Med en konstubildning är man beredd att möta livet.

I samband med konstrundan har vi haft en animerad debatt om vad som är bra och dålig konst, konstnärernas villkor, konstskoleutbildade, autodidakter m.m. Rena Almedalsveckan på nätet nedskalad för fattiglappar i glesbygd. Jag som på intet vis är konstkännare men aldrig blivit lurad i ett konstköp, eftersom jag köper konstverk som jag tycker om och har kassa till. Jag har aldrig köpt en tavla på spekulation.

Jag vill inte diskutera konstens kvalitéer eftersom jag inte alls är kunnig på det. Däremot vill jag berätta en sedelärande historia om konstens värde ett enskilt fall.

Jag har ofta hamnat i chefsroller i specialistorganisationer, ofta väldigt kvalificerade tekniker. Det är märkligt eftersom jag inte är duktig på teknik. Däremot har jag alltid varit snabbtänkt och utifrån beskrivningar få ihop en begriplig helhetsbeskrivning på managementnivå. Tekniker befriade från beslutsfattare och tvärtom. Jag tog hand om dessa diskussioner. Som konsultchef hade jag att hantera många stora egon. Detta var inte så svårt eftersom deras briljans låg högt över min nivå, så någon konkurrens förelåg inte. Mitt enkla kontrakt med konsulterna var att om de kunde beskriva problem och lösning för mig så lotsade jag det till beslut.

Vi hade konsulter  från många länder och det var viktigt att snabbt lära sig kulturella skillnader i självbild. Utan att peka ut speciella nationella  särdrag, fanns det de som inte hade nej i verktygslådan enligt egen uppfattning var de fullt kapabla att klara vilket uppdrag som helst.

En konsult med en mycket hög bild av sig själv och kompetens, som han hade full teckning för, kom från Pakistan och en mycket privilegierad familj. Sönerna  blev antingen civilingenjörer eller läkare. Zahoor, som jag blev god vän med, tillhörde ingenjörsgrenen. Eftersom han var ordförande i civilingenjörsförbundet, som i Pakistan är en högst politisk organisation var Zahoor tvungen att fly då han var funnen misshaglig. Han hamnade i Sovjet, Moskva, där han slutförde sin utbildning. Eftersom Zahoor är en en notorisk sanningssägare tog det inte så lång tid att komma på kant med sovjetregimen. Detta förde honom till Sverige. Förutom litet internt liv och kiv i den Pakistanska Stockholmskolloninen var det lugnt.

Zahoor var en duglig och kreativ IT-konsult och uppdragen rullade in. Så hände något som inte fick hända. Zahoor kom inte till sitt uppdrag. Han hade inte femtio år gammal råkat ut för en allvarlig stroke. Den värsta konsekvensen var att hans närminne slogs ut helt, men intellektet var opåverkat. Jag har funderat på detta och frågat Zahoor hur det kunde fungera så. Jag fick inget svar som jag förstod. Zahoor var ensamstående och naturligtvis var de sociala och praktiska problemen stora. Jag förstod inte hur det var möjligt. När jag såg att Zahoor gjort listor över hur han skulle klä på sig förstod jag litet mer.

Jag brukade hälsa på Zahoor med jämna mellanrum, det är klart att jag var orolig hur han skulle klara sig. Vi brukade äta lunch, så gick vi hem och tog en kaffe och en konjak. Det var fascinerande att lyssna till Zahoor och allt han varit med om. Han var också en hängiven hobbymålare. Jag fick en söt liten tavla, Skageninspirerad.

En dag öppnade lillebror Ubaid när jag ringde på. Detta är fullständigt obegripligt för en svensk. Zahoor hade kontakt med sin familj i  Islamabad. När det stod klart vad som drabbat Zahoor lämnade lillebror Ubaid  allt i Pakistan för att ta hand om sin sjukdomsdrabbade bror. Jag frågade honom en gång hur det kändes att komma  till Sverige och att ge upp sitt liv i Pakistan. Han förstod över huvud taget inte min fråga. När nu hans bror blivit sjuk saknades alternativ. Detta menar jag är obegripligt för oss som svenskar.

Ubaid är en avvikare i familjen Syed, han är varken ingenjör eller läkare, han är konstnär. Jag vet också att Zahoor stöttade honom i beslutet. Han är utbildad vid konstakademin i Karachi. Poängen jag ville komma till är att Ubaid, tack vare att han var konstnär slapp att jobba som spärrvakt eller köra taxi. Nästan från sin ankomst till Sverige har han haft separatutställningar både i Sverige och utomlands, inte minst i Pakistan. I Sverige har han mestadels ställt ut på Galleri Hera på Hornsgatspuckeln. Ubaid blev alldeles fascinerad av Lappland och har sedan mitten av 90-talet målat

motiv därifrån.Bröderna Syed brukade åka till Lappland minst en gång om året. Ubaid är mycket framgångsrik som konstnär. Jag har ett par tavlor av honom. En är till formatet ganska monumental och i sina färger spektakulär. Den föreställer sommar i Lappland. Nu pryder den sin plats i köket. Jag bytte till mig den mot en persondator, kommer jag ihåg. Sedan har vi köpt ytterligare en tavla av Ubaid på Galleri Hera.

Tyvärr har jag tappat kontakten med bröderna Syed men via Google har jag sett att det gått mycket bra för Ubaid. Han finns representerad både i Sverige och utomlands. Detta om btydelsen av att ha en konstnärlig utbildning.