Med en konstubildning är man beredd att möta livet.

I samband med konstrundan har vi haft en animerad debatt om vad som är bra och dålig konst, konstnärernas villkor, konstskoleutbildade, autodidakter m.m. Rena Almedalsveckan på nätet nedskalad för fattiglappar i glesbygd. Jag som på intet vis är konstkännare men aldrig blivit lurad i ett konstköp, eftersom jag köper konstverk som jag tycker om och har kassa till. Jag har aldrig köpt en tavla på spekulation.

Jag vill inte diskutera konstens kvalitéer eftersom jag inte alls är kunnig på det. Däremot vill jag berätta en sedelärande historia om konstens värde ett enskilt fall.

Jag har ofta hamnat i chefsroller i specialistorganisationer, ofta väldigt kvalificerade tekniker. Det är märkligt eftersom jag inte är duktig på teknik. Däremot har jag alltid varit snabbtänkt och utifrån beskrivningar få ihop en begriplig helhetsbeskrivning på managementnivå. Tekniker befriade från beslutsfattare och tvärtom. Jag tog hand om dessa diskussioner. Som konsultchef hade jag att hantera många stora egon. Detta var inte så svårt eftersom deras briljans låg högt över min nivå, så någon konkurrens förelåg inte. Mitt enkla kontrakt med konsulterna var att om de kunde beskriva problem och lösning för mig så lotsade jag det till beslut.

Vi hade konsulter  från många länder och det var viktigt att snabbt lära sig kulturella skillnader i självbild. Utan att peka ut speciella nationella  särdrag, fanns det de som inte hade nej i verktygslådan enligt egen uppfattning var de fullt kapabla att klara vilket uppdrag som helst.

En konsult med en mycket hög bild av sig själv och kompetens, som han hade full teckning för, kom från Pakistan och en mycket privilegierad familj. Sönerna  blev antingen civilingenjörer eller läkare. Zahoor, som jag blev god vän med, tillhörde ingenjörsgrenen. Eftersom han var ordförande i civilingenjörsförbundet, som i Pakistan är en högst politisk organisation var Zahoor tvungen att fly då han var funnen misshaglig. Han hamnade i Sovjet, Moskva, där han slutförde sin utbildning. Eftersom Zahoor är en en notorisk sanningssägare tog det inte så lång tid att komma på kant med sovjetregimen. Detta förde honom till Sverige. Förutom litet internt liv och kiv i den Pakistanska Stockholmskolloninen var det lugnt.

Zahoor var en duglig och kreativ IT-konsult och uppdragen rullade in. Så hände något som inte fick hända. Zahoor kom inte till sitt uppdrag. Han hade inte femtio år gammal råkat ut för en allvarlig stroke. Den värsta konsekvensen var att hans närminne slogs ut helt, men intellektet var opåverkat. Jag har funderat på detta och frågat Zahoor hur det kunde fungera så. Jag fick inget svar som jag förstod. Zahoor var ensamstående och naturligtvis var de sociala och praktiska problemen stora. Jag förstod inte hur det var möjligt. När jag såg att Zahoor gjort listor över hur han skulle klä på sig förstod jag litet mer.

Jag brukade hälsa på Zahoor med jämna mellanrum, det är klart att jag var orolig hur han skulle klara sig. Vi brukade äta lunch, så gick vi hem och tog en kaffe och en konjak. Det var fascinerande att lyssna till Zahoor och allt han varit med om. Han var också en hängiven hobbymålare. Jag fick en söt liten tavla, Skageninspirerad.

En dag öppnade lillebror Ubaid när jag ringde på. Detta är fullständigt obegripligt för en svensk. Zahoor hade kontakt med sin familj i  Islamabad. När det stod klart vad som drabbat Zahoor lämnade lillebror Ubaid  allt i Pakistan för att ta hand om sin sjukdomsdrabbade bror. Jag frågade honom en gång hur det kändes att komma  till Sverige och att ge upp sitt liv i Pakistan. Han förstod över huvud taget inte min fråga. När nu hans bror blivit sjuk saknades alternativ. Detta menar jag är obegripligt för oss som svenskar.

Ubaid är en avvikare i familjen Syed, han är varken ingenjör eller läkare, han är konstnär. Jag vet också att Zahoor stöttade honom i beslutet. Han är utbildad vid konstakademin i Karachi. Poängen jag ville komma till är att Ubaid, tack vare att han var konstnär slapp att jobba som spärrvakt eller köra taxi. Nästan från sin ankomst till Sverige har han haft separatutställningar både i Sverige och utomlands, inte minst i Pakistan. I Sverige har han mestadels ställt ut på Galleri Hera på Hornsgatspuckeln. Ubaid blev alldeles fascinerad av Lappland och har sedan mitten av 90-talet målat

motiv därifrån.Bröderna Syed brukade åka till Lappland minst en gång om året. Ubaid är mycket framgångsrik som konstnär. Jag har ett par tavlor av honom. En är till formatet ganska monumental och i sina färger spektakulär. Den föreställer sommar i Lappland. Nu pryder den sin plats i köket. Jag bytte till mig den mot en persondator, kommer jag ihåg. Sedan har vi köpt ytterligare en tavla av Ubaid på Galleri Hera.

Tyvärr har jag tappat kontakten med bröderna Syed men via Google har jag sett att det gått mycket bra för Ubaid. Han finns representerad både i Sverige och utomlands. Detta om btydelsen av att ha en konstnärlig utbildning.

Våga Facebook.

Ibland stöter jag på  slagordet "Våga vägra Facebook" - varför undrar jag. Facebook är idag en infrastruktur. 5 736 000 svenska medlemmar, 60,46%. Man kan jämföra med att gå 20 år tillbaka och skandera "Våga vägra telefonkatalog". Även en telefonkatalog kan vara skadlig om man rullar ihop den och slår den i skallen på någon.

Skada och nytta med FB kommer an  på hur man använder det och för att kunna använda det på ett bra sätt måste men skaffa sig en del kunskap, framförallt så att man kan styra vem som kan läsa mina inlägg av olika slag.

Media bevakar med kärlek olika formera av missbruk. Nätmobbing är ingen trevlig företeelse och bör bekämpas med alla tillgängliga medel. När det gäller grupper bör tydliga regler klargöras om vad gruppens syfte är, vilken ton som gäller och en aktiv administration av gruppen. Inlägg som inte är relevanta bör plockas bort snarast liksom kommentarer med grovt språk och personangrepp. Misstänktaa "spammare" ska inte  släppas in. Att barn mobbar och kränker är bedrövligt, men inte FBs fel. Den som glömt hur det kunde vara  kan se Anna Odells film, Återträffen. Barn kan vara onda med eller utan FB, möjligtvis hinner de vara kvantitativt mer onda med hjälp av FB.

För privatpersoner är FB ett hjälpmedel att spåra och återuppta kontakten med gamla bekanta. Jag har hittat barndomsvänner, arbetskamrater från 40 år tillbaka i tiden, färskare också naturligtvis. FB är ett hjälpmedel att hålla och underhålla kontakt med släkt och vänner. Hur mycket tid jag vill lägga på detta  avgör inte FB utan jag..

Företag skulle för 15 år sedan ha en informativ och snygg hemsida. Det bör de fortfarande ha, men skillnaden är att på hemsidan finns den statiska informationen, som förändras sällan. Idag har företagen i stor omfattning en kompletterande FB-sida. Där kommuniceras den "flödande"" informationen. Händelser och förutsättningar som uppstår snabbt och varar under en begränsad tid lägger man upp på företagets FB-sida. Det gäller alltså att få så många vänner till företaget som möjligt. Begränsningen är att man inte når nya kunder utan bara befintliga, såvida man inte vill lägga ned pengar på att annonsera med hjälp av Google.

De flesta av oss är med i flera grupper och gemenskaper, t ex "Du vet att du är från Hammenhög om...". Jag tror att majoriteten av grupper och gemenskaper är av ideell- eller förströelsekaraktär. En del grupper är smala, väldefinierade och löser konkreta problem. Alla vet hur besvärligt väglaget kan vara på Österlen. Gruppen "Vägnätet Österlen" fick på kort tid 6 700 medlemmar. Perfekt om du ska ut och köra; Har någon kört mellan Hammenhög och Simrishamn nyligen? Oftast svar i realtid.  Då är det kaxigt att "Våga vägra FB". Österlen har många asylboende och FB har varit till stor hjälp när det gäller att kommunicera för alla oss som på något sätt vill göra livet lättare för olycksbröder och -systrar från krigs- och oroshärdar. Vi lever i ett nätverkssamhälle och i stället för att träffas kommunicerar vi i stor utsträckning via FB och e-post.

På Österlen har vi såvitt jag vet en ganska unik grupp, "Österlen Anslagstavlan". På ca 1,5 år har vi fått ca 3 400 medlemmar. Vad som är unikt med gruppen är att den hanterar företag, boende, besökare och intresserade i samma grupp. Den kan användas för alldeles privata frågor, man kan fråga efter företag, företag kan annonsera, man har köpare och säljare på samma arena. Ibland är du säljare ibland är du köpare. Hela idén är att samla ihop så många användare som möjligt med anknytning till Österlen. Var och en ansvarar för sina inlägg, ingen "redaktör" däremot administratör som granskar medlemsansökningar och plockar bort inlägg som inte platsar i gruppen. Gruppen är en hjälp för företag att annonsera kostnadsfritt. Kanske når man fler via tidningsannonser, men du vet inte hur många som specifikt är intresserade av Österlen, det är dyrt att annonsera i tidningar och tidskrifter, ofta måste man dessutom bekosta design av annonsen och du måste ta hänsyn till pressläggningstider, annonsen styrs av när tidningen kommer ut medan anslagstavlan kan användas exakt när du själv vill. Via  Österlen Anslagstavlan  når du nya kunder, som adderas till dem du genom flit och kreativitet lyckats knyta till ditt företags FB-sida..

Avslutningsvis vill jag berätta en upplevelse från förmiddagen. Jag var på väg ut med mina hundar på morgonpromenad. Innan jag gick slängde jag ett öga på "Österlen Anslagstavlan". och såg ett inlägg enligt nedan

Mark Chesterman

3 tim · Har redigerats

någon som är av med sina hundar? en svart äldre labrdor och en typ spaniel brun lekte i vår trädgård i morse. vi har tagit om hand om den bruna spanieln, labradoren sprang iväg. ring XXXXXXX vi finns i hammenhög

När vi rundat skolan kom en hantverkarbil upp jämsides med mig. Genom den nedvevade rutan fick jag frågan om jag hade sett en brun krullig hund. Nej svarade jag, sanningsenligt, men jag vet var den är. Så beskrev jag var Chestermans bodde. En liten stund senare passerade jag och Alice Chestermans, kontakt var etablerad. Efter ytterligare en stund körde bilen upp med den brunkrullige syndaren i baksätet. Tack så mycket! Som sagt Våga facebook!