Jag saknar det radikala 70-talet. Inte nödvändigt för vad jag trodde på, utan att jag trodde. Det var enklare allt var svart eller vitt.
Vi har sedan sett kommunismen falla, socialismen marknadsanpassas och en globalisering på kapitalismens villkor. För närvarande ser vi det stora skrytbygget i väst krackelera som ett fuskbyggt barockslott. Kina jagar dissidenter och visar imperialistiska ambitioner i Afrika. Ryssland tycks i en nationalistisk hybris vilja återupprätta Sovjetunionen under Rysslands flagga.
I Sverige ser vi vår stolta bilundustri hotad, krympande och flyttad utanför våra gränser. Socialdemokraterna har blivit ett mittenparti och Moderaterna har också blivit ett mittenparti. I stugorna sitter vi och hulkar över fallande fonder, stigande räntor och hotade pensioner. Politikerna som professionella populister är de ultimata förvaltarna av den globala marknadsekonomin.
Vad ska man tro på - tro på - tro på, som Thomas di Leva sjöng. Ja - inte tror jag att vi ska utöka globaliseringen med rymden, astralvärldar och annat New Ageigt. Jag tror inte heller på att offentlig makt och tillsyn löser våra fundamentala problem.
Jag tror att medan vi väntar på att det ska gå över, denna gången också, ska vi på allvar fundera över decentralisering och verkligt brukarinflytande. Detta innebär att vi som medborgare med större allvar engagerar oss i de frågor som berör oss. Jag vill veta vad min kommun gör och varför - allra helst skulle jag vilja att kommunen också visste det. Jag vill kunna påverka förhållanden i den by jag lever. Mina frågor ska inte försvinna i statistik och flerårsplaner. Jag vill kunna respektera en politiker som tar beslut - även besvärliga beslut som går mig emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar