Lusten att skriva.

Jag har under några år bloggat, mest för nöjes skull, jag tycker om att skriva. Att formulera sig i skrift skärper tanken. För mig har det inte varit viktigt att till varje pris producera inlägg var och varannan dag.

Den första bloggen jag började skriva var "Hammenhögs Gästgivaregård" och den handlade om erfarenheter och tankar runt att lämna staden, byta liv,  flytta till landet och driva en gästgivaregård tillsammans med familjen.

En andra blogg "Turen går till Österlen" handlar om byar och platser på Österlen. Inte säljande beskrivningar av världens mest underbara platser, det överlåter jag till turistbyråer  och andra  som tror på sådant. Min är en "flanörkarta", reflektioner i nutid och från förr som dyker upp när man ger sig tiden.

Den tredje bloggen är den allvarligaste, "Cancerblogg", som hjälpte mig igenom den kris som uppstod när jag fick en allvarlig cancersjukdom, myelom.

Sammanlagt har jag haft ca 250 000 besökare på mina bloggar. Det har varit ett stort nöje att skriva och när det gäller Cancerblogg en stor hjälp att hantera en besvärlig situation som helt plötsligt föll över mig.

De senaste månaderna har jag helt tappat lusten att skriva. I stället har jag "klottrat" på Facebook och för all del dragit igång en grupp "Österlen Anslagstavlan". Den är tänkt just som en anslagstavla, lokala småföretag kan annonsera kostnadsfritt liksom privatpersoner. Den har på ett år fått 2 000 medlemmar och fortsätter att växa i rask takt. Har du intresse av vad som sker på Österlen rekommenderas du att gå med i gruppen.

Med återhållsamhet avseende nya inslag i bloggarna upptäcker jag skillnaden mellan Facebook och blogg. Facebook är i hög grad färskvara, ett inlägg lever normalt några timmar, sedan har det försvunnit in i mängdens anonymitet, med undantag för ett fåtal inlägg som snabbt når kultstatus, delas och växer okontrollerat, som cancerceller.

Bloggtexter ligger kvar och googlas fram av nya läsare. Då känner jag ett ansvar inför dem och deras frågor. När jag skriver blogginlägg brukar jag tala om det på Facebook. Ett problem som kan uppstå genom detta är att man istället för att skriva kommentarer i bloggen skriver dem i Facebook. Detta är olyckligt eftersom bloggar i allmänhet är mer genomarbetade och utvecklar tankar och argument. På Facebook råder mer gatans  parlament där  indignation och vrede går före eftertanke och diskussion och många kastar sig in i samtalet utan att ens ha läst  blogginlägget. Några FB-vänner har jag av det skälet tagit bort från min vänlista. Livet är för kort för att av artighet behålla Facebook-vänner, som man tycker pratar strunt.

Bloggen lever och för någon vecka sedan fick jag en påringning av en företagare, som läst ett gammalt inlägg "När kommunen leker affär". Jag beredde mig på en utskällning, sådan är jag. Jag blev förvånad  och glad när hon tackade så mycket och berättade att hon blev rörd när hon läste det jag lagt  ned  tid och engagemang på att skriva. Precis så är det intygade hon. Som tack skänkte hon oss  en annons  kostnadsfritt i nästa karta.

En annan kontakt fick jag strax före midsommar. Det var en kvinna som är gift med en man som fått cancerdiagnosen myelom några månader efter mig och nu också fått ett återfall. De var lika oförberedda, som jag var, på återfall så snart efter stamcellstransplantationen. Kvinnan var ledsen och surfade runt på nätet för att läsa mer om den lömska sjukdomen. Hon hittade min blogg (Cancerblogg) och kände sig väl hemma i den.

I praktiken hade jag nog stängt Cancerbloggen, jag känner mig så  pigg och kry. Alla värden och tecken pekar åt rätt håll. Jag inser dock efter Lenas kontakt att det finns både sjuka och anhöriga som befinner sig i ett annat stadium än jag, men läser min blogg. Det är fel att stänga bloggen! Jag måste berätta om hur det gått sedan, berätta om ett tillfrisknande, om starkare immunförsvar, ett mer och mer normalt liv. Jag måste vara beredd att svara på frågor utifrån mina erfarenheter till människor som befinner sig i ett annat stadium i relation till myelom eller cancer generellt.

Hej Staffan.

Tack för att du tryckte på gilla knappen ang min vänförfrågan Jag är gift med en man som har Myelom. Han fick sin diagnos i november 2011 och har idag börjat en fyradagars behandling för sitt första återfall. Han behandlas med Alkeran 2mg 10 st/dag samt kortison 50 mg 2/ dag. Jag var ledsen igår och surfade runt bland informationen om Myelom och då dök din blogg upp och då fastnade jag där i stället. Precis som du har han och även jag varit säkra på att efter stamcellsbytet och övrig behandling är allt bra och att det skulle dröja väldigt länge innan återfall var ett faktum..... Det låter väldigt intressant med studien du ingår i och jag vill gärna veta mer om den. Vi har fått intrycket av den ena av två läkare som har hand om min man att man kan leva länge med Myelom och att man oftast dör av ålder än Myelomet. Igår sa den andra läk att 20 år var optimistiskt att hoppas på, vågade inte fråga om 10 var för mycket att hoppas på. Min man är 56 år och helt frisk för övrigt. Det blev ett långt pm, hoppas du inte tar illa upp. Jag tror inte på slumpen utan tror att det man behöver får man så när din blogg dök upp så tar jag det som ett tecken på att den kommer att ge mej något jag behöver. Önskar dej en fin dag

14. juni 09:45

Jag kommer ihåg chocken vid mitt återfall, men mår nu mycket bra. Det är klart att ett pm blir långt med - det blir många tankar när oväntat överfall igen av den lömska sjukdomen. Jag ska svara och diskutera efter bästa förmåga. En av mina söner med familj kommer på besök en vecka och kräver kär uppmärksamhet. Jag svarar i bloggen (utan namn) så kan fler i liknande situation ta del. Även om man inte får garantier av forskande läkare tycker jag att ni ska sopa bort oron och med stöd av mina erfarenheter lita på att detta blir bra och behandlingen är väldigt skonsam jämfört med den första som alla yngre får. Här av er om ni har akuta funderingar, annars återkommer jag. Se nu till att ge er en riktigt glad midsommar! Hälsningar Staffan.

Tack för ditt svar och omtanke Vi tar oss igenom det här med tron på att det ska gå bra. Önskar dej en riktigt glad midsommar också! Lena.

Chattkonversationen är avslutad

Skickat från Messenger