Lövmarknaden i Karlskrona.

Både jag och min fru är uppvuxna i Karlskrona. Varje år dagen innan midsommarafton är det “Lövmarknan”. På det gigantiska torget mellan Fredrikskyrkan och rådhuset slog knallarna upp sina stånd och bjöd ut varor man aldrig sett. Det har gått femtio år sedan vi bröt sviten med årliga besök.

Häromdagen sa, jag kommer inte ihåg vem av oss, ska vi åka till Lövmarknan? – Ja vi gör det!  

Vi parkerade ner i hamnen för att slippa kryssa runt och leta plats. Det var i närheten av LM Ericsson, numera Ericsson. Med vår ungdoms fyndighet och med den tidens telefonteknik sa vi om dem som jobbade där, att de satt på LM och gjorde motstånd.

Ericsson var en gång tungt etablerat i  Karlskrona och tycks ha en hel del kvar där.

Den en gång stolta “Porslinan”, porslinsfabriken har sedan evigheter upphört. I dess gamla lokaler sitter bland andra kommunadministrationen.

Nere i handelshamnen låg den gamla köpmansgården, Palanderska gården. Nu var den topprenoverad – för femtio år sedan användes den som reservlokal för det gigantiska läroverket. Jag gick där någon termin på gymnasiet.

Fördelen med Palanders var att lärarna uteblev i mycket större omfattning än i huvudbyggnaden. Om det var lättja eller dåligt lokalsinne lokalsinne som förorsakade mässfallen ska jag låta vara osagt. Kommer jag ihåg rätt fick man efter tio minuter lämna klassrummet, vilket vi gjorde med förtjusning.

Minnen tränger sig fram, men vi går Drottninggatan upp mot huvudattraktionen.

När vi anlände hängde regnet i luften, men snabbt klarnade det upp och temperaturen hamnade snabbt på ca 28 grader.

Ett gammalt talesätt säger att om  man inte träffade någon annars, nog träffar man dem på Lövmarknan. Det besannades omedelbart då jag såg min syster och svåger. De bor i Surahammar och vi springer inte ner dörrarna hos varandra. Naturligtvis talade vi hund, de har en syster till Doris. Den enda hund jag kan påminna mig att Doris har visat dåligt humör emot.

Knallarna tycker uppenbarligen, helt tvärtemot min uppfattning, att mat kan handlas i den sanitära misär, som erbjuds. Nybakade donuts, grädbullar i kartong och rökt ål – nej tack!

Vi bestämmer oss att avsluta vårt marknadsbesök i princip innan det påbörjats.  Vi kan skylla på hunden, päls och 28 grader är inte det bästa. Vi hade inget emot att avbryta. Vi kan konstatera att Lövmarknan är minst lika populär och välbesökt som när vi var barn, dessutom har den vuxit i omfång.
Vi tog bakvägen mot Tyska kyrkan och ned mot Möllebacken. Det var ett par ärenden som måste uträttas.

Det mest genuina på marknaden var kransbinderskor som satt i Möllebacken. Fanns de kvar?

En och annan mirakelprodukt kunde identifieras. Min syster hade köpt  några magiska disktrasor till fantasipris.
Jag såg en “bårste” som gräver upp damm,smuts ur mattor, soffor m.m. Enligt bårsthandlaren ett måste för husdjursägaren. Doris fnyste åt det.

Själv undrar jag konfunderat om det finns hästägare som tillåter sin häst att vistas i soffan, ja eller ens på mattan.

Marknadskarameller är ett måste inte för att de är särskilt goda eller billiga, utan just bara för att det är marknadskarameller.

Denne karamellkokare var från småländska höglandet, närmare bestämt från Mariannelund. Kanske hade han haft äran att leverera sötsaker till Emil i Lönneberga.

Ett kvarts kilo mjuka – 35 kronor!

Den sista kontrollen på  Lövmarknan var kransbinderskorna. Jo – de fanns kvar på samma ställe som förr, även om de fått betydligt fler grannar.

När jag var en liten pys stod jag här och sålde pioner. Min uppdragsgivare var “fru Egerström på Vesteråkra gård". Hon var av ätten Wachtmeister och lika fin som hon var snål.

Grabben i förgrunden fryser nog inte, eller kanske ögat luras av det elegantas motivet.

Förr var systembolaget stängt på lövmarknadsdagen, medan Ronneby å andra sidan hade stängt under “Tosiabonnadan”.

Antingen har blekingarna lärt sig att  sköta spriten bättre eller också har man gjort eftergifter för turismen. Den som anlände till Karlskrona dagen innan midsommar för att fira helgen där, kan inte ha blivit stormförtjust när man upptäckt att Systemet hållit stängt. Bättre nu - till och med en

dragspelsentreprenör på p.lats

 Vi tråcklar oss ned till fisktorget. Här satt fiskarfruarna i alla väder och
 rensade,  filéade och sålde fisk. På vintern i fingervantar utan fingrar, jag minns hur jag som liten led med dem i kylan.

Här låg, från tiden innan jag kan minnas, en saluhall. Här liksom i de flesta städer är den dessvärre riven.
Förr hade man en fantastisk utsikt över Borgmästarfjärden, ut över Saltö, då slum, nu bästa läget. Nu skyms utsikten av ett påkostat men, i mitt tycke, mycket fult hotell. Stadsplanevandalism!

Så vänder vi hemåt mot vårt Österlen mycket nöjda med vår utflykt. Man kan inte säga att Lövmarknan var en besvikelse; den var precis vad  vi väntat oss.