Turen går till Östra Vemmerlöv.

Vi har våra våra ortnamnstillägg, östra, västra, norra, södra, stora, lilla och liknande. Kanske är skåningar dåliga på på att hitta på namn. Med olika tillägg kan ett ortsnamn användas åtminstone sex gånger. Att jag tar upp det detta beror på att det är så lätt att förväxla.Östra Vemmerlöv är av en obegriplig anledning lätt att blanda ihop med Västra Vemmenhög. Den senare orten ligger i Skurups kommun och är känd genom "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige", Selma Lagerlöfs  bidrag till att förnya geografiundervisningen i folkskolan. I Västra Vemmenhög larvade en odåga, klädd i gula byxor, vit skjorta med väst och en röd toppluva, runt. När en flock vildgäss kom till gården och lockades tamgåskarlen med på resan krymptes den elaka gossen Nils Holgersson och kom med på färden. Detta var långt innan Missing People men jag kan inte komma ihåg om föräldrarna saknade sitt rötägg. Jag kan inte heller komma ihåg hur det gick till att krympa gossen. Jag får nog läsa om boken. Skurups kommun har satt upp en monumental skulptur, 8 m mellan vingspetsarna, för att hedra gås och gosse.

Östra Vemmerlöv är en krympande småort, med 189 invånare 2010 och jag såg inga tydliga tecken på att avfolkningen skulle kunna stoppas.

Trots att jag är en förhärdad ateist är jag väldigt fascinerad av kyrkor och kyrkobyggnader. Ö. Vemmerlöv ståtar med en otroligt vacker kyrka  i romansk stil, från 1100-talet. Läget på en höjd gör att den syns vida omkring. Nog skulle den behöva en omgång kalk, eller om man numera använder vit färg. Det är mer än vad jag vet.

Kyrkogården är en riktig kulturpark, snygg. Förr gällde kistbegravning som standard. Efterhand har kremering blivit den vanliga. Framdrivet från de större städerna, som har platsbrist även på kyrkogårdar. En urnsättning tar mindre plats än kistbegravning. Det är vanligt med anonyma urnlundar, visst finns det uppskrivet var respektive aska är placerad och vaser att sätta blommor i. Detta känns som det moderna sättet.

Jag har på sina ställen sett "Askgravplats" och blivit litet brydd. Naturligtvis är en ask mindre än en
kista. Kanske är askgravplats en ny beteckning på urnlund. I så fall tycker jag att ordet är litet illa valt. Kanske går vi mot ett babushkasystem, kista ytterst, ask och urna.

Så finns varianter och gråzoner, slänga aska i vattnet och  på sina ställen bråkas det om en ny icke godkänd, men miljömässigt god metod, att frystorka. Ett antal sådana förvaras i bårhus och emellanåt  slås det upp i tidningarna, inte minst om vem som ska stå för förvaringsnotan. Miljöaspekt och kristna traditioner är
inte helt friktionsfria i sitt möte.

En företeelse som är stor inom katolska kyrkan är pilgrimsvandringar. Vissa destinationer i sydeuropa, inte minst spanska,  har 100 000-tals pilgrimer även svenska unga människor är intresserade av dessa vandringar. Kanske är det denna väg de förhatliga spanska skogssniglarna, även kallade mördarsniglar, hittat vägen till vårt land. Pilgrimsvandringarna är motsatsen till maraton, man ska gå långsamt och tänka snälla tankar, tempot måste vara en bagis, även för en snigel. Konceptet snälla tankar gör att man inte kan banna och svära på herrens monster, mördarsniglar. En form av sakral olydnad är att medtaga salt avsett för äggen, Säg till dina pilgrimskamrater att du måste idka enskild kontemplation och detta ger status och prestige, samtidigt som du får tillfälle att hälla salt av bara helvitta över sniglarna.

2004 öppnades Killans Bönegård. Jag trodde länge att det var en gårdsbutik där man kunde köpa bönor, vilket hade varit perfekt för att slippa att köpa importerat från Kenya. Men så var det inte! Det är subventionerat basläger för kristna, låga priser, vegetarisk mat och ingen alkohol. Detta är närmast en konkurrent för oss som behöver leva på vår verksamhet. Kanske är det intressant för Tourism in Skåne, som har enögestrategi på att locka hit utländska besökare, och verkar mindre intresserade av att tjäna pengar på turister. Det man ser på åkern är inte bönerullar utan halmrullar!

Pilgrimerna till  Mecka och Medina uppgår till ca 2,5 miljoner muslimer som drar till Saudiarabien i november från 160 länder. Det brukar inträffa en hel del dödsfall, fler än vad som dödas i trafiken eller i mord i Sverige på ett år. Resan kan bli tröttsam för bilister eftersom man i Saudi, av obegriplig anledning inte låter kvinnor köra bil, kanske får de inte ens komma med på pilgrimsresan.

Indiens pilgrimer utgör ett oräkneligt antal hinduer till olika mål. Bl a ska ca en miljon luras ned i Ganges hälsovådliga vatten. En större hälsorisk än Aqua Kul i Malmö och Högevallsbadetbadet i  Lund tillsammans.

Min fyrbente följeslagare har två aversioner, hon tycker  inte om regn och hon är mörkrädd. Medan vi körde till Ö Vemmerlöv hade ett milt duggregn ökat till ösregn. Vi parkerade vid sopstationen som ligger vid ett av många monument över "det stora tågrånet". Tänk om man behållit alla de lokaljärnvägar som i vissa fall var i bruk en bit in på 70-talet. Vilken turistfälla vi kunnat erbjuda och vi kunde på allvar ge oss in i det som kallas naturturism och för all del också upplevelseturism.

Ö Vemmerlöv var en station på järnvägen Gärsnäs - Brösarp, som i sin tur i söder fortsatte via bl. a. Hammenhög  o Löderup till Ystad.

Idag äger en musiejärnväg  "Skånska järnvägar" banan mellan Brösarp och Gärsnäs. Det är Sveriges äldsta järnväg mmed normalbredd. Idag upprätthålls turisttrafik mellan Brösarp och S:t Olof. Men den utomordentligt goda nyheten är att spåren finns kvar ända till Gärsnäs. Vissa tecken tyder på att man på sikt vill rusta  till Gärsnäs. Det är ingen billig hobby, kraven på säkerhet är lika höga, som för all annan persontrafik. Eller höga och höga om man ska notera de senaste urspårningarna och larmrapporterna om uselt underhåll.

Jag läste om att EU allokerat pengar till Skånes turismutveckling. Tummarna loss "Skånska järnvägar", kommunerna borde ställa upp med motfinansiering och töm Leaders kassakista och gör en sammanhållen satsning som kommer hella destinationen tillgodo i stället för att administrera och och föröda medel på plotterprojekt. Det finns gott om prisade entreprenörer som kanske kunde förmås att engagera sig.

Gärsnäs skulle behöva en attraktion! Tro mig! Vid ändhållplatserna skulle man kunna komplettera med veteranbusstrafik, hästskjutsar, veterantaxi och naturligtvis cykeluthyrning. Om vi hade haft ett fungerande destinationsbolag,  hade de haft något att sätta tänderna i.

Det finns så många veteranjärnvägsentusiaster att man med ett par evenemang för dem skulle kunna förlänga säsongen.

Det är inte utan att gubben går i spinn av bara tanken!

Nu måste vi titta på stationshuset som brukar vara en pärla, något mindre prestigeladdat än kyrkan, men ändå påkostat jämfört med sin samtida bebyggelse.

Doris tyckte att utelivet räckte nu. Hon placerade sina 36 kilo på asfalten och dessutom förfaller hon ha en vakuumpump monterad i ändalykten, att användas vid  behov. Med litet fjäskande brukar man ändå få henne med på noterna.

Litet besviken på hur stationshuset, som stationshus, var renoverat. Alltid fina proportioner. Snyggt taktegel. Takkupan hör inte till en station och
vitmålningen av tegel tycker jag inte om. Men -  ok nu är det ett bostadshus och som sådant finns det inget att klaga på.

Jag hittar inte så många sammanhållna miljöer, men det hindrar inte att det finns fina hus. Jag är hopplöst förälskad i gamla tegelhus med handslaget tegel. Huset på bilden har jag fått för mig är murat med skånskt förband. En rad med långsidan ut och nästa rad med kortsidan ut osv.

Jag förstår inte varför man med nostalgisk glädje talar om snickarglädje, medan jag aldrig hört uttrycket murarglädje.

De idylliska fiskelägena exponerar sina marina atmosfärer och vi spinner som katter. Suckar - så vackert!

Det hårda livet, som fiskare tar vi inte in. Den dåliga lönsamheten och miljöansvaret. Kvoter och hårda  kontroller överlämnar vi med varm hand till den krympande skara, som försöker livnära sig på fisket.

Ö Vemmerlöv är så långt från fiskeläge
man kan komma. Om man,som fiskare, är beroende av båtar så är man som glesbygdsbo utan offentliga kommunikationer  minst lika beroende av bilen. Detta till trots räknas båtkulturen som högtstående  medan bilkonturen är lågkultur. Detta beror naturligtvis på att smakdomare i dessa frågor är Stockholm. Med ett utbyggt tunnelbanenät med 3-minutersttrafik, tät busstrafik och pendeltåg till grannkommunerna, är det lätt att ta avstånd från privatbilism.

I ett skyltfönster, där man under en tid sålde japanska Mazda, visar man stolt upp amerikanska efterkrigsbilar.

På granntomten ser jag en Opel Kapitän något av en utmanare till de amerikanska bruksbilarna. Den på bilden är nog av några år senare datum, troligen 60-tal.

Opel var ett stort märke under 50- och 60-talet. Snygg design men diskutabel kvalitet. Den bil jag såg verkade vara i bruk vilket motsäger mitt påstående avseende kvalitet, eftersom den fortfarande verkade användas i brukstrafik.

Jag talade om "det stora tågrånet" ett annat monument över en sorglig politisk företeelse är "den stora skolslakten". Ö Vemmerlövs skola lades ner 2003. Vilket torde varit nådastöten för byn.

 Den förefaller ha blivit omvandlad till lägenheter. Byggnaden är inte så fin även om man försöker  piffa upp  den med litet rabatter på skolgården.

För att få litet krut  i rabatterna  använder man sig av, tro det eller ej, naturtorv! Är det någon, som kan kan hjälpa mig? Vad finns det för andra sorters torv?

Jag kan inte låta bli att reta upp mig på dessa fåniga namn man sätter på produkter.  Säljer man mer? Varför inte försöka få den kravmärkt och nyckelhålsbetecknad.

Någon tror att vi är dumma!

Medan jag står  och häcklar marknadsförare upptäcker jag till min stora fasa att jag tappat ena handsken.

Kvalitetshandskar kostar skjortan och icke kvalitetshandskar har alltid, jag upprepar alltid, för långa lillfingrar.

Jag vänder tillbaka och hittar min käre handske mitt i vägen - lycka.

Då jag vandrat tillbaka under min handskjakt upptäcker jag de nedlagda butikerna. Hur kan det vara möjligt att i en by, som under sin glans dagar hade kanske 400 invånare, föda tre livsmedelsbutiker? Man förstår Landskrona i modern tid, som vill stödja centrumhandel genom att inte ge bygglov till köpcentra i periferin.

Gustav III förbjöd 1772 husbehovsbränning av brännvin. Jag har inte kunnat lista ut om beslutet grundade sig på folkhälsoskäl eller statsfinansiella orsaker, men jag misstänker starkt det senare. Hade Gustav III varit folkvald hade han nog inte blivit omvald. I vilket fall som helst fick han ge upp sina försök och redan 1787 gav han upp sina försök och husbehovsbrännarna kunde damma av sin brännvinspannor igen.

1860 kom nästa framstöt att ta kontroll över brännvinsproduktionen. Det tillverkades och dracks mycket, obegripligt mycket, brännvin på den tiden.

Det nya från staten var att ställa krav på en viss storlek. Såvitt jag kan förstå är de flesta av de brännerierbyggnader som finns bevarade i Skåne tillkomna efter 1860 års nya tag.

I Ö Vemmerslövs gamla bränneri huserar KIN - Bageri. Tidskriften Skåne har sin favorit jag har min. Framförallt har KIN ett övertag genom att ha öppet, om än i anpassad omfattning, hela året.

Sommartid har man uteservering i en oemotståndlig, otuktad fruktträdgård. Gott kaffe och präktiga "mador", som vi kallar våra smörgåsar här nere.

Det brukar alltid vara många gäster sommartid.

Andra årstider drar man sig gärna inomhus, till en, med säker hand, otuktad miljö.

Nu är bageriet öppet mestadels under veckosluten. En god soppa med ljuvligt bröd är en njutningsrik vinterlunch.

Naturligtvis köper du med dig bakverk att förgylla dagen med och låta känslan följa med hem.

Turen går till Onslunda.

Jag åker till  den  ogudaktiga byn på Österlen, Onslunda. Jag syftar på namnet, som entydigt kan hänföras till asagudchefen Oden, han hade ett lokalkontor med aktiv kult på stället. Odenfilialen är sedan länge nedlagd. Som framgår av bilden firar man till och med jul nuförtiden. Betydelsen av efterleden som för en lekman verkar enkel är betydligt råddigare, jag lämnar till läsaren att tolka vad artikelförfattaren arkivchefen vid Dialekt- och ortnamnsarkivet skriver. Han heter Göran Hallberg/MS
(vad /MS betyder har jag ingen aning om, men rimligen inte den allvarliga sjukdomen, att notera den vore troligen ett brott mot personuppgiftslagen. Visserligen läggs som bekant en del märkliga register upp i Skåne.  Eftersom Hallberg också basar över Dialektarkivet betyder det kanske helt enkelt Mycket Skånsk.)

Huvudgatan i Onslunda är lång och tråkig, för att förkomma göteborgska läsare, långtråkig. Under mina dryga nio år på Österlen  har jag kört igenom otaliga gånger utan att inspireras till avstickare.

Onslunda ligger i Tomelilla kommun och är enligt SCB en tätort. På de 50 åren mellan 1960 och 2010 har man lyckats med något ovanligt; behålla befolkningen. Man har till och med ökat med 17 till nuvarande 400. Byn har varit nere och vänt men har med trevlig nybyggnation lyckats locka folk att stanna kvar och flytta dit. Den absoluta majoriteten bor på platsen året om.

Att man fått behålla byskolan är enligt min fasta övertygelse en förklaring till att byn inte avfolkas. I den mån jag fortfarande kan åldersbestämma barn är det en låg- och mellanstadieskola.

Förvånande att man i denna lantbruksbygd släppt till så mycket odlingsbar mark till skolgård. Men trevlig blev den, minimalt med asfalt, generöst med gräs och en bollplan blev det. Vad säger stockholmare om detta?

Nu när jag lämnat långtråkiga gatan vill jag hitta den plats som säger mest om byn. Kanske är det kyrkan och framförallt kyrkogården.

Jag vet inte om den för 400 invånare kraftigt överdimensionerade katedralen är ett försök att en gång för alla göra upp med hednaarvet. Jo, jag bara glyttar mig, visst vet jag! Kyrkan har i sitt nuvarande skick uppförts under mitten av 1800-talet för att ersätta en
mycket äldre och nedgången. Enligt
tidens mode, som tillskrivits skalden och biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, skulle kyrkorna vara spatiösa och uppförda i nyklassisk stil. Ofta blev de själlösa och en ytterligare försvårande omständighet var att man ofta rev medeltida kyrkor och ersatte dem med dessa kyrkoarkitektoniska missfoster, som vanvördigt kommit att kallas Tegnérlador. Jag tycker mycket om att gå in i kyrkor, men som en konsekvens av sedernas förfall och uppenbarligen ökad tjuvaktighet finns det  idag inte en kyrka på landsbygden som står olåst.

Jag får nöja mig med att studera den vackra kyrkogården. Den säger väl så mycket om trakten och dess invånare. Jag ser en sten över kommunalordföranden MagnusPrahl. I ett tidigare liv då HR hette personaladministration hade jag en hel del med kommunalordföranden att göra, men  då betydde det ordföranden i kommunalarbetarförbundet. Jag tror att Magnus Prahl var ordförande i kommunalnämnden  i landskommunen Onslunda, som 1969 upplöstes och gick upp i köpingen Tomelilla.

Fördelen med kyrkogårdar är att invånarna är bofasta, inga  sommargäster inga delårsboende. Jag behöver inte ta många steg innan jag inser att man befinner sig  i jordbruksbygd. Den alldeles dominerande  titeln är ""lantbrukare". Jag har fått för mig  att detta är beteckningen  för självägande bönder och just i Onslunda tycks det vara normalformen.

Jag ser en och annan "åbo", som  annars är mycket vanligt här på Österlen. Jag har inte riktigt kunnat utröna vad det står för,  men forskning pågår. Så långt har jag kommit, att jag vet att åbon  har någon form av ärftlig besittningsrätt till den jord han brukar.

Jag hittar också bondesamhällets servicefunktioner, som smedmästare, skomakarmästare, skräddarmästare, kvarnbyggare, mjölnare (de två senare avlider som av en slump ett år efter  varandra) med flera. Nya tider visar sig i form av ett par fabrikörer, månne någon är borstakungen, vi ska  återkommma till honom. Några titulerar sig "husägare". Kanske man skulle överväga titeln "prenumerant" när det beger sig?

Jag hittar en tidig kollega, hotellägarinna. Jag har inte funnit några spår av hotell i  Onslunda. Man blir väldigt nyfiken på hur affärerna såg ut för ett
hotell i den lilla byn i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Turism var ju ett okänt fenomen och jag svårt att tro att antalet affärsresenärer var av mätbar betydelse. Onslunda var visserligen en station på järnvägen mellan Ystad och Brösarp. Men det räcker knappast att ge bärighet åt ett hotell i byn. Nu kan det ju varit så att hotellägarinnan H.P. Johanssons hotell låg någon helt annanstans, till exempel i  Borås eller i Växjö. Den som vet mer får gärna berätta för oss andra.

Nu verkar det, som om gravfriden i Onslunda är störd. Aldrig har jag sett så många skyltar med texten "gravplats återlämnad". Jag vet inte om kyrkan höjt hyran. Man har ju hört att finansiella problem hopar sig över den gamla statskyrkan. Jag  undrar

också vem skylten vänder sig till.

Apropå skyltar så måste det väl finnas effektivare sätt att kommunicera på, än att sätta upp skyltar på gravarna? Man kan ju anta att kyrkorådet vårdat färdigt enligt kontrakt och att gravrättsinnehavaren inte har något intresse för graven. Jag frågar mig då, hur sannolikt är det att man på detta sätt ska få kontakt med en gravrättsinnehavare.

Nog om kyrkogårdar och över till mer levande delar av byn. Bebyggelsen är en salig blandning av gammalt, halvgammalt och ganska nytt. En av  få sammanhållna bymiljöer rymmer fyra hushåll. Det konstaterar man lätt genom att räkna soptunnorna. Fult men praktiskt! Tänk om man ska  gå vidare med sopsortering - ytterligare en tunna. Varför kan man inte tänka litet på vad som också är vackert. Jag utlyser tävlingen Sveriges vackraste soptunna.

Det finns så många fina hus inblandade i gatubilden. Sammanhängande bygatumiljöer kan jag inte hitta. Det är tyvärr vanligt att man inser värdet av gamla hus först när det är försent.

En typ av favorithus, som jag nog bara sett i Skåne är burgna bondehus med herrgårdsambitioner. Jag tror att de är byggda runt förrförra sekelskiftet. Möjligen är de inspirerade av nyklassicism, någon ism är det i alla fall annars skulle det inte  finnas så många
likartade på olika platser i Skåne.

Så ser jag en liten häst som håller på med en av hästars favoritsysslor - äta. I detta fall tycks det vara en kvarglömd hängmatta. Den företagsamma lilla hästen har lyckats kränga örngottet av huvudkudden och har till sin ogrumlade lycka upptäckt att kudden var stoppad med hö.

I och för sig är gräset hur frodigt och grönt, som tänkas kan, trots att det är de allra sista dagarna i november.
 

Det var tydligen inte så vanligt att "fruntimmer" slängde upp hus vid mitten av 1800-talet. I själva verket var det så remarkabelt att det måste markeras att Enkan Hedda Persdotter uppbyggde ett av husen mitt i byn.


Hade det varit nu hade hon säkert gått med i nätverket Qlara, företagsamma kvinnor på Österlen. Då  kanske hon aldrig hunnit bygga huset för allt nätverkande och minglande som krävs.

Du vet att du inte bor i en sovstad om grannen har en traktor, om det luktar svinpiss på våren och om det inte finns några allmänna kommunikationer.

Jag kan garantera att Onslunda inte är en sovstad, det uppfyller alla kriterier. Visserligen antar jag att arbetspendlingen är massiv men byn fungerar som en by. Jag kan jämföra när jag bodde i Tullinge utanför Stockholm i femton år och lärde inte känna någon. Det är sovstad - ett tjänstemannareservat av modulhus.

Sporthallen lär aldrig vinna arkitekturpris men har fullmått för etablerade inomhussporter. Kanske kom den till 1969. Landsortskommunen Onslunda tömde kassaskrinet innan man uppgick i Tomelilla.

När det gäller gräsplaner för fotboll  är situationen ännu mer gynnsam för de lyckliga 400. Kanske en reservplats för gräsmissfostrret Friends arena.

Två gräsplaner med fantastiskt gräs med tanke på årstiden. Ett klubbhus som skulle göra de flesta lika gröna, som gräset, av avund. Damlaget spelar i div 3 och herrarna harvar i div 7.

Tog man alla invånare i Onslunda och ställde dem på gräsplanerna skulle de ha större yta per Onslunding än vad varje medborgare i Holland får nöja sig med. Inte konstigt att holländare längtar till Dalsland av alla ställen.

En begivenhet i Onslunda som inte får missas är Sveriges enda borstfabrik, mer än 100 år gammal. Det finns också ett borstmuseum tillsammans med hembygdsmuseet. De var inte öppna när jag var där.

Borstfabriken har en butik där du kan handla alla upptänkliga bortstar, och några till. Lös dina julklappsbekymmer på ett och samma ställe.

Alla på Österlen, som har öppet året om, ska ha en guldstjärna.

I denna borstarnas mångfald vill jag lyfta fram piassavakvasten som används på grova underlag. Jag har ofta undrat över varifrån namnet kommer, och då är det bara att ta  reda på det. Det kommer av portugisiskans "piassaba", som står för palmbladens fibrer, de ursprungliga stråna i denna klassiska borste. "När gav du din fru en piassavakvast senast?"

En annan klassiker är rakborsten. För närvarande tillbakaträngd av ett herrmode med skägg och inte minst elektriska rakdon.

Borsten kommer från grävling och importeras  från Polen.

Den som inte njutit lyxen av en "manuell" rakning bör inhandla en rakborste och en väldoftande  raktvål. En meditativ syssla. Jag rekommenderar hyvel, att använda
rakkniv är inget för  amatörer.

En borste gör mig brydd. En mycket kort toaborste. Ohygienisk är min första tanke på grund av materialet och utförandet med det korta skaftet. Jag besinnar mig och kommer till klarhet med att detta är en borste att använda för att borsta blomkrukor rena, men tänker för mig själv att det viktiga är väl att hålla dem rena på utsidan.

Jag får frid i sinnet men bestämmer mig för att leva resten av mitt liv utan en krukrengöringsborste,

En annan borste jag alldeles bestämt tänker att klara mig utan är en vallaborste. Jag har levt 67 år utan, har inte en aning om hur den ska användas, jag äger inga skidor och jag har inga som helst planer på att skaffa några.

Jag är snöskeptiker och vill tro och hoppas att vallaborsten är framtagen för andra marknader än den skånska.

Det är inte just någon rusning i butiken, men den tillhör ju fabriken som tillverkar sina produkter för försäljning runt om i landet.

En ytterligare eloge till att man tillhandahåller en enkel fika  även i lågsäsong. Jag hoppar över den eftersom det är dags att köra hem och äta middag, och då menar jag middag som man härnere äter mitt på dagen.