtiderna övernatta. Än idag går husen i släkterna och får inte säljas och överlåtas hur som helst. Nu när ingen med normal självbevarelsedrift kan åka till Hurgharda, föreslår jag att ni åker till Luleå. Njut  av den vackra skärgården och gör en dagsutflykt till Gammelstad. I  Vitaby kyrkby behöver de inte övernatta och det tycker jag märks i kyrkbyn. Snart ska vi reda ut detta med onödiga byar men först  en tanke åt kyrkfolkets auktoritära språkbruk.

Jag har lagt märke till det tidigare där förhållningsregler spikats upp på grindstolpar. Framförallt får man inte rasta hundar på kyrkogården, om nu någon skulle komma på den befängd tanken.

Jag ryser, och tänker på mina praktfulla buxbomshäckar, när jag ser de massiva svampangreppen, buxbomssjukan.

Men varför kan man inte säga till folk litet snällt? T ex: "Vi har fått angrepp av buxbomssjukan. Plantera inte in buxbom då kan det bli värre." Kanske angav vår herre tonen när han levererade stentavlorna till Moses.

Så till de byar, som kunde varit en. Förklaringen är enkel - järnvägen. I början av 1900-talet drogs järnvägen fram och då, som nu, tog man inte så mycket hänsyn till folk. Järnvägen finns kvar, som museijärnväg mellan St Olof
och Brösarp. En tur som man inte bör missa, levande historia

För att undvika konkurrens med andra färdmedel tycks man i Vitaby ha infört cykelförbud. Kanske är det på grund av denna skylt, som våra politiker är så ovilliga att satsa på cykelleder? I så fall skulle de inte lagt ned järnvägarna - det hade varit ett kristligt byte. Jag tycker att man ska överväga att ta ned skylten. Nej förresten, den är ju så vacker. Beställ en ny likadan, på med texten:: "CYKELÅKNING ANBEFALLES!"

De gamla magasinen vid museijärnvägens  stationer vittnar om vilken revolution för transporterna järnvägen innebar. Tidigare gick gods och persontransporter med hästskjuts, apostlahästarna och i viss utsträckning till sjöss.

Kanske  var järnvägen lika omvälvande på sin tid som internet är idag och uppbyggnaden av stadsnät som ger fiberförbindelse till hushållen med nästan obegränsad hastighet.

Godset i magasin - passagerarna på järnvägshotell. Nu levererades dödsstöten till gästgivaregårdarna, i sin ursprungliga funktion. I Vitaby som snabbt blev en betydande handelsplats byggdes 1902 ett praktfullt järnvägshotell, kanske byns vackraste byggnad. Man ser hur tillväxten skett organiskt med byggnader från olika tider. När samhället var stekhett fanns där tre banker. Idag har  samhället somnat men monument från storhetstiden finns kvar.

Järnvägen hade sin tid och sådär 70 år senare var den utslagen av bilismen. De små samhällena förändrades i grunden. Människor  bodde på ett ställe och arbetade i stor utsträckning någon annanstans att förflytta sig några mil var med bil en bagatell. Köpcentra växte upp som svampar ur jorden och lokal handel dog snabbt ut. Tandläkare, frisör o s v uppsökte man i stor  utsträckning i anslutning till arbetet.  Det tredje steget i  morden på  byarna levererades av kommunerna, som blivit större enheter i samband med kommunsammanslagningen i början på 70-talet. Man gick från drygt 1000 kommuner till 278. Med stor iver tog de nu allt mäktigare politikerna sig an uppgiften att lägga ned byskolor, stänga biblioteksfilialer och dra ned på park- och gatuunderhåll till ett minimum.

Fortfarande har bilismen ett visst grepp om Vitaby. Där finns en bilhandel i det lilla formatet. Några upputsade begagnade bilar exponeras på en äng. Eventuella affärer handhas av korvkiosken. "En tjock grillad och en Toyota!"

En mack har lyckats överleva, troligtvis beroende på att man säljer bensinen under eget märke. De stora bensinbolagen är inte att leka med har jag förstått utifrån macken i Hammenhög.

Förr var macken/kiosken ett ställe där ungdomar hängde på kvällarna. Idag
slinker lunchätare in, jag har anledning att tro att det råder stor brist på ungdomar.

Lanthandeln, som verkar jämnårig med stationshuset och järnvägshotellet, från alldeles vid 1900-talets början, är fortfarande i drift. På senare tid har den fått en granne i en blomsteraffär. Men posten, bankerna, bageri och andra affärer har för länge sedan övergivit
Vitaby (efter det att Vitabyborna
övergivit dem).

Helena kom till Vitaby ungefär samtidigt som vi kom till Österlen, för tio år sedan. Helena är en fnitterglad halländska, glad åtminstone när vi träffas. Kanske är hon sur, som ättika i hemmet, det vet ju inte jag. Men jag vet att man förutom en massa andra egenskaper måste ha ett riktigt gott humör för att orka driva en lanthandel i Vitaby.

För att fotot  ska  se fullkomligt
naturligt ut, föreslog denna medievana lanthandlare att hon skulle utföra en syssla. Ost och charkuterier är två specialiteter i butiken. Dela ost är en frekvent aktivitet. Det gav mig tillfälle att smaka en alldeles  underbar ost. Åk dit och köp en bit jag har svårt att tro att ni blir besvikna.  Med mitt guldfiskminne har jag inte en susning om vad osten heter. Men Helena kan säkert lätt identifiera den om ni säger att det är en fransk ost från get och ko, som Staffan fick smaka när han var här på "reportageresa" till bloggen.  Kan
hon inte det får ni smaka er fram till den bästa av ostar.

En äkta lanthandel får mig att gå  i barndom, vilket innebär mer än sextio år tillbaka - en bit in på 1950-talet. Lanthandlaren hade lojala kunder helt enkelt för att inget alternativ gavs. En handlare med födgeni utvecklade sina affärer genom att bredda sitt sortiment.
Dagens lanthandlare har illojala kunder, under lågsäsong. Man  handlar det man glömt, en liter mjölk, ett bröd eller en kvällstidning.

Lanthandeln i Vitaby har  ett brett sortiment. En service åt delårsboende, som skapar den rätta  atmosfären för en nostalgiker som jag är. På livsmedelssidan är kvalitet, följsamhet med årstiderna, närproducerat och service. Inte särskilt likt de metoder vi möter i en ICA-butik. Det innebär att priserna ligger över - man får det man betalar för! Under säsong med turister och delårsboende är detta en framgångsrik strategi.  Vill
närboende säkra en åretruntöppen affär bör man se över sina inköpsmönster, d v s gynna sin lanthandel. I en ökad satsning på landsbygden har regeringen talat om driftstöd till butiker i glesbygd bra men osäkert. Jfr med sänkt restaurangmoms, som kommer att tas bort vid regeringsskift. Närmast en katastrof för restauranger i glesbygd.

Till min barndoms lanthandel! Min pappa föddes och växte upp i det mörkaste Göinge i en liten by inte långt från Lönsboda, Kärraboda. På
somrarna tillbringade vi semesterveckorna där, jag antar att det var tre, men för en knatte var det en evighet.

Ritualmässigt inledes ledigheten med ett besök hos Emil Larssons Eftr. Jag lärde mig att Eftr betydde efterträdare och gestaltades av Artur Larsson, son, med stöd av mamman  Tilda. Artur hade ett hjärtligt skratt och en dialekt, i det  närmaste obegriplig för en liten Karlsronit, skånska med egna ord och ett speciellt tungspet-r. Till min förvåning märkte jag att  min pappa
ändrade sitt sätt att tala.

Artur hade blåa läppar, vilket jag senare förstod måste berott på någon åkomma  åt hjärta till. Han var alltid glad och fick mig att tänka att han måste gått och väntat och längtat efter oss sedan  vi var där senast, 49 veckor.

Bankpalats från 1920-talet? Berätta den som vet!

Inköpen bestod alltid i rökt korv, stark ost till mamma, spicken sill (saltsill) som åts som den var av  min pappa, medan mamma föredrog den stekt. Jag och min äldre syster (småsystrarna var ännu inte födda) slapp saltsillen men vad vi fick kan jag inte komma ihåg. Däremot  kommer jag ihåg, som det vore igår jag och min syster fick en slant att köpa en varsin påse mattlump, som vi kallade den engelska lakritskonfekten. Vi ville inte handla i samband med familjens övriga inköp. Det kändes vuxet att gå från torpet, pappas barndomshem, grusvägen  ner till Emil Larssons Eft. Efterträdaren betjänade oss med högtidligt allvar.

Hyreshus med butikslokal - efterkrigs? Vem vet?

Det var lösviktens välsignade tid! Karmellerna förvarades kartonger, 5-kilos. En liten påse fylldes stående på vågen, det är annat än de papperssäckar som tillhandahålls vid dagens lösgodisdiskar. En annan lösviktsvara var godis för  gubbar, snus som östes upp ur bruna vaxade pappkartonger. Dosan höll konsumenten själv med. Detta var långt innan det fanns snus i var mans mun och betraktades som äckligt, i synnerhet av min mamma.  Föga anade hon då att hon själv skulle bli en inbiten vanesnusare och

Rena miljonprogrammet med medborgarhus. 40-tal?

inte trodde jag att jag själv skulle vara snusare i cirka 45 år.  Jag slutade för 2,5 år sedan i samband med stamcellstransplantation, som behandling av cancer. Slemhinnorna blev så till den milda grad förstörda att det helt enkelt var omöjligt. Efter det har jag inte  funnit det lönt att börja igen. Faktum är att jag inte känt något sug och heller inte tagit ett enda återfall. Den planerade chockskattehöjningen med 6 kr dosan, berör inte mig personligen men jag känner en efterdröjande solidaritet med mina forna snussystrar och -bröder.

När radhusen kom till byn.

Jag har svårt att slita mig från lanthandlarmiljön och vill gärna berätta en historia från Emil Larssons Eftr, som möjligen kan vara en skröna. I byn fanns en ensamstående man, som ständigt annonserade efter hushållerska med ev äktenskap om tycke uppstod. Troligen fick han ett napp men redan i januari 1957 togs skilsmässa ut. Han hade ett par ytterligare intressen, ett var att producera sin egen el med hjälp av en vindsnurra som han monterat i
toppen av en hög mast. Ett andra var öl, som han dock inte producerade

Patenthus med parkeringsförbud.

själv men väl konsumerade, vilket antagligen ledde till en tidig död endast 64 år gammal . De tre intressena blev av omständigheter integrerade. Hans alkoholintag gjorde honom dristig, man kan anta att gjorde den nyanlända hushållerskan, eventuellt hustrun, sin kur. Kvinnan visade sig ha skinn på näsan gick till attack. Den stackars mannen var ingen tapper kämpe och flydde omgående. I ett tillstånd som knappast skulle rekommenderats av skyddsombud, eller annan på arbetsrisker kompetent person, klättrade han upp i sin mast. För

Gammalt hus med bakgård.

varje meter han uppnådde återvände hans mannamod och därmed ljudvolymen. När han nått toppen var också morskhet och röstvolym på topp. Han överöste hushållerskan/hustrun med okvädningsord medan hon stod nedanför och lovade honom dagsedlar och annan prygel. Det var ett liv och ett kiv som i en klassisk skildring från Kiviks marknad av Piraten. Denna delen av berättelsen är rent dokumentär och lämnad som bakgrund till mannens tragiska liv och så småningom död.  Dock har jag ingen aning hur den akuta konflikten

Ståndsmässigt

avlöpte. På litet längre sikt har episoden tillsammans med ett otal liknande lett till skilsmässan. I nyktert tillstånd var mannen timid och mycket snäll.  Problemet  var att "nyktert tillstånd" nästan aldrig inträffade. Ett lika kort som stormigt äktenskap!

Jag är inte särskilt indiskret om jag kallar mannen vid hans förnamn Sigvard, han föddes för över 100 år sedan och har varit död i 45 och har inga efterlevande.  Sigvard är mer personligt än "mannen". Emil Larssons efterträdare Artur var en snäll och vänlig man som inte höll så
noga på alla formaliteter. Han upplät en stol i ett något undanskymt hörn i butiken till Sigvard, som ett andra hem. Han fick sitta på sin stol och dricka sin pilsner helt i strid med gällande alkohollag. Här gällde Arturs lag och den var kort och okomplicerad: Så länge Sigvard inte förde liv eller på annat sätt störde och trakasserade kunder fick han sitta på sin stol och dricka pilsner.Om han inte levde upp till dessa enkla regler blev han avhyst i god sämja, aldrig våld, tjat eller hårda ord och Sigvard var välkommen åter när han var nykter, d v s morgonen efter, kl åtta vid öppningsdags.

Om nu själva avhysning var lugn och värdig  som en nattvardsgång skedde en successiv upptrappning av missnöjet med livet och tonläget höjdes i takt med avståndet till Emil Larssons Eftr. Lagom till att Sigvard kom fram till  backen innan vårt torp hade han harklat upp sig ordentligt. Ledande sin
cykel med en unikabox på pakethållaren gormade han, men det var fullständigt omöjligt att tolka budskapet. Jag måste erkänna att jag var fullständigt livrädd, en skrålande vuxen man som inte ens kunde leda sin cykel någorlunda rakt, utan hamnade mer än en gång i diket. Min erfarenhet från min skyddade värld var obefintlig. Jag hade lärt mig att undvika "fullgubbar", men bara i teorin, ett övningsobjekt hade jag aldrig träffat på förrän nu då Sigvard tog sig hem till sin stuga. Jag var rädd att Sigvard slagit sig när han som farfars lila kråka slunkit

Transformatorstation

hit, sedan dit, för att slutligen slinka ned i diket. Jag hämtade min pappa som utan någon som helst tvekan gick fram till  Sigvard, som blixtsnabbt, som vi skulle säga idag, taggade ner. Pappa stod bara efter Artur i rang. Han var polis!

Nu till den del av historien, som jag har som hörsägen. Den 11 november 1975 somnade Sigvard in på sin post, en stol i en undanskymd vrå i Emil Larssons Eftr lanthandel i Kärraboda. Jag har en tanke att det betydligt alkoholstarkare

Grålle

mellanölet som började säljas i livsmedelsbutiker 1 oktober 1965  bidragit till Sigvards död tio år senare. (Efter konstaterat kraftigt bidragande orsak till ungdomars alkoholskador togs mellanölet  bort ur livsmedelsbutikerna 1 juli 1977.) För Artur Larsson  var det en besvärande omständighet att ha ett färskt lik i affärslokalen. Handeln måste komma  i första hand. Artur var inte rådvill han trädde en bärkasse över huvudet på Sigvard, vilket gjorde honom nästan osynlig i sin vrå. Artur kunde expediera sina kunder, köra sina rundor med konstgödning och utsäde till traktens bönder. Vid stängningsdags kunde problemet med Sigvards plötsliga död hanteras. Artur löste detta praktiskt och elegant genom att ringa till Sigvards bror Gustav, som kommit hem från sitt arbete vid Volvo i Olofström. Gustav fick överta det praktiska med att få Sigvard från stolen i butiken till Örkeneds församlings Östra kyrkogård.

Det var en kraftig utvikning från Vitaby, men å andra sidan kunde historien ha inträffat i vilken liten by som helst i början av 1950-talet. Dock är det alldeles otänkbart att just Lanthandeln i Vitaby skulle vara inblandad.

Jag flanerar vidare och slås av hur blandad bebyggelsen är. Till skillnad från många byar är detta inte en bondby utan en litet järnvägssamhälle. Byn har har vuxit successivt, prakthus blandas med torp, patenthus, radhus och till och med ett par små hyreshus. Jag finner ett medborgarhus, det var populärt bland arkitekter på 40-talet och tanken var att de skulle vara alternativ till folkets hus. Folkets hus tillhörde arbetarrörelsen medan medborgarhuset var öppet för alla. Hur finansieringen sköts har jag ingen aning om.

En gammal transformatorstation har blivit ombyggd till utställningslokal av något slag - snyggt. Och helt fritt från lantbruk är det naturligtvis inte. I en carport står en veterantraktor, sk Grålle uppställd.

Snart stundar nya tider med fiber i backen. Hur ser det ut om 50 år?