Turen går till Vik.

Filmjölk, Carl-Anton, maskros, tjärdoft, rapsfält, äppelblom, vågkluck och ryggsvett, här ska, fan ta mig, flaneras! Det finns flera skäl att  turen kommit till Vik, ett av dessa idylliska fiskelägen där du anmäler ditt läge med propositionen “på” i stället för, som brukligt är, “i”.
När jag var liten hade jag en kusin Ulla, nästan en generation äldre än jag, som var gift med en som hette Sven. Han var höjdare, personaldirektör på Åkerlund & Rausing, vilket kanske förklarar att de hade sommarställe på Vik. I släkten berättades om hur Sven brukade släppa loss på Kiviks marknad. Detta tyckte jag lät oerhört spännande.

Ett andra skäl för Vik var att jag uppmanades av Ateljé Karinholm att besöka Vik, efter att de läst mitt lilla nedslag i Simris, tror jag. Jag var utanför ateljén och strök, men jag drog mig undan då halva ateljén, Ingvar Holm, stod och talade med några byggjobbare utanför. Jag är faktiskt  blyg med  ett drag av folkskygghet.
En skylt vädjar om avhållsamhet från bilkörning i deras idylliska men smala strädden. Så dags, tänkte jag efter att ha kryssat mig igenom ett dessbättre tomt samhälle.

Anvisade parkeringsplatser verkar vara en lysande idé. I själva verket hade jag svårt att se något alternativ. Jag valde parkeringen vid Prästens badkar.

Badkaret är en unik geologisk formation, som lockar sten- jordintresserade från hela världen.

Mina söner gav sig vid ett tillfälle på utflykt till just Prästens badkar,
av någon anledning upplevde de det som en riktig
kalkonattraktion. De har aldrig upphört att hånfullt göra sig lustiga över det unika badkaret.

Jag vet inte om de förväntat sig ett gigantiskt emaljerat badkar med lejonfötter. Mina enda förklaring är att det blivit stadsfolk av dem.
Jag har tidigare skrivit mer om Prästens badkar i ett  blogginlägg.

Byggnadskontoret i Simrishamn har beslutat om förbud mot avstjälpning i Vik. Det tycker jag är bra. Hur  skulle det se ut efter ett tag,  ganska snuskigt och stökigt tror jag.

Det är också väldigt besvärligt för lastbilar och dumpers att ta sig fram på sträddorna. Danskarna må reta oss med “Förbudssverige”. De har förresten inte så mycket att komma med efter sin fettskatt, som de dessutom tvingades att ge upp, efter konstaterande att den var fett  fel.

Vissa sträddor är så smala att du inte ens går att ta sig fram med en rullebör. T ex  gäller detta för Bäckastenssträdet.

Det är något med Vik, som håller igen mig från att bli alldeles kramgod. Är det att den gamla fattiga fiskarbyn blivit rikemansreservat. Tiptophus i bästa havsläge som används några veckor om året av ägaren och hyrs ut ytterligare några till burgna européer. Eller är jag rent av avundsjuk på denna ögonfägnad som möter en överallt. Nej jag tror att det är att det genuina blivit litet för upputsat, själen försvann med skavankerna.

Det finns miljöer som går rakt till det undermedvetna utan att passera gå. Sommarkiosken är för mig cykel,  simskola, “liggaivattnetrekord”, saft och limpmackor.

Man måste haft mer brunt fett som liten. Jag kommer inte ihåg att luft- och vattentemperaturen hade någon avgörande betydelse för våra badvanor.

En svan ligger i hamnen och ruvar på sin blivande avkomma. Jag har för mig att man ska, också för sin egen skull, hålla respektavstånd till ruvande svanar, de lär kunna vara aggressiva, och trots allt är de betydligt större  än en undulat.

Idag är det inget som oroar familjen Svan, i det ödsliga fiskeläget.  Ungarna lär vara sjösatta i god tid innan sommargästerna anländer.
Vik är en tätort med drygt 300 invånare, svanfamiljer räknas inte lika lite som husägare skrivna på annan ort. Det finns inga tecken på att orten ska växa men kanske inte just minska heller.

Alla hus är syndigt vackert renoverade. Man ser hur man på ett smakfullt sätt öppnat för ljus.

De flottaste hus ligger närmast vattnet medan de som förefaller åretruntbebodda ligger upp mot landsvägen, ja upp mot, det är en kraftig uppförsbacke.

Jag är fortfarande oklar på om jag är förtröden eller vad det är frågan om, men en gård som ligger vid stranden som detta, kan det bli bättre? Kanske är Vik optimerat för en semestervecka eller två. Jag kan tänka mig, att en vecka i Vik är en fullständigt oförglömlig upplevelse, det är ju så vackert att det gör ont.


Trädgårdarna är vårdslöst eleganta. Antingen bebos varje fastighet av naturliga trädgårdsarkitekter eller fullständigt gudabenådade entusiaster. Jag gillar varje trädgård så mycket som det bara är möjligt.

Ett välklippt äppelträd, solen uppifrån och havet som fond, kan det bli vackrare än så? Hade det  varit en målning, skulle den utrangerats som hötorgskonst.

Jag vandrar vidare  och känner en  “denblomstertidnukommerdoft”. I  östra Blekinge, som jag kommer ifrån, blommade liljekonvaljen i bokskogarna när det var dags för skolavslutning. Den ljuvliga doften är lika djupt programmerad i mig som avslutningspsalmen" Den blomstertid nu kommer".

Litet tidigare är det på Österlen än i östra Blekinge och de blommande  liljekonvaljerna i en trädgård gjorde mig rörd.Jag märker hur inkonsekvent jag är när jag vandrar runt. De renoveringar jag tycker bäst om är de absoluta lyxrenoveringar där ett uthus blivit en gäststuga.

Det finns många fina uthus som renoverats till toppskick. Samtidigt har jag inte funnit någon restaurang  i byn. Jag måste få rekommendera att ta en tur till Hammenhögs Gästis för att äta en supé  som ligger i nivå med en hyrvecka i Vik.

Bland dessa underbara hus på läget finner jag ett, som ser ut som en sommarstuga gjorde när jag var liten. Ett skyl mot regn och dåligt väder men tänkt som en sovplats de futtiga sommardagar då solen inte sken.

Jag antar att tomten är värd åtta gånger mer än skjulet, men jag värderar denna typ av skjul/sommarstugor väldigt högt. Så såg en sommarstuga ut när jag var liten.

I idyllen  hittar jag ett hus, som jag måste upphöja till vardagshjälte: Eternitvillan. Eternit på väggarna, eternit på taket. Detta hus har inga kompisar i idyllen men står ändå kvar.

Bästa hanteringen av miljökatastrofen eternit är att låta den vara kvar. Alltså är eternitvillan med  50-talsfönstren en miljöhjälte.

Som en avslutning från Vik, försök att hålla dig allvarlig ty: