Att berätta historier.

Ett modeord inom besöksnäringen är storytelling. Som många trender innehåller de mer än ett spår av självklarhet. I begreppen ligger ofta ett inslag av att göra något enkelt mer komplicerat. Anledningen till detta är att en konsultbransch ska försörja sig på att hålla utbildningar och implementera metoder. Av någon anledning kommer jag att tänka på en sketch av och med Hasse å Tage. Tage bröstar av om sina motionsapparater. Detta ställs mot Hasses vardag som skärgårdsgubbe. T ex har Tage köpt en roddmaskin medan Hasse ror sin eka. Hur som helst vad jag skulle komma till hur man än vrider och vänder på vårt Gästis så är det historier och historiskt. Kanske är vi litet dåliga på att berätta historier. Vi tror att våra gäster kommer till oss i första hand för att äta. Här i bloggen finns det utrymme för att berätta historier. Det finns hur många som helst beroende på vilket perspektiv man väljer.

Nära bonderesning i konungariket Sverige.
I den framväxande nationalstaten ökade resandet i rikets tjänst. När de höga ämbetsmännen blev trötta, hungriga och törstiga tog de in närmsta bondgård, som såg välmående ut. Denna s.k. våldgästning väckte, med rätta, en stor bitterhete och vrede bland bönder. En resning var nära. Därtill nödd antog drottning Kristina 1649 en gästgiveristadga. I denna reglerades detaljerat priser och gästgivarens skyldigheter. Gästgiverier skulle finnas längs allfarvägarna med ca 2 mils mellanrum, vilket svarade mot en dagsetapp till häst.
1658, vid freden i Roskilde, blev Skåne till namnet svenskt. Det skulle ta några decennier innan försvenskningen tog fart på allvar. En åtgärd var att bygga upp ett gästgiverisystem även i Skåne. Här är historian bakom Hammenhögs gästgivaregårds tillkomst 1693.
Få idag aktiva krogar kan stoltsera med en obruten ägarlängd sedan 1693:

Ägarlängd på Gästgivargården i Hammenhög från

1693 till våra dagar

Jöns Hermansson                                           1693

Paul Fischerström                                          1699

Lorens Fischerström                                     1730

Caisa Fischerström, född Nubelius                1742

Carl Ulrik Bruun                                            1748

Petter Eneberg dä                                          1751

Petter Eneberg dy                                          1753

Enoch George Wettercrona                            1789

Jonas Willhelm Aspegren                                1812

Adolf Willhelm Kropp                                    1815

Maria Ursilia Kropp född Reuterdahl              1819

Adolf Fredrik Borgquist                                  1820

Magnus Steen                                                 1835

Lasse Månsson                                               1842

Hanna Månsson född Tufvesdotter                   1853

Ola Larsson                                                     1860

Hammenhögs Andelsbyggnadsförening             1919

Roland Vincent Rovin                                      1949

Maj Rovin född Karlfeldt                                 1957

Lennart Rolandsson Rovin                               1985

Staffan o Inez Sjöberg                                     2000

Staffan Sundström o Annelie Källerudd            2004

Om dessa väggar kunnat tala.
På Gästis är vi väldigt stolta över vår falska gyllenläderstapet. Jag brukar säga att den är finare än en äkta gyllenläderstapet, eftersom den är så ovanlig. Man önskar att väggarna, med tanke på vad de upplevt, skulle kunna tala. Under århundradena har har Gästis varit en lokal samlingspunkt i fest och vardag. Under slutet av 1700-talet, jag vill låta årtalet vara osagt, hade en kyrkoherde i trakten kallats hem. Vid begravningen hade en mängd kollegor kommit resande. Det berättas om ett våldsamt slagsmål mellan två herrens tjänare, som sånär fått dödlig utgång. De kom i bråk om vem som skulle ha vilket rum. En av dem hette Svenonius, och han var uppenbarligen den starkaste av kombattanterna, medan den andre var mer munvig. Ordväxlingen som fick sinnet att rinna över på Svenonius lär ha varit ungefär: "Du nämns Svenonius men ditt rätta namn skulle vara Svinonius!"
Gästis har tidigare levt i symbios med grannfastigheten som inrymde tingsrätten. Många är historierna om häradsdomaren Per Öra, en kvicktänkt herre med ett välsmort munläder. Ämbetet och ett genuint intresse för mat och dryck gjorde honom till en ofta sedd gäst på Hammenhögs gästgivaregård, han lär ha vägt en bit över 150 kg, utan planer på att banta. En historia, som berättas om Per Öra är följande: Gästgivaregården hade fått en ny gästgivare. Ett led i modernisering och kvalitetshöjning var anskaffning av cognacskupor med ordentlig rymd för aromens skull. När Per Öra serverades en skvätt cognac till kaffet, i de nya kuporna, blängde han misstroget på den nye gästgivaren och yttrade: "Det säger jag dig krögare, att om du inte lär dig att slå upp fulla glas blir du inte gammal här!"
Fritjof Nilsson Piraten brukade dricka lunch i Hammenhög. När han skålade med baletthopporna på tavlan på väggen vid hans stambord, var det dags att hämta in chauffören och ordna transporten hem till Kivik.
Greta Garbo har besökt vårt gästis. Det lär finnas en inte helt snäll karikatyr av Den Gudomliga i en gammal gästbok, som jag dessvärre aldrig sett.
Nobelpristagaren i litteratur John Steinbeck har varit här.
Hasse Alfredsson har varit hos oss mer en en gång. Han höll en "föreläsning" för mig om Waldemar Hammenhög. Vi har ett fint porträtt i matsalen och Hasse Alfredsson har gjort en film baserad på hans bok Pettersson & Bendel.

När vi bytte liv.
Visst är det en historia värd att berätta, när vi för snart åtta år sedan övergav ett välordnat men litet tråkigt liv i Stockholm. Att köpa en gästgivaregård på Österlen utan någon erfarenhet av branschen, skulle väl av Astrid Lindgren kallats ett stolleprov. Att äldste sonen  anslöt nästan direkt har hjälpt till att sätta köket på kartan.
När folk frågar om vi ångrat oss, brukar jag svara många gånger, men sammanlagt ångrar vi oss mycket litet. Vi har inte stött på någon avundsjuka på vårt projekt. Jag tror att vi för många uppfyller en ställföreträdande dröm.

Tanken på närproducerat.
Bondekooperationen, detaljhandelskedjorna och stadsplanerarna har under många år, var och en för sig, verkat för att slå sönder alla förutsättningar för att handla lokalt producerad mat. Vi som konsumenter är ju dessutom så omedvetna och korkade, så det numera är omöjligt att i affärernas utbud se årstidsväxlingar. Det är som det vore en livsnödvändigt behov att kunna äta tomater året runt, att de under vintern åkt från Kanarieöarna och bara smakar vatten tycks inte störa oss nämnvärt. Man blir litet full i skratt när man ser länsstyrelsen och Europeiska jordbruksfonden lägger ner skattepengar på att coacha restauranger om när olika råvaror har sin säsong. Min tro/övertygelse är att restauranger vet detta. Använd dessa resurser till att utbilda konsumenter och bygg upp "konsumentmakt".
Vi har under lång tid haft ambitionen att presentera ett skånskt gourmetkök. Visserligen är vi kända för att vara den enda restaurang, som har brässerad ungråka på menyn men det ligger mycket mer i skånsk mat. Framförallt innebär det att alla våra råvaror kommer från Skåne och de flesta från Österlen. En annan princip är att vi följer årets växlingar. Till exempel är det få måltidsupplevelser som går upp mot en gåsmiddag i november.

Jag skulle kunna berätta historier av detta slag i det oändliga, eller storytella om jag varit konsult. Det finns få företeelser som är lika starka kulturbärare som gästgivaregårdar med månghundraårig historia. Avslutningsvis vill jag ställa frågan: Vad definierar en gästgivaregård? Svar: Man har haft kungliga privilegier att vara gästgivaregård!