Skräpkultur?

I fredags invigde vi vår fredagspub. Det var bra med nöjda gäster, som slukade Angusburgare. Bland gästerna fans en vän till oss och till Gästis ända från Brantevik. 

Hon hade med sig en fantastisk bok, "Natt utan nåd", om illustratören Bertil Hegland. Denne högproduktive man har garanterat inte gått någon som upplevt 50- 60-talet. Som en örfil åt den pryda tid han  verkade i gjorde han omslagsbilder till pocketböcker i den mest hårdkokta amerikanska genren. Hatten vid ögonbrynen, cigaretten i mungipan och pistolen i hand. Skarpa färger, dramatisk skuggning, nogrannhet och perfektion i detaljerna. Den största skillnaden var ändå valet av motiv. Sexiga, kurviga damer med överdimensionerad byst. Kanske inte politiskt korrekt idag när feminismen är en större sak. Manhattanböckerna var något jämställda, i så  måtto, att det fanns såväl kvinnliga som manliga bovar.

I det sundströmska hemmet förekom inga manhattanböcker. Jag vill inte påstå att mitt barndomshem var särskilt kulturellt. Men i ett avseende var det klart vad man tyckte - skräpkultur. T ex var kioskdeckare och serietidningar skräpkultur och skulle undvikas. Vad ska folk tro? Vad som var kultur klargjordes aldrig.

Genom dåliga kamrater såg jag till att detta mycket vida litterära fält inte lämnades  obevakat.  Nog sitter en del stenhårda citat kvar: "Han hade inte större chans än en snöboll i helvetet." Den kulturella kvaliteten hos böckerna som litterära verk kan med en viss rätt ifrågasättas. Däremot spelar Bertil Heglands omslag i  en helt annan liga. Bilder som går rakt in med ett aha efter 50 år är bra skit!

De som sammanställt "Natt utan nåd" är Urban  Nilmander och Kenneth Ahlbom. (Jag tror att man idag får söka boken på antikvariat.) De påpekar att trots sin enorma produktivitet och sitt genomslag nämns aldrig Bertil Hegland i uppslagsverk. Det må  vara sant när boken trycktes 1997. Med hjälp av boken och Internet är denna brist tillrättad. Jag har stött på Urban Nilmander förr. Han har skrivit "Urbans guide till Österlen", 14 ställen varav vårt Gästis är ett. Dessutom har han skrivit läskedryckens historia.

Heglands andra stora uppdragsgivare, förutom B. Wahlströms förlag, var Levande Livet, en föregångare till dagens herrtidningar. I den fanns spänningsnoveller med illustrationer.

Ungdomsböcker var ett stort nummer hos Wahlströms. Man hade tre kategorier; barn, pojk och flicka.

Böckerna om Bill var tidiga favoriter. i De röda som gavs ut 50-60-talet i något hopplöst klotband som gick sönder i ryggen måste varit en nyåtgåva. Jag fick min första Billbok av min mamma som läst den som barn. Hon var född 1923.

Bill var annars någon mycket brittisk Anderssonskans Kalle. Nästan lika brittisk som Femböckerna, som gavs ut  på annat förlag.

Tvillingdetektiverna kommer jag ihåg tydligt. Bilden på TT-mysteriet var ett väldigt kärt återseende.
Varenda unge sålde jultidningar på den tiden och det gör de nog ännu. Det ingick alltid en bok: Pojkarnas julbok. De samlade jag på och jag tror att Bertil Hegland gjort omslag.

För fullständighets skull måste flygaresset Biggles nämnas. Av någon anledning som jag faktiskt inte vet, eftersom jag slukade det mesta som var läsbart, gick Biggles mig förbi när jag var pojke.



Detta skulle av en tillfällighet rätta till sig innan jag blev man. I början av 70-talet jobbade jag på Malmö kommuns lönekontor. Där, han obbade en man, flera år äldre än jag och minst lika glyttig. Han var löneassistent och min chef. Innan datorernas övertag var det ett ganska tråkigt och enahanda jobb att räkna löner. Arne han hette så, var utrustad med ett fenomenalt minne. Han brukade citera Fritjof Nilsson Piraten för mig, ända tills han blev varse att jag inte läst Biggles. Från den 

stunden övergick han till att citera Biggles med samma exakta meningslöshet. En dag hade han med sig en bunt för min bildnings skull. Troligen var jag i litet fel ålder.

Min äldsta syster läste Kittyböcker. Fullständigt otänkbart att man skulle läsa en sådan. Jag tyckte att hon såg ut som en tant i viss mån gör jag det fortfarande.

Tack för boken och Bertil Hegland är i mina ögon en stor kulturbärare. Boken fick vi av Britt-Marie Norélius, systerdotter till Bertil Hegland.