Jag minns mitt 70-tal.

Jag saknar det radikala 70-talet. Inte nödvändigt för vad jag trodde på, utan att jag trodde. Det var enklare allt var svart eller vitt.
Vi har sedan sett kommunismen falla, socialismen marknadsanpassas och en globalisering på kapitalismens villkor. För närvarande ser vi det stora skrytbygget i väst krackelera som ett fuskbyggt barockslott. Kina jagar dissidenter och visar imperialistiska ambitioner i Afrika. Ryssland tycks i en nationalistisk hybris vilja återupprätta Sovjetunionen under Rysslands flagga.
I Sverige ser vi vår stolta bilundustri hotad, krympande och flyttad utanför våra gränser. Socialdemokraterna har blivit ett mittenparti och Moderaterna har också blivit ett mittenparti. I stugorna sitter vi och hulkar över fallande fonder, stigande räntor och hotade pensioner. Politikerna som professionella populister är de ultimata förvaltarna av den globala marknadsekonomin.
Vad ska man tro på - tro på - tro på, som Thomas di Leva sjöng. Ja - inte tror jag att vi ska utöka globaliseringen med rymden, astralvärldar och annat New Ageigt. Jag tror inte heller på att offentlig makt och tillsyn löser våra fundamentala problem.
Jag tror att medan vi väntar på att det ska gå över, denna gången också, ska vi på allvar fundera över decentralisering och verkligt brukarinflytande. Detta innebär att vi som medborgare med större allvar engagerar oss i de frågor som berör oss. Jag vill veta vad min kommun gör och varför - allra helst skulle jag vilja att kommunen också visste det. Jag vill kunna påverka förhållanden i den by jag lever. Mina frågor ska inte försvinna i statistik och flerårsplaner. Jag vill kunna respektera en politiker som tar beslut - även besvärliga beslut som går mig emot.

Rock´n Roll på Österlen

Vi har en gammal juke-box. Den är en grundsten i det sociala livet efter middagen på vår gästgivaregård i Hammenhög. Vi har fått en större donation väl spelade gamla singlar från rätt epok, av en trogen stamgäst. Nu har vi möjligheten att täppa hål i utbudet. Vi har fått Stones, Animals, Who och den bästa av Beatles; Revolution. Anita Linbloms dunderhit, Sånt är livet, finns nu på plats. Det svåraste är inte att välja vad man vill ha in, utan vad som ska gå bort. Redan tidigare har överrepresentationen av italienska smörsångare förpassats till visarkivet. I detta svepet rök Harry Bellafonte, såväl Calypso 1 som 2, litet spelad saknad av ingen. "Ooa hela natten" med Attack är utrensad. Fel låt - fel tid. Efter moget övervägande rök även "Lauras theme aus dr. Schivago" med James Last. Vi har ändå nog med tryckare kvar för den danssugne. Dessutom har Hey Jude tillkommit som baksida på Revolution. Även Paul Anka fick lämna. Vi behöll Tommy Steele som, enligt Bildjournalen, var den främste konkurrenten til Elvis.
När låtarna blir så gamla finns det inte längre någon dålig musik.

Mysig energi.

Häromdagen hade vi många gäster i restaurangen. Hustrun och jag gnodde på. Jag hade hand om borden i Hannas (vi kallar den delen så eftersom den ligger närmast byn Hannas). Plötsligt säger en yngre kvinna till mig: "Du har en så mysig energi." New age-larmet går direkt! Jag frågar: "Vad menas med det?" - "Du får fram vad man ber om på ett sanbbt och trevligt sätt."
"Tack" säger jag enkelt och känner mig som tämligen nykonverterad servitör smickrad.