Turen går till Hedvigsdal.

Botaniker, som upptäcker en ny växt, får uppkalla arten. Gör det efter sig själv eller andra. Astronomer hittar kometer eller annat skrafs, som finns i rymden, jag är medvetet  vag på denna punkt eftersom allt över flagstångsknopparna är gåtfullt för mig, får det uppkallat efter sig. Djur, till och med en äcklig spindel, kan få namn efter sin upptäckare.

Nu har jag haft turen att upptäcka en by. Jag tänker kalla den Staffanstorp. I Statististiska central byråns (SCB), språkbruk är den en småort. Det betyder att den har mer än 50 invånare dock högst 199. När småorten får sin 200:e invånare serveras hembränt på torget för att fira att småorten har blivit tätort.

Vad som händer när småorten sjunker under 50 förtäljer inte historien. Vad man gör med de 49 stackarna som igår levde ett gott liv i en småort, men idag inte längre finns. Har de möjligen blivit borttappade medan Tillväxtsverket varit på Grand och supit skallen av sig.


Medan myndigheten lägger kraft på att förslösa våra skattepengar, eller som det också kallas "fokuserar på kärnverksamheten", växer djungeln till och hotar att fullständigt radera ut min småort, Staffanstorp.

Det syns tydligt att invånarna lämnat orten hals över huvud. Övergivna bilar, traktorer och arbetsredskap.

Vad har hänt? Är det lokala klimatförändringar eller missväxt? Är det strider med andra småorter? Eller möjligen en felräkning från SCB så man hamnat under 50 och upphört att existera. När jag tänker efter tror jag på snön. Jag brukar tänka på dem som  köper ett hus eller en gård som ligger alldeles ensamt ute på ett fält, hur kommer det att se ut här på vintern när snödrivorna tornar upp sig och endast bandvagnar tar sig fram. Frågor, frågor - inga svar.

Man ser att småorten representerar en högt stående kultur. Man har till och med 18 meter trottoar, som dyker upp lika oväntat som den upphör. Man kan tänka sig hur borgerligheten på sin tid, om söndagarna promenerade trottoaren fram och tillbaka.

Individerna på bilden är nutida och medhavda för att skapa en illusion av liv i min småort.

Husen är övergivna. I bästa fall har det funnits tid till att fälla persiennerna.

Litet trist är trots allt byn, men som upptäckare får man inte vara alltför kritisk och betänka att de allra flesta aldrig över huvud taget upptäcker något samhälle.

Jag kommer att fortsätta att utforska och hoppas kunna upptäcka en tätort eller rent av ett gammalt municipalsamhälle.

Jag hör ljud. Jodå - jag inser att jag kommit för sent. Småorten var redan upptäckt. Tydligen var man beredd att slåss med näbbar och klor. En stängselfabrik har startats. Här finns stängsel som med lätthet skulle kunna  inhägna hela Hedvigsdal. Ja så heter byn. Jäkla Hedvig! Men jag tänker i alla fall inte tala om var den ligger.

Digitalhistoria

Jag har under den knappa mansålder, jag hittills hunnit med, varit med om flera omvälvande förändringar. Så omfattande och djupgående att de utan vidare kan kallas paradigmskiften. Ofta tar stora samhällsförändringar lång tid och blir därför tydliga i efterhand.

De tre stora förändringar jag tänker på är alla en följd av datorutvecklingen men i sina konsekvenser olika..

Den första stora förändringen kan vi kalla  allmän datorisering. Alltmer av konstruktion, tillverkning och administration kom att utföras av datorer. Maskinerna var stora åbäken som hanterades av specialister i vita rockar. Data- eller ADB-avdelningen var en maktfaktor i varje företag och organisation. Säkerhetsarbetet gick ut på att hålla system och dess användare slutna grupper och separerade. Att fysiskt skydda och säkra driften var högprioriterat. Minneskapacitet var en trång sektor. Redan vid mitten av sextiotalet formulerades vad som sedan kommit att kallas Moores lag. Antalet transistorer som fick plats på ett chip fördubblades var 24 månad, därmed kapaciteten, utan att priset ökade utan snarare sjönk. När jag i slutet av 80-talet fick min första s.k. persondator hade den 64 Kb arbetsminne, en hårddisk på 5 Mb och kostade över 80 000 kr.

En andra revolution är mobiltelefonens utbredning. Jag såg på Facebook att det fanns fler mobiltelefoner än glödlampor i Uganda. Ibland tänker jag att det är tur att det finns folk med större visioner än jag, då är jag ändå inte alldeles visionslös. Jag kommer ihåg när staten "auktionerade" ut rätten att bygga upp mobilnät. Tre operatörer fick chansen. Jag kommer också ihåg att jag tänkte: Vilket resursslöseri att bygga tre parallella nät. Idag byggs den fjärde generationens mobilnät upp. Vi livsstilskonsumerar bredband helt enligt ovannämnda Moores lag. I det civiila livet har vi i princip upphört att i bilaterala relationer bestämma mötestid och mötesplats. Att komma ifrån varandra i folkvimmel är ren historia. Tänk vad lätt det blivit om man är försenad bara att slå en signal. En  välsignelse för mig som är pedantiskt noga med att passa tider,andras tid är  lika värdefull som min. Ibland  när jag ser gamla filmer, särskilt när intrigen bygger på att någon är onåbar, kan jag tänka att det är konstruerat. Det är inte många decennier sedan det behövdes en telefonkiosk för att föra handlingen framåt. Det är också spännande hur dagens thrillers naturligt använder samtalsloggar och GPS-spårning som naturliga inslag. Den senaste sociala förändring jag noterat är att röstbrevlådan i princip slagits ut, folk ringer upp missade samtal eller skickar SMS. I vårt hushåll har vi sedan ett par år avslutat vårt fasta telefonabonnemang.

Tredje språnget är Internet. Plötsligt gick säkerhetsidealen över till att alla ska nå alla, under kontrollerade former. Som i ett spindelnät finns alternativa vägar som  garanterar att nätet inte går ned. Internet fullständigt revolutionerade systemutvecklingen, själv råkade jag ut för två konkreta exempel på att man måste se förändringar när de inträffar. Under 90-talets första hälft var det kapplöpning, åtminstone i Europa och Nordamerika, om vem som var bäst på att datorisera den offentliga sektorn. Under det ödmjuka namnet Toppledarforum sattes en del generaldirektörer och företrädare för kommuner och landsting att styra upp och komma tillrätta med gammal passivitet. Man tog i rasande fart fram en bruttolista på projekt. Jag kommer egentligen bara ihåg två, och dessa av den enkla anledningen att jag var inblandad i dem på mandat från dåvarande Kommunförbundet. Det första projektet handlade om att skapa tekniska plattformar för informationsutbyte inom offentlig sektor. IT-chefen från Riksförsäkringsverket var anförare med en konsult som väpnare. Under kort tid byggde jag och mina kollegor upp en ansenlig bank av, skulle det visa sig, värdelöst vetande. Anledningen att det inte blev något av det, stavas Internet. Under pågående projekt slog Internet igenom med dunder och brak, inte ens Riksförsäkringsverket med konsultförstärkning, kunde hindra detta. Det andra utvecklingsområdet kommer jag ihåg ännu  bättre, eftersom jag var projektledare. Det handlade om elektronisk handel, i stat, kommun och landsting. Vi for land och rike runt och missionerade. Vår lösning var inriktad på  att datorer kommunicerade strukturerat med hjälp av EDI. Våra elakaste belackare hade den begränsningen att de inte kunde skilja på web-butiker för konsumenter och det som vi sysslade med, att utbyta affärsinformation dator till dator. Den verkliga förklaringen till att projektet inte blev en superhit, var att Internet slagit igenom och totalt ändrat spelregler och spelplan. Jag kan inte låta  bli att påpeka att det är mindre än 20 år sedan Internet slog igenom i bred kommersiell tillämpning. Jag skäms bara så där över att ha varit med om felbedömningar i skarven.

Så sköljde Internet över oss med full kraft. Börs-vd:ar tog in avhoppade gymnasister för att bygga deras hemsidor och få ut "affärslogiken" på nätet. Investeringar i IT-företag byggdes i princip enbart på förväntningar. TV-sofforna fylldes med Staël von Hollsteinare och Birgersöner, alla hängde vi vid deras läppar, men var är de idag? Förväntningar byttes mot realiteter, Internetbubblan sprack. Pensionsfonder och privatsparande krympte ihop.

Den s.k. Internetbubblan var inte på något sätt en kris för tekniken och informationens utveckling, det var en rent finansiellt fenomen. Jag tror och tycker att Internet som företeelse utvecklats på ett sätt som överträffar alla förutsägelser. Internet är egentligen inget annat än en infrastruktur för kommunikation. Har man inget intressant att säga eller något att ta reda så har man ingen nytta av Internet. Det är påtagligt hur informationssökningen förändrats. Jag har inte ägt en telefonkatalog på över 10 år och jag ser hur mitt sätt att förhålla sig till information förändras för varje dag, som går.

Som småföretagare är nätet ovärderligt. En mycket oansenlig annons i Sydsvenskan kostar mellan två- och tretusen kronor. I SDSs spridningsområde når jag kanske mellan 5 och 10% av vår marknad som faktiskt är hela Europa. Via Internet når jag hela marknaden, men naturligtvis inte lika många, som med en tidningsannons. Å andra sidan är det "kvalitet" på dem som hittar oss på nätet. De har själva sökt och funnit. En annan, och mycket stor, fördel är att marknadskommunikation via nätet har små fasta kostnader och i princip inga rörliga. Vi använder i huvudsak tre kanaler.
Webben, hemsidan, för tämligen  statisk information, öppettider, priser och erbjudanden. Bloggen använder vi födjupning, debatt eller om det något är vi vill berätta, storytelling kallar utvecklingsbyråkraterna det. Facebook använder vi som en anslagstavla och att påminna om att vi finns.

Förutom att jag tycker väldigt mycket om att skriva är det roligaste med sociala media att du får återkoppling. Läsarna kommenterar ibland och du får alltid en utförlig besöksstatistik.

Jag har två bloggar den ena är allmän och den andra handlar om min cancer. Jag har haft över
110 000 besökare på mina bloggar och det känns alldeles otroligt. Jag  har knappt 7 000 läsare per månad, det känns också närmast obegripligt. Snart går jag förbi Österlenmagasinet!

Turen går till Hammenhög.

Jag har skrivit på bloggen om Österlens mest personliga karta. Jag har besökt platser, flanerat och reflekterat! Inga kommersiella avsikter och allt behöver inte nödvändigtvis vara det mest fantastiska på denna jord. Mina "Turen går till..." är uppskattade och flera är bland de mest lästa inläggen. Det slog mig att jag inte skrivit ordentligt om min hemby, Hammenhög, som jag tycker så mycket om. En dag i mitten av augusti tog jag kameran över axeln, hunden i kopplet och hustrun under armen, hennes arm, för att hitta Hammenhög.

Något sent är vetet moget. Det knäpper som popcorn när skalen spricker. Det soliga vädret är perfekt för skörd och skördetröskor stora som Finlandsfärjor far fram och tillbaka över åkrarna och på vägarna mellan åkrarna.

Det finns otaliga tecken på att den enda naturliga basnäringen i trakten är och har varit lantbruk, även om metoderna ändrats.

Vill du ha en bild av hur jordbruk bedrevs förr ska du besöka byns lantbruksmuseum.

Ett gäng gubbar, som var med, driver museet ideellt och delar gärna med sig skrönor och historier från förr.

Visserligen ligger byns storhetstid ett drygt halvsekel tillbaka i tiden, när det var en egen kommun och Hammenhögs Frö ett känt varumärke.

Idag huserar en grafisk designer, en hårfrisörska  i kommunhuset tillsammans med några bostadslägenheter.  I Hammenhögs Frös lokaler bygger ett företag upp en storskalig algodling, älskad av alla algkramare och företagsutvecklare. Nya tag i nya tider!

Normalt sett definieras ett samhälle med självaktning och tradition av skola, kyrka, krog och domstol.

Skolan i Hammenhög omfattar fortfarande låg och mellanstadium. Politiskt är byskolorna den hetaste av potatisar. Dåliga politiker ser den enda vägen framåt i besparingar. Medan vi andra ser, att vill man ha en framtid måste man satsa.
Rör inte våra byskolor! I Hammenhög flyttar det in barnfamiljer - gissa varför. Det finns skola.

Byborna vågade inte lita på politikerna och tog saken i egna händer. Idag huserar en friskola i de vackra lokalerna. De barnfamiljer som bytt storstaden mot en levande  by på landet har anledning att vara nöjda, åtminstone så länge de inte går med vinst.

Kyrkan lever på gamla meriter och gamla pengar och inte anas en ljusnande framtid runt hörnet. Tro verkar inte vara en framtidsbransch.

Gryningspyromanen försökte elda upp den lilla kyrkan. Gud ske lov, om uttrycket tillåts, gick han bet på uppgiften.

I slutet av 1600-talet gav kungen hammenhögsborna order om att bygga en gästgivaregård. Material togs från en krog i Glemminge. 1693 stod den klar och kungen gav privilegierna till Jöns Herrmansson. Sex år hade han på posten, dvs kortare tid än vad vi drivit stället.

Gästis är med känslig hand nyrenoverat och fortfarande en av Skåne bäst bevarade gästgivaregårdar.

Trots att jag, som far är jävig -  köket är excellent. De lokalt producerade råvarorna, fina smakkombinationerna och eleganta presentationerna! Jonas heter kocken och tillsammans  med hustrun Anna exekverande  gästgivare.

Det imposanta tingshuset, som senast användes för sitt ändamål, någon gång på 70-talet sägs ha varit häktesplats för den kända Yngsjömörderskan. Man vågade inte ha henne närmare hemorten av rädsla för lynchning. Historierna om häradsdomaren Per Öra är otaliga.
Symbiosen mellan tingshuset och Gästis är en viktig förklaring till att Gästis kunnat överleva i sin ursprungliga funktion i över 300 år.

En annan historisk referens  är till de von Sydowska morden, Fadern till offret för det brutala och gåtfulla fadermordet var domare i Hammenhög.

Tingshuset är inte bara ett gammalt justitiepalats, Det har inrymt bank med, får man  anta, överdådig representation på Gästis. Ack om man kunde vrida klockan bakåt.

Idag står byggnaden mestadels tom, med undantag för påsken då där är konstgalleri.

Jag vill också beskriva det som ett monument över murarkonsten vid förra sekelskiftet. Bågar och ornamentering! Jag är särskilt förtjust i de fasta hängrännorna som mynnar ut i en tratt till stupröret. Inte spara in i onödan!

Det finns flera mycket fina tegelhus i Hammenhög. Ett av de mer imponerade är Valnöt och Kaprifol. Ursprungligen byggt för att rymma lantbruksskola för traktens gossar.

Idag är det ett stort vandrarhem, med restaurang sommartid.

På baksidan i den parkliknande trädgården med gigantiska bokträd, har man en utomhusscen. En gång i veckan bjuder man underhållning av hög klass där.

Denna sommar, 2012, var vädret inte på underhållningens sida. Jag var där och fick en mycket stor musikupplevelse, kombinerat med att så när frusit häcken av mig. Johan Örjansson med band från Falkenberg (tror jag), korsar ni hans väg - vik inte undan!

Den andra showen var Gunhild Carling och hennes musikaliska familj. Tradjazz i högt tempo, gott humör och hyggligt väder. Gott om folk nte minst från vår egen by. Kul mitt i semestertid, när man mest ser turister.

Jag nämnde lantbruksskola. Nu var det så klokt ordnat att närmsta granne var en lanthushållsskola som vände sig till unga flickor i grannskapet.

Byggnaden från en annan tid med andra ideal. Vitt fasadtegel har aldrig varit min favorit.

Idag ryms Solängsskolan, för ungdomar med Asbergers syndrom, i lokalen.

På gästis får vi, än idag, emellanåt besök av äldre par som berättar: "Här träffades vi för 50 år sedan när vi gick i skola i Hammenhög. Då var gästis en populär dansrestaurang."  Man kan sluta sig till att gästis fungerat som kopplare till många lyckliga äktenskap och en del olyckliga, får man anta.

Idag sitter man i TV-soffan och ser Let´s dance, medan konceptet dansrestaurang är fullständigt stendött. Men en fin flygel har vi om någon vill spela en trudelutt.

Vi tar huvudgatan hem. I östra änden heter den Simrishamnsvägen och i västra där vi bor heter den Ystadsvägen. Jag har inte tänkt på exakt var den byter namn, men jag tror att det är vid torget.

Södra delen av byn består av gammal villabebyggelse. Stadsfolk som söker lantlig atmosfär flyttar gärna till denna del. Norr om huvudgatan finns villaområde från 60-70tal och några hyreshus. Här bor främst "infödingar".

I änden av Odengatan, vid vändplanen som vi utomordentligt humoristiskt kallar Odenplan, Jonas med familj; Anna, Julius, Sixten och åtta hönorkanske ska  man säga "henor" tillsvidare. När könsidentiteten är fastställd kommer de att reduceras till fyra. Tuppar är av akustiska skäl förbjudna i stadsplanelagt område.

Invändigt renoverade de för några år sedan när de köpte huset. Nu behöver de andra våningen också när familjen vuxit. Dessutom läckte taket. Det blir ett läckert plåttak. Ny puts och målning. Huset är så nätt och prydligt med behändig proportioner.

Vid Odenplan ligger också idrottsföreningens loppis.  De har öppet en lördag i månaden. Alltid väldigt välbesökt. Damlaget har en gång spelat på verklig elitnivå och är
fortfarande väl placerat i seriesystemet.

Jag går sällan på loppiset, ja sällan på loppis över huvud taget.  Svärdöttrarna däremot är fenomenala på att fynda.

"En liten bit av Medelhavet" är en proper butik, som säljer snygga krukor, skålar, fat m.m.

På baksidan finns en inspirerande och idyllisk trädgård. Har jag förstått det rätt så pekar Diane och Vasilis utför.

Sommartid kan du sitta i trädgården och äta en enkel sallad till lunch. Gott bröd och god olivolja!

Det är trevligt när det etableras nya butiker i de tomma affärslokaler som finns längs huvudgatan.

Fröken Östergren har stängt sitt café och försörjer sig nu som "sakletare" till bl a Wallanderproduktionerna. Det verkar hon trivas bra med det, vi får väl glädjas åt den fina skylten och kanske återkommer lusten. 

"Abekaten" har gått i konkurs. Slickar väl såren och laddar för nya stordåd i rättvisans och utvecklingens tjänst.. Huset är väldigt fint och det är vår Anna, som ritat fönstren.

Vid torget tog jag en bild på välrennomerade Jeppssons Möbler, men det blev av någon anledning kolsvart. Det är det inte för möbelaffären, som fått nya ägare, som också driver Urban Living i Simrishamn.

Däremot har vi en ny rörelse, ett gym.
Storstad!

Förutom träningsmaskiner har de föredrag och ibland litet handpåläggning. Nuförtiden kan jag gå dit billigare än många - de har pensionärspriser. Dock har jag inte blivit  färdig till det, jag förlorar alltså pengar varje dag, som går.

Det var en gång två bröder, som startade varsin bilfirma i Hammenhög. Den ena lever i högönsklig välmåga och säljer Peugeot. Det finns en oanständig ramsa, som innehåller stavningsregeln. Hör med  din närmaste Peugeothanndlare, anständigheten förbjuder mig att publicera den.. Den andra blev ett stycke industrihistoria. Idag ryms där det som kallas garageprojektet.

På kort tid lyckades man få väldigt bra konserter. Så vaknade myndigheterna och påpekade att erforderliga tillstånd saknas. Genom insamling, crowdfunding, har man lyckats rusta  och få  anläggningen godkänd.

Ett annat stycke industrihistoria från Hammenhög är flisbrytning. Vad jag kunnat utröna rör det sig om en sorts kalksten. Den användes till både det ena och det andra, t ex byggnadsmateriel. Som mest var fyra stenhuggare aktiva i brottet.

Idag är "Flisen" en samlingsplats i byn. Själva dagbrottet är vattenfyllt. På 50-talet övervägde man att göra bad av det, man man byggde sedermera en 25-metersbassäng.

Det berättas att flisgraven en gång hyste en levande säl, ja det ska stå säl inte själ. Ingen har kunnat berätta för mig vare sig hur den kom dit eller hur den försvann. Skulle kunna vara en skröna!

Gästis till salu, men...

På försommaren gick vi ut med Gästis till försäljning. Vi har fått väldigt många reaktioner från när och fjärran. Alla är positiva till hur vi lyft den gamla gästgivargården och tycker att det är synd att vi vill sälja, samtidigt som de förstår oss i vår situation. Jonas brinner för att laga god och vacker mat och har dessutom två små barn, att dessutom ta på sig allt som följer med ett företag vill han inte nu. Tillväxtverket har inte hunnit med att lösa sin uppgift att underlätta för företag. Det kan man förstå de har ju haft så mycket annat att stå i.

Till alla som frågar oss hur det går med försäljningen, säger vi att det är inget som brådskar. Annonsen var ett skott i natten. I själva verket har vi inte hört av någon spekulant - vi har inte ens hört av mäklaren sedan han tog in objektet till försäljning. Det är kanske så att en bra gästgivaregård säljer sig själv - vad vet jag. Enligt lagen har  mäklaren 90 dagar på sig, sedan kan säljaren, om han så önskar, byta mäklare.

Vårt försök att sälja är inte en desperat nödvändighet utan en långsiktig handling. Vi kommer att  driva gästgivaregården tills vi hittar en ny gästgivare. Fortfarande tycker vi om livet runt gästis även om min hälsa begränsar mig. Vi är de 23:e gästgivarna, med våra drygt  åtta år har vi 16 st som varit längre tid. Trots allt är vi en milstolpe i historien.

Under sommaren har vi funderat på hur vi ska förändra verksamheten, inte minst för att skapa ekonomisk uthållighet. De största kostnaderna är personalkostnader. Vi kommer att dra ner på verksamheten så att vi kan klara den i huvudsak inom familjen. Den kock, vi haft anställd jämte Jonas, har vi sagt upp på grund av arbetsbrist. Trist - hon har varit ovärderlig under våra åtta år.

Från den 20 augusti, när skolorna börjar och säsongen  i stort sett är över, kommer vi att ha öppet fre - mån. Vi kommer att ha en mer standardiserad meny. Fortfarande utgångspunkt i det skånska köket med lokala råvaror. Med sänkta kostnader hoppas vi kunna justera priserna nedåt.

Fredag kväll kommer vi att, förutom á la carte, ha fredagspub med någon smårätt i baren. 18-22.
Lördag á la carte. 18-22.
Söndag, söndagmiddag. 12-16.
Måndag á la carte. 18-22.

Klämmen innan skolstart.

De pampiga stockrosorna mot en vacker gråstensgrund! Kan det bli mer skånskt än så? Det är fantastiskt hur dessa kraftfulla blommor kan växa upp ur ingen näring alls.

Redan nu märker vi hur det blir glesare mellan turisterna. Jag tror att vi alla är överens om att det varit en dålig turistsommar på Österlen, ja kanske i hela Sverige. Kanske har storstadsturismen ökat som vanligt. Det är med spänning man väntar på besöksstatistik.

Turismutvecklarna har satt upp fantastiska mål för besöksnäringens tillväxt. Det kanske är möjligt men det gäller i så fall att också se riskerna. Jag kan befara att man medverkar till en överetablering, som en månad om året leder till personalbrist och många gånger kvalitetssänkningar. Övriga elva månader är det stängt som vanligt. Den subventionerade marknadsföringen via Tourism in Skåne är i princip obefintlig för små aktörer. Nu senast erbjöds en annons i en pocketguide för 25 000:-. Det är ungefär en fjärdedel av vår marknadsföringsbudget, eller en bra dagskassa.

Nej ska man göra något åt sommarturismen får man helt enkelt göra något åt vädret! I övrigt tror jag att alla Österlens småställen, B&B, restauranger, fik, bagerier osv är som stockrosorna. Praktfulla blommor som inte kräver mycket artificiell näring. Vill "utvecklingsbyråkraterna" ändå göra något, så tror jag att det är direkt marknadsföringsstöd vi behöver.