Turen går till Onslunda.

Jag åker till  den  ogudaktiga byn på Österlen, Onslunda. Jag syftar på namnet, som entydigt kan hänföras till asagudchefen Oden, han hade ett lokalkontor med aktiv kult på stället. Odenfilialen är sedan länge nedlagd. Som framgår av bilden firar man till och med jul nuförtiden. Betydelsen av efterleden som för en lekman verkar enkel är betydligt råddigare, jag lämnar till läsaren att tolka vad artikelförfattaren arkivchefen vid Dialekt- och ortnamnsarkivet skriver. Han heter Göran Hallberg/MS
(vad /MS betyder har jag ingen aning om, men rimligen inte den allvarliga sjukdomen, att notera den vore troligen ett brott mot personuppgiftslagen. Visserligen läggs som bekant en del märkliga register upp i Skåne.  Eftersom Hallberg också basar över Dialektarkivet betyder det kanske helt enkelt Mycket Skånsk.)

Huvudgatan i Onslunda är lång och tråkig, för att förkomma göteborgska läsare, långtråkig. Under mina dryga nio år på Österlen  har jag kört igenom otaliga gånger utan att inspireras till avstickare.

Onslunda ligger i Tomelilla kommun och är enligt SCB en tätort. På de 50 åren mellan 1960 och 2010 har man lyckats med något ovanligt; behålla befolkningen. Man har till och med ökat med 17 till nuvarande 400. Byn har varit nere och vänt men har med trevlig nybyggnation lyckats locka folk att stanna kvar och flytta dit. Den absoluta majoriteten bor på platsen året om.

Att man fått behålla byskolan är enligt min fasta övertygelse en förklaring till att byn inte avfolkas. I den mån jag fortfarande kan åldersbestämma barn är det en låg- och mellanstadieskola.

Förvånande att man i denna lantbruksbygd släppt till så mycket odlingsbar mark till skolgård. Men trevlig blev den, minimalt med asfalt, generöst med gräs och en bollplan blev det. Vad säger stockholmare om detta?

Nu när jag lämnat långtråkiga gatan vill jag hitta den plats som säger mest om byn. Kanske är det kyrkan och framförallt kyrkogården.

Jag vet inte om den för 400 invånare kraftigt överdimensionerade katedralen är ett försök att en gång för alla göra upp med hednaarvet. Jo, jag bara glyttar mig, visst vet jag! Kyrkan har i sitt nuvarande skick uppförts under mitten av 1800-talet för att ersätta en
mycket äldre och nedgången. Enligt
tidens mode, som tillskrivits skalden och biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, skulle kyrkorna vara spatiösa och uppförda i nyklassisk stil. Ofta blev de själlösa och en ytterligare försvårande omständighet var att man ofta rev medeltida kyrkor och ersatte dem med dessa kyrkoarkitektoniska missfoster, som vanvördigt kommit att kallas Tegnérlador. Jag tycker mycket om att gå in i kyrkor, men som en konsekvens av sedernas förfall och uppenbarligen ökad tjuvaktighet finns det  idag inte en kyrka på landsbygden som står olåst.

Jag får nöja mig med att studera den vackra kyrkogården. Den säger väl så mycket om trakten och dess invånare. Jag ser en sten över kommunalordföranden MagnusPrahl. I ett tidigare liv då HR hette personaladministration hade jag en hel del med kommunalordföranden att göra, men  då betydde det ordföranden i kommunalarbetarförbundet. Jag tror att Magnus Prahl var ordförande i kommunalnämnden  i landskommunen Onslunda, som 1969 upplöstes och gick upp i köpingen Tomelilla.

Fördelen med kyrkogårdar är att invånarna är bofasta, inga  sommargäster inga delårsboende. Jag behöver inte ta många steg innan jag inser att man befinner sig  i jordbruksbygd. Den alldeles dominerande  titeln är ""lantbrukare". Jag har fått för mig  att detta är beteckningen  för självägande bönder och just i Onslunda tycks det vara normalformen.

Jag ser en och annan "åbo", som  annars är mycket vanligt här på Österlen. Jag har inte riktigt kunnat utröna vad det står för,  men forskning pågår. Så långt har jag kommit, att jag vet att åbon  har någon form av ärftlig besittningsrätt till den jord han brukar.

Jag hittar också bondesamhällets servicefunktioner, som smedmästare, skomakarmästare, skräddarmästare, kvarnbyggare, mjölnare (de två senare avlider som av en slump ett år efter  varandra) med flera. Nya tider visar sig i form av ett par fabrikörer, månne någon är borstakungen, vi ska  återkommma till honom. Några titulerar sig "husägare". Kanske man skulle överväga titeln "prenumerant" när det beger sig?

Jag hittar en tidig kollega, hotellägarinna. Jag har inte funnit några spår av hotell i  Onslunda. Man blir väldigt nyfiken på hur affärerna såg ut för ett
hotell i den lilla byn i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Turism var ju ett okänt fenomen och jag svårt att tro att antalet affärsresenärer var av mätbar betydelse. Onslunda var visserligen en station på järnvägen mellan Ystad och Brösarp. Men det räcker knappast att ge bärighet åt ett hotell i byn. Nu kan det ju varit så att hotellägarinnan H.P. Johanssons hotell låg någon helt annanstans, till exempel i  Borås eller i Växjö. Den som vet mer får gärna berätta för oss andra.

Nu verkar det, som om gravfriden i Onslunda är störd. Aldrig har jag sett så många skyltar med texten "gravplats återlämnad". Jag vet inte om kyrkan höjt hyran. Man har ju hört att finansiella problem hopar sig över den gamla statskyrkan. Jag  undrar

också vem skylten vänder sig till.

Apropå skyltar så måste det väl finnas effektivare sätt att kommunicera på, än att sätta upp skyltar på gravarna? Man kan ju anta att kyrkorådet vårdat färdigt enligt kontrakt och att gravrättsinnehavaren inte har något intresse för graven. Jag frågar mig då, hur sannolikt är det att man på detta sätt ska få kontakt med en gravrättsinnehavare.

Nog om kyrkogårdar och över till mer levande delar av byn. Bebyggelsen är en salig blandning av gammalt, halvgammalt och ganska nytt. En av  få sammanhållna bymiljöer rymmer fyra hushåll. Det konstaterar man lätt genom att räkna soptunnorna. Fult men praktiskt! Tänk om man ska  gå vidare med sopsortering - ytterligare en tunna. Varför kan man inte tänka litet på vad som också är vackert. Jag utlyser tävlingen Sveriges vackraste soptunna.

Det finns så många fina hus inblandade i gatubilden. Sammanhängande bygatumiljöer kan jag inte hitta. Det är tyvärr vanligt att man inser värdet av gamla hus först när det är försent.

En typ av favorithus, som jag nog bara sett i Skåne är burgna bondehus med herrgårdsambitioner. Jag tror att de är byggda runt förrförra sekelskiftet. Möjligen är de inspirerade av nyklassicism, någon ism är det i alla fall annars skulle det inte  finnas så många
likartade på olika platser i Skåne.

Så ser jag en liten häst som håller på med en av hästars favoritsysslor - äta. I detta fall tycks det vara en kvarglömd hängmatta. Den företagsamma lilla hästen har lyckats kränga örngottet av huvudkudden och har till sin ogrumlade lycka upptäckt att kudden var stoppad med hö.

I och för sig är gräset hur frodigt och grönt, som tänkas kan, trots att det är de allra sista dagarna i november.
 

Det var tydligen inte så vanligt att "fruntimmer" slängde upp hus vid mitten av 1800-talet. I själva verket var det så remarkabelt att det måste markeras att Enkan Hedda Persdotter uppbyggde ett av husen mitt i byn.


Hade det varit nu hade hon säkert gått med i nätverket Qlara, företagsamma kvinnor på Österlen. Då  kanske hon aldrig hunnit bygga huset för allt nätverkande och minglande som krävs.

Du vet att du inte bor i en sovstad om grannen har en traktor, om det luktar svinpiss på våren och om det inte finns några allmänna kommunikationer.

Jag kan garantera att Onslunda inte är en sovstad, det uppfyller alla kriterier. Visserligen antar jag att arbetspendlingen är massiv men byn fungerar som en by. Jag kan jämföra när jag bodde i Tullinge utanför Stockholm i femton år och lärde inte känna någon. Det är sovstad - ett tjänstemannareservat av modulhus.

Sporthallen lär aldrig vinna arkitekturpris men har fullmått för etablerade inomhussporter. Kanske kom den till 1969. Landsortskommunen Onslunda tömde kassaskrinet innan man uppgick i Tomelilla.

När det gäller gräsplaner för fotboll  är situationen ännu mer gynnsam för de lyckliga 400. Kanske en reservplats för gräsmissfostrret Friends arena.

Två gräsplaner med fantastiskt gräs med tanke på årstiden. Ett klubbhus som skulle göra de flesta lika gröna, som gräset, av avund. Damlaget spelar i div 3 och herrarna harvar i div 7.

Tog man alla invånare i Onslunda och ställde dem på gräsplanerna skulle de ha större yta per Onslunding än vad varje medborgare i Holland får nöja sig med. Inte konstigt att holländare längtar till Dalsland av alla ställen.

En begivenhet i Onslunda som inte får missas är Sveriges enda borstfabrik, mer än 100 år gammal. Det finns också ett borstmuseum tillsammans med hembygdsmuseet. De var inte öppna när jag var där.

Borstfabriken har en butik där du kan handla alla upptänkliga bortstar, och några till. Lös dina julklappsbekymmer på ett och samma ställe.

Alla på Österlen, som har öppet året om, ska ha en guldstjärna.

I denna borstarnas mångfald vill jag lyfta fram piassavakvasten som används på grova underlag. Jag har ofta undrat över varifrån namnet kommer, och då är det bara att ta  reda på det. Det kommer av portugisiskans "piassaba", som står för palmbladens fibrer, de ursprungliga stråna i denna klassiska borste. "När gav du din fru en piassavakvast senast?"

En annan klassiker är rakborsten. För närvarande tillbakaträngd av ett herrmode med skägg och inte minst elektriska rakdon.

Borsten kommer från grävling och importeras  från Polen.

Den som inte njutit lyxen av en "manuell" rakning bör inhandla en rakborste och en väldoftande  raktvål. En meditativ syssla. Jag rekommenderar hyvel, att använda
rakkniv är inget för  amatörer.

En borste gör mig brydd. En mycket kort toaborste. Ohygienisk är min första tanke på grund av materialet och utförandet med det korta skaftet. Jag besinnar mig och kommer till klarhet med att detta är en borste att använda för att borsta blomkrukor rena, men tänker för mig själv att det viktiga är väl att hålla dem rena på utsidan.

Jag får frid i sinnet men bestämmer mig för att leva resten av mitt liv utan en krukrengöringsborste,

En annan borste jag alldeles bestämt tänker att klara mig utan är en vallaborste. Jag har levt 67 år utan, har inte en aning om hur den ska användas, jag äger inga skidor och jag har inga som helst planer på att skaffa några.

Jag är snöskeptiker och vill tro och hoppas att vallaborsten är framtagen för andra marknader än den skånska.

Det är inte just någon rusning i butiken, men den tillhör ju fabriken som tillverkar sina produkter för försäljning runt om i landet.

En ytterligare eloge till att man tillhandahåller en enkel fika  även i lågsäsong. Jag hoppar över den eftersom det är dags att köra hem och äta middag, och då menar jag middag som man härnere äter mitt på dagen.