Vem mördade romanen?

När man bor på Österlen finns det några vintermånader när man hinner läsa mycket, om man har hågen åt det hållet. För några månader sedan läste jag, i DN tror jag, en häftig debattartikel av Ernst Brunner. Han menade att alla de lättviktiga thrillers och deckare som dominerar alla bestsellerlistor tar brödet från romanförfattare, och att det är endast ett fåtal romanförfattare i Sverige som kan leva av att skriva.

Naturligtvis har han rätt. Den uppsjö av standardiserade thrillers från företrädesvis kvinnliga författare går ju inte att skilja åt i en blindtest. Att man blandar in konflikter om barnpassning, litet tafflig otrohet eller en kvinnlig huvudperson gör det verkligen inte till ett inlägg i jämställdhetsdebatten, eller slår ett slag för feminismen. Intrigen är ofta poänglös och lika förutsägbar som en amerikansk b-film, skriven direkt för videomarkanden. Inte bjuds man på dramatik - möjligen litet raffel. Inget ont i det jag tycker om att läsa Fantomen i badkaret - förutsägbart, konceptuellt raffel. Men aspirationen på att vara samhällslitteratur med feministiska inslag tycker jag att de kan ge upp. Annars menar jag att även Fantomen, som numera lever med fru och småbarn djupt inne i skogen utan tillgång till modern samhällsservice utför ett heroiskt jämställdhetsarbete.

När jag kom till insikten att jag faktiskt ägnade tid åt att läsa en massa skit fattade jag beslutet att i princip sluta läsa lättviktsdeckare. Jag har börjat läsa mer av klassiker, svenska och utländska. Bland dessa tycker jag att man kan finna både stor dramatik och en feminisim (innan begreppet kommit i var mans mun). Några exempel på självständiga kvinnor som går sin egen väg finner du till exempel hos Hjalmar Söderberg. I "Doktor Glas" tröttnar Helga på den äkta sängen och den ganska vidriga pastor Gregorius. Boken har allt det som fattas i en modern platt thriller. De moraliska dilemmor huvudpersonerna hamnar i, miljöskildringen från ett Stockholm vid förra sekelskiftet och provokationen mot den tidens allmänna uppfattning. Väl så dramatisk är den allvarsamma leken av samma författare. Det lidande huvudpersonen Arvid upplever när hans ungdomskärlek Lydia tillåter sig en lössläppthet i relationer som vid den tiden var förbehållet mannen är en mästerlig uppvisning i att peka på bristande jämställdhet, genom att invertera könsrollerna.
Jag vill lyfta fram ytterligare en, som jag tycker, feministisk pärla, Truman Capotes "Frukost på Tiffanys. En Pippilångstrumpkaraktär i callgirlmiljö - skriven med en stilkänsla som är mer välutvecklad än hos Liza Marklund.