Egentligen ligger Ystad inte på Österlen, men å andra sidan gäller det för det mesta på vår jord.
Vi ser Ystad som en ganska liten stad med aningen för stora kläder. Ändå klar stadskänsla. Vi använder Ystad när vi får stadsabstinens.
Känslan av litet för stora kläder har att göra med att det varit en militärstad. Jag känner igen det från den stad där jag är född och uppväxt, Karlskrona. Ståndshögfärd, uppblåst självkänsla och militära rangordningar är en spegling av militära småstäder. Kanske var det min upplevelse eller rent av mina föräldrars. Man ska vara rädd om sina fördomar.
Kanske är det bra att militären lämnat Ystad. I synnerhet med tanke på vilka fantastiska lokaler de lämnade tomma efter sig. Man känner, och konfunderas över, vilka resurser dåvarande fattigsverige, allokerades till militären. Byggnaderna är så otroligt fina - bästa material och sammanhållen arkitektur. I och för sig är det minst lika häpnadsväckande hur man från medeltid och framåt kunde bygga kyrkor, katedraler, slott och herresäten.
Nu ska ni inte tro att jag är helt emot militär. Ingalunda - jag tycker till exempel att 91:an Karlsson är kul. Mina personliga minnen av lumpen kan man sammanfatta, som trevligt men meningslöst. En god hjälp att flytta hemifrån.
Stora militärgårdar plockar mycket påtagligt fram minnen från exercisövningar, nästanvuxenvärldens motsvarighet till Hela havet stormar.
När man rör sig på regementsområdet i Ystad, ett par decennier, efter att militären lämnat staden får man en känsla av att omställningen gått bra. Jag har varit med om regementsnedläggningar i Norrland där man hade en känsla av att det gick en pipeline med
lokaliseringsbidrag dit, men utfallet blev sällan i proportion till insatsen.
Jag skulle verkligen inte ha något emot att bo i en lägenhet på
Regementet, men det skulle vara i ett av de gamla ombyggda husen.
I ett avseende har alla satsningar slagit fel och det är när det gäller att få igång detaljhandel. Det talades till exempel om saluhall. Lokalerna fanns utan tvekan, men ystadsborna vägrade att ta sig till, det inte alldeles centrala läget.
ICA och Elgiganten har visserligen etablerat sig i området, men de har byggt nytt; "det är dumt att betala för mycket".
Om vi bortser från att detaljhandel inte blivit någon hit och man inte just fått några hantverkaretableringar, känns det som en bra blandning av boende och tjänsteföretag. Allt är säkert inte kommersiella fullträffar. Till exempel finns det ett Konferens och Spa, med något tvivelaktigt offentligt ägande, det är vågar jag gissa ingen kassako för skattebetalarna.
Företagen är en mix av offentliga och privata. Ett par friskolor har fyllt upp åtminstone två byggnader.
Jag har hört att, trots banderollen ovan, alla lokaler är uthyrda. Riktigt bra!
Den verkliga fullträffen i Ystad och Regementet måste vara filmproduktion med utbildning och kringverksamheter.
Wallander har spårat med inspelningar med Lassgård, (inte i Ystad), Henriksson och BBCs med Branagh. Tex i Den vita lejoninnan är slutscenerna från vår bar och utanför går gässen och betar på parkeringen. Under en pågående bröllopsfest står en misantropisk Lassgård och trycker whiskey vid koppardisken.
Ystad har exploaterat Wallander på ett bra sätt. Som ofta är jag litet småsur. Denna gång för att vi inte ens är nämnda i den app, som tagits fram, trots att vi varit är med i alla de olika produktionerna.
När BBC-produktionen var här la vi okommenterat ut en bild på oss ihop med Kenneth. En dansk, som har en bekant i byn, såg detta och ringde sin Hammenhögskamrat. Med andan i halsen " Du där på Gästis har de en kille som jobbar. Han är skitlik Kenneth Branagh, bara litet gråare."
Innan jag lämnade Regementet stötte jag på Helena, fröken Östergren, och hennes hund Hilda, som gillar oxfilé och att hänga i baren på Gästis. I sin lilla lastbil var de på väg att bygga upp Moldavien. Det var inget biståndsprojekt utan en Wallanderproduktion. Jag föreslog att de kunde åka till Gärsnäs så behövde de inte göra allt grundjobb.
Min utflykt var ""old school", innebärande att jag inte hade mobiltelefon med mig. Mitt ressällskap lämnade mig för att uträtta andra ärenden. Hur ska man kunna återförenas utan mobilkontakt?
Jag visste vart de skulle så jag tog till apostlahästarna. Ystads skyline från landsidan är inte mycket att yvas över endast det gamla vattentornet sticker upp. Jag tror att inget hus är högre än tre våningar. Det, och ett stort antal gatuhus, ger en småskalig och mycket trivsam stadskärna.
Jag vet att mina ledsagare skulle till Ohlssons Basar. Ystads ledande affär för skräp, kitsch och leksaker. Skräp är skräp, kitsch ibland roligt och överraskande och leksakerna står sannolikt för Ystads bästa sortiment. Ohlsson är om inte son eller bror så i vart fall nära släkting med storköpmannen Bo Ohlsson i Tomelilla.
Mina damer hade hunnit samla på sig en del och var kvar i butiken.
Plötsligt såg jag klassiker från min barndom. Tablettaskar, kallade vi dem, och de som såldes på Ohlssons Basar såg precis ut som min barbdoms askar. Jag blev så till mig att bilden är kraftigt oskärpt och jag glömde att köpa med mig ett ex av varje. När jag var liten och gick på veckopeng kostade de 25 öre - nu 10 kronor. Nästa gång jag åker till Ystad ska jag verkligen inte missa att köpa med mig. I det moderna sortimentet saknade jagt Trix och Tuttifrutti, särskilt gott var det att ta en av varje och trycka i hop.
Grundtonen i sällskapet började
övergå till smågnälligt. Jag insåg att hungern började göra sig hörd. Matställen kan vara problematiskt i Ystad. Jag efterhörde intresset för Pastamannens Cowboy Gryta. Förväntat negativt gensvar. Då återstod att ta sig in till centrum.
Jag har insett att Ystad inte kan betas av i ett enda svep. Mitt sällskap har vare sig intresse eller tålamod för ett grundlig research. Jag inser att jag vid senare tillfälle får återvända och dokumentera den fantastiska gamla teatern, hamnen och Österportshallen med mera.
Nu är vi parkerade hos Danne och Gina ÖG, som ligger på, just det, Östergatan. Detta är vår familjs favoritställe bland alla de bra matställen, som finns i vår landsände.
Vi kommer sent till lunch. Något avätet! Vi ser, och bestämmer oss för, oxkind med potatismos. Mycket gott!
Det kanske charmigaste med Ystad är att det finns sammanhållna miljöer. Den äkta och gedigna småstadskänslan är ett resultat av långsiktighet, och tror jag, kunniga, engagerade och stridbara stadsarkitekter.
Jag kommer ihåg en för bitter strid mellan staden och en frisör. Frisören ville ha en rosa dörr, men det ville inte kommunen. Befolkningen delades i två läger. Att dörren trots allt är målad i, inte så, diskret rosa, kan bero på att politiker intervenerat. Politiker väljs som bekant.
Framför det gamla rådhuset breder ett rart litet torg ut sig. Torghandel bedrivs som den den gjorts i evigheter. Inte ens den nya kassalagen har fått stopp på det. Fina hus och spännande små butiker kantar torget. En vagn med varmkorv huserar i ett hörn.
Några fredliga fyllbultar har gjort torget till sin bas. Ibland höjer de rösten och anropar en broder. Då får man tillfälle att lyssna den särpräglade dialekten.
Handelsgatan är gågatan Östergatan. Sommartid är den lika fylld av flanerande människor, som Drottninggatan i Stockholm. .Gott om fina små hus och flärdbutiker.
Här finns flera caféer, fastighetsmäklare , inrednings/presentbodar och kanske läckrast av dem alla;
Bäckströms Hattar grundad 1847.
De gamla husen, miljöerna, skyltar! Det finns i mängder, man hinner inte smälta.
Jag undrar vad Ystads Frivillige Bergningscorps höll på att bärga 1839. Kanske var det ett sätt att smita från frugan och umgås med grabbarna.
Inte ens i Ystad kan man ha förutsett bilismens oerhörda genomslag ca 100 år senare.
Jag har flera gånger lagt märke till praktfulla planteringar och blomsterarrangemang. Litet ovanliga och djärva kombinationer. Man måtte ha en duktig stadsträdgårdsmästare och satsa en del pengar på gaturummet.
Det känns välkomnande och generöst. Ibland uppfattar man det som om kommuner ser planteringar som ett nödvändigt ont. Då blir det därefter!
Tack Ystad, jag blir glad över vackra rabatter.
På samma sätt som jag är kulturhistoriskt förtjust i militär byggnation, är jag mycket intresserad av kyrkobyggnader, trots att jag är ateist.
Sankta Maria kyrka är en mäktig tegelbyggnad. Mycket vacker inte minst invändigt.
Mellan 21:15 och 01:00 tutar en gubbe i luren, från kyrktornet, en gång i kvarten, i vardera väderstreck, mitt inne i stan. Detta har pågått sedan 1700-talet - och ingen klagar.
Ännu märkligare ting har skett i vår herres hage. På 1200-talet kom ett tiotal grabbar till Ystad, fattiga som kyrkråttor, enligt en överenskommelse med vår herre, om det var till följd av ett tramsigt vad har jag ingen aning om. Ett som förvånar mig är att de var så få, jag trodde de var upp emot ett par hundra.
Grabbarna kom på en födkrok i att läsa mässan för förmöget folk. Grabbarna var fortsatt fattiga men klostret blev rikt som ett troll, eftersom taxan var donationer av mark och egendom. Jag ser vissa
likheter med Ikea, enligt Kamprad är han inte så rik, allt ägs av en stiftelse i Holland.
Klostret har ambitiösa utställningar, om än inte så barnvänliga. Min son besökte med sin son klostret i somras. Hemkommen beklagade han sig och undrade hur man förklarar klosterfolkets kyskhetslöften för en femåring.
I fredags invigde vi vår fredagspub. Det var bra med nöjda gäster, som slukade Angusburgare. Bland gästerna fans en vän till oss och till Gästis ända från Brantevik. 
Hon hade med sig en fantastisk bok, "Natt utan nåd", om illustratören Bertil Hegland. Denne högproduktive man har garanterat inte gått någon som upplevt 50- 60-talet. Som en örfil åt den pryda tid han verkade i gjorde han omslagsbilder till pocketböcker i den mest hårdkokta amerikanska genren. Hatten vid ögonbrynen, cigaretten i mungipan och pistolen i hand. Skarpa färger, dramatisk skuggning, nogrannhet och perfektion i detaljerna. Den största skillnaden var ändå valet av motiv. Sexiga, kurviga damer med överdimensionerad byst. Kanske inte politiskt korrekt idag när feminismen är en större sak. Manhattanböckerna var något jämställda, i så måtto, att det fanns såväl kvinnliga som manliga bovar.
Genom dåliga kamrater såg jag till att detta mycket vida litterära fält inte lämnades obevakat. Nog sitter en del stenhårda citat kvar: "Han hade inte större chans än en snöboll i helvetet." Den kulturella kvaliteten hos böckerna som litterära verk kan med en viss rätt ifrågasättas. Däremot spelar Bertil Heglands omslag i en helt annan liga. Bilder som går rakt in med ett aha efter 50 år är bra skit!
Ungdomsböcker var ett stort nummer hos Wahlströms. Man hade tre kategorier; barn, pojk och flicka.
