Turen går till Hammenhög.

Jag har skrivit på bloggen om Österlens mest personliga karta. Jag har besökt platser, flanerat och reflekterat! Inga kommersiella avsikter och allt behöver inte nödvändigtvis vara det mest fantastiska på denna jord. Mina "Turen går till..." är uppskattade och flera är bland de mest lästa inläggen. Det slog mig att jag inte skrivit ordentligt om min hemby, Hammenhög, som jag tycker så mycket om. En dag i mitten av augusti tog jag kameran över axeln, hunden i kopplet och hustrun under armen, hennes arm, för att hitta Hammenhög.

Något sent är vetet moget. Det knäpper som popcorn när skalen spricker. Det soliga vädret är perfekt för skörd och skördetröskor stora som Finlandsfärjor far fram och tillbaka över åkrarna och på vägarna mellan åkrarna.

Det finns otaliga tecken på att den enda naturliga basnäringen i trakten är och har varit lantbruk, även om metoderna ändrats.

Vill du ha en bild av hur jordbruk bedrevs förr ska du besöka byns lantbruksmuseum.

Ett gäng gubbar, som var med, driver museet ideellt och delar gärna med sig skrönor och historier från förr.

Visserligen ligger byns storhetstid ett drygt halvsekel tillbaka i tiden, när det var en egen kommun och Hammenhögs Frö ett känt varumärke.

Idag huserar en grafisk designer, en hårfrisörska  i kommunhuset tillsammans med några bostadslägenheter.  I Hammenhögs Frös lokaler bygger ett företag upp en storskalig algodling, älskad av alla algkramare och företagsutvecklare. Nya tag i nya tider!

Normalt sett definieras ett samhälle med självaktning och tradition av skola, kyrka, krog och domstol.

Skolan i Hammenhög omfattar fortfarande låg och mellanstadium. Politiskt är byskolorna den hetaste av potatisar. Dåliga politiker ser den enda vägen framåt i besparingar. Medan vi andra ser, att vill man ha en framtid måste man satsa.
Rör inte våra byskolor! I Hammenhög flyttar det in barnfamiljer - gissa varför. Det finns skola.

Byborna vågade inte lita på politikerna och tog saken i egna händer. Idag huserar en friskola i de vackra lokalerna. De barnfamiljer som bytt storstaden mot en levande  by på landet har anledning att vara nöjda, åtminstone så länge de inte går med vinst.

Kyrkan lever på gamla meriter och gamla pengar och inte anas en ljusnande framtid runt hörnet. Tro verkar inte vara en framtidsbransch.

Gryningspyromanen försökte elda upp den lilla kyrkan. Gud ske lov, om uttrycket tillåts, gick han bet på uppgiften.

I slutet av 1600-talet gav kungen hammenhögsborna order om att bygga en gästgivaregård. Material togs från en krog i Glemminge. 1693 stod den klar och kungen gav privilegierna till Jöns Herrmansson. Sex år hade han på posten, dvs kortare tid än vad vi drivit stället.

Gästis är med känslig hand nyrenoverat och fortfarande en av Skåne bäst bevarade gästgivaregårdar.

Trots att jag, som far är jävig -  köket är excellent. De lokalt producerade råvarorna, fina smakkombinationerna och eleganta presentationerna! Jonas heter kocken och tillsammans  med hustrun Anna exekverande  gästgivare.

Det imposanta tingshuset, som senast användes för sitt ändamål, någon gång på 70-talet sägs ha varit häktesplats för den kända Yngsjömörderskan. Man vågade inte ha henne närmare hemorten av rädsla för lynchning. Historierna om häradsdomaren Per Öra är otaliga.
Symbiosen mellan tingshuset och Gästis är en viktig förklaring till att Gästis kunnat överleva i sin ursprungliga funktion i över 300 år.

En annan historisk referens  är till de von Sydowska morden, Fadern till offret för det brutala och gåtfulla fadermordet var domare i Hammenhög.

Tingshuset är inte bara ett gammalt justitiepalats, Det har inrymt bank med, får man  anta, överdådig representation på Gästis. Ack om man kunde vrida klockan bakåt.

Idag står byggnaden mestadels tom, med undantag för påsken då där är konstgalleri.

Jag vill också beskriva det som ett monument över murarkonsten vid förra sekelskiftet. Bågar och ornamentering! Jag är särskilt förtjust i de fasta hängrännorna som mynnar ut i en tratt till stupröret. Inte spara in i onödan!

Det finns flera mycket fina tegelhus i Hammenhög. Ett av de mer imponerade är Valnöt och Kaprifol. Ursprungligen byggt för att rymma lantbruksskola för traktens gossar.

Idag är det ett stort vandrarhem, med restaurang sommartid.

På baksidan i den parkliknande trädgården med gigantiska bokträd, har man en utomhusscen. En gång i veckan bjuder man underhållning av hög klass där.

Denna sommar, 2012, var vädret inte på underhållningens sida. Jag var där och fick en mycket stor musikupplevelse, kombinerat med att så när frusit häcken av mig. Johan Örjansson med band från Falkenberg (tror jag), korsar ni hans väg - vik inte undan!

Den andra showen var Gunhild Carling och hennes musikaliska familj. Tradjazz i högt tempo, gott humör och hyggligt väder. Gott om folk nte minst från vår egen by. Kul mitt i semestertid, när man mest ser turister.

Jag nämnde lantbruksskola. Nu var det så klokt ordnat att närmsta granne var en lanthushållsskola som vände sig till unga flickor i grannskapet.

Byggnaden från en annan tid med andra ideal. Vitt fasadtegel har aldrig varit min favorit.

Idag ryms Solängsskolan, för ungdomar med Asbergers syndrom, i lokalen.

På gästis får vi, än idag, emellanåt besök av äldre par som berättar: "Här träffades vi för 50 år sedan när vi gick i skola i Hammenhög. Då var gästis en populär dansrestaurang."  Man kan sluta sig till att gästis fungerat som kopplare till många lyckliga äktenskap och en del olyckliga, får man anta.

Idag sitter man i TV-soffan och ser Let´s dance, medan konceptet dansrestaurang är fullständigt stendött. Men en fin flygel har vi om någon vill spela en trudelutt.

Vi tar huvudgatan hem. I östra änden heter den Simrishamnsvägen och i västra där vi bor heter den Ystadsvägen. Jag har inte tänkt på exakt var den byter namn, men jag tror att det är vid torget.

Södra delen av byn består av gammal villabebyggelse. Stadsfolk som söker lantlig atmosfär flyttar gärna till denna del. Norr om huvudgatan finns villaområde från 60-70tal och några hyreshus. Här bor främst "infödingar".

I änden av Odengatan, vid vändplanen som vi utomordentligt humoristiskt kallar Odenplan, Jonas med familj; Anna, Julius, Sixten och åtta hönorkanske ska  man säga "henor" tillsvidare. När könsidentiteten är fastställd kommer de att reduceras till fyra. Tuppar är av akustiska skäl förbjudna i stadsplanelagt område.

Invändigt renoverade de för några år sedan när de köpte huset. Nu behöver de andra våningen också när familjen vuxit. Dessutom läckte taket. Det blir ett läckert plåttak. Ny puts och målning. Huset är så nätt och prydligt med behändig proportioner.

Vid Odenplan ligger också idrottsföreningens loppis.  De har öppet en lördag i månaden. Alltid väldigt välbesökt. Damlaget har en gång spelat på verklig elitnivå och är
fortfarande väl placerat i seriesystemet.

Jag går sällan på loppiset, ja sällan på loppis över huvud taget.  Svärdöttrarna däremot är fenomenala på att fynda.

"En liten bit av Medelhavet" är en proper butik, som säljer snygga krukor, skålar, fat m.m.

På baksidan finns en inspirerande och idyllisk trädgård. Har jag förstått det rätt så pekar Diane och Vasilis utför.

Sommartid kan du sitta i trädgården och äta en enkel sallad till lunch. Gott bröd och god olivolja!

Det är trevligt när det etableras nya butiker i de tomma affärslokaler som finns längs huvudgatan.

Fröken Östergren har stängt sitt café och försörjer sig nu som "sakletare" till bl a Wallanderproduktionerna. Det verkar hon trivas bra med det, vi får väl glädjas åt den fina skylten och kanske återkommer lusten. 

"Abekaten" har gått i konkurs. Slickar väl såren och laddar för nya stordåd i rättvisans och utvecklingens tjänst.. Huset är väldigt fint och det är vår Anna, som ritat fönstren.

Vid torget tog jag en bild på välrennomerade Jeppssons Möbler, men det blev av någon anledning kolsvart. Det är det inte för möbelaffären, som fått nya ägare, som också driver Urban Living i Simrishamn.

Däremot har vi en ny rörelse, ett gym.
Storstad!

Förutom träningsmaskiner har de föredrag och ibland litet handpåläggning. Nuförtiden kan jag gå dit billigare än många - de har pensionärspriser. Dock har jag inte blivit  färdig till det, jag förlorar alltså pengar varje dag, som går.

Det var en gång två bröder, som startade varsin bilfirma i Hammenhög. Den ena lever i högönsklig välmåga och säljer Peugeot. Det finns en oanständig ramsa, som innehåller stavningsregeln. Hör med  din närmaste Peugeothanndlare, anständigheten förbjuder mig att publicera den.. Den andra blev ett stycke industrihistoria. Idag ryms där det som kallas garageprojektet.

På kort tid lyckades man få väldigt bra konserter. Så vaknade myndigheterna och påpekade att erforderliga tillstånd saknas. Genom insamling, crowdfunding, har man lyckats rusta  och få  anläggningen godkänd.

Ett annat stycke industrihistoria från Hammenhög är flisbrytning. Vad jag kunnat utröna rör det sig om en sorts kalksten. Den användes till både det ena och det andra, t ex byggnadsmateriel. Som mest var fyra stenhuggare aktiva i brottet.

Idag är "Flisen" en samlingsplats i byn. Själva dagbrottet är vattenfyllt. På 50-talet övervägde man att göra bad av det, man man byggde sedermera en 25-metersbassäng.

Det berättas att flisgraven en gång hyste en levande säl, ja det ska stå säl inte själ. Ingen har kunnat berätta för mig vare sig hur den kom dit eller hur den försvann. Skulle kunna vara en skröna!