Det regnar på Österlen

Äntligen kom regnet. Vi har nästan hoppat över våren och gått direkt på försommar. Växtligheten ligger veckor före det normala. Rapsen börjar redan bli överblommad. I vår ojämna kamp med den inte planterade grönskan ligger vi efter från start. Normalt brukar tiden och inspirationen räcka till midsommar. I år har vi fått prioritera redan nu.

Högst på listan står örtagården. Vi kom på att vi skulle dela in landet i mindre fält genom att lägga gångar av byasten. Det är kul för barn, men också för de vuxna som vågar leka, att gå på de oregelbundna gångarna. Förutom att det är kul är det en ovärderlig psykologisk hjälp. En yta på på två kvadrat är mänsklig att ogräsrensa, medan 40 kvadrat meter är ett projekt.

På gästis är örtagården en blandning av nyttigt, spännande, vackert och meningslöst. Bland det nyttiga, som kockarna med saxen i högsta hugg, kan direktskörda och använda i matlagningen är gräslök, persilja, oregano, timjan, anisisop och naturligtvis sallad av olika slag. Bland de direktavkastande grödorna är malörten obligatorisk. Österlens nationaldryck, bäsk, framställs av malört och brännvin med diverse tillsatser enligt alltid hemliga och personliga recept. Vi tillhandahåller två sorter, lika hemliga, Stockholmsbäsk och Rälig Bäsk. Användningsområdena kan ni säkert räkna ut själva. Systemets Bäska Droppar betraktas av alla som odrickbar. Men staten värnar sin produkt genom att förbjuda egenkryddning av brännvin på krogen. Den vällovliga tanken må vara att få bort shots som frestar ungdomen. Men vem har hört tals om malörtsshots? Kulturmord!

Bland de spännande finns flertalet av våra växter. Vi har luftlök, en gammaldags variant som i bladvecken bildar flera lökar. Dessa är betydligt mildare än gullöken och vi tror att vi kan använda den i sallader. En gammaldags art av rabarber kastar oss mellan hopp och förtvivlan. Ett par villiga händer ryckte upp den i tron att det var ogräs. Till vår lycka överlevde en del av rotssytemet och till stor glädje dök det upp en rabarberknopp, som det heter i dikten. Vi har nu omplanterat, den i viss mån återhämtade plantan, för att den ska få litet mer sol och näring. Hittills har stjälkarna inte lyckats gå om sparris i grovlek. Hjärtstilla är en pampig högväxt ört som vi har på grund av namnet. Läkemalva platsar också på grund av namnet. Sköldpaddsört införskaffades på en plantbytardag mycket på grund av namnet. Senare efterforskning har lärt oss att det var årets perenn 2004 och möjligtvis kommer den att omkategorisers till vackra. Pimpinell, vilken i gamla tider användes för att piffa upp dåligt vin (inte vår planerade användning) står i rabatten tack var CM Bellman. "Vitt vin och pimpinella..." En kontroll i den virtuella floran uppanbarade för oss att Pimpinell och Pimpinella var två olika växter. Spansk körvel är inget man förbukar säckvis av men den är snygg till garnering, liksom gurkört,viol och krasse. I år har vi planterat jordärtskocka. Det ser hoppfullt ut och god vet vi att den är.

Bland de vackra har i sorg och saknad lavendeln dött för oss. Det har sagts att vintern varit för våt. Ny är planterad - en örtagård utan lavendel är otänkbar. Vi har planterat två kronärtsockor, det försöjer inte en familj och ännu mindre en gästgivaregård, men de är praktfulla. Luktärtor enbart för att de är vackra och luktar gott. Rudbeckian av Linné namngiven för att fjäska för akademiska jetsetare i Uppsala är vacker och chosefri. En favorit är Stjärnflockan också kallad Linnés döttrar.

Bland meningslösa vill jag lyfta fram Åbrodd. Det enda användningsområde jag kunde spåra var att krydda brännvin. Lika odrickbart som Systemets Bäska Droppar.

Vad är en gästgivaregård?

Ibland brukar vi, för besökande grupper, till kaffet berätta om begreppet gästgivaregård. Jag frågar om det är någon som vet den entydiga definitionen. Många nämner matservering, möjlighet att byta hästar och sovkammare. Detta är helt riktigt den funktion gästgivaregården hade. Men gästgivaregård var endast de som hade kungliga privilegier.

Under 1600-växte missnöjet bland bönder när skattfogdar och stormän reste i en ökande omfattning. När de blev hungriga och trötta tog de in på första bästa välmående bondård. Där tog de för sig av mat, hästar och fruntimmer och ersättningen var i stort sett att bonden slapp prygel. Detta har kallats våldgästning. En bonderesning hotade. Drottning Kristina som inte gjort mycket mer för Sverige än förött statsfinanserna satte sitt namn under en gästgiveristadga 1649. Där fastslogs att gästgivaregårdar skulle byggas med ca två mils mellanrum, vilket motsvarade en dagsetapp. Gästgivaren skulle tillhandahålla mat, dryck, sovkammare och möjlighet att stalla upp hästar. Verksamheten skulle ha avdelning för fint folk och gement folk. Byborna byggde gästgivaregården och konungen utsåg gästgivare. Som ett verksamhetsstöd åtnjöt gästgivaren skattelättnader och monopol på utminutering (butiksförsäljning) av brännvin. Vår gästgivaregård taxerades 1905 för 40 000 liter brännvin. Hammenhögs Gästis tillkom 1693 som ett led i försvenskningen av Skåne.

Gästgiveristadgan upphörde så sent som 1933. Den hade då sedan länge mist all betydelse eftersom hästtransporterna ersatts av järnvägen och i viss mån bilen.

Idag finns det ca 20 gästgivaregårdar kvar i Skåne, mer eller mindre väl bevarade. På Hammenhögs Gästgivaregård är vi besjälade av tanken att ligga så nära den ursprungliga tanken med gästgivaregårder som det i vår tid är möjligt.

Med tillfredsställelse kan man konstatera att begreppet gästgivaregård inte missbrukats i så stor omfattning. Malmö stad kallar av någon svårbegriplig anledning sin skolmåltidsverksamhet för Gästis. Likaså säljer turistbyråerna på Österlen något de kallar Gästgiveripaket, där det inte alls är säkert att någon gästgivaregård ingår. De tycker väl att det är klatschigt och säljande antar jag.