Nya gästgivare

Hammenhögs Gästgivaregård 1901, tolkat av Carl Ljungberg, gåramålare.

Renovering 1919

Gästis troligen strax efter andra världskriget.

De som känner oss, eller har följt oss på bloggen, vet hur vi för drygt åtta år sedan lämnade en grå tjänstemannavardag i Stockholm. Efter en kort beslutsprocess bestämde vi oss för att bli gästgivare i Hammenhög på Österlen.

En dryg månad senare hade vi avvecklat våra åtaganden i huvudstaden, sågat av den gren vi satt på, packat våra väskor och flyttat till Österlen.  En mental terrängritt, väntade oss eftersom vi helt saknade branschkunskap. Redan efter en dryg månad anslöt Jonas, vår äldste son. Hans branschkunskap var inte heller mycket att dra till torgs med, men han kan laga mat. Efter att ha konverterat från IT-branschen hade han skaffat en kockutbildning. Första tiden var en fråga om överlevnad, på alla plan. Oj så mycket goda råd och kvalificerade synpunkter vi fick. Efterhand lärde vi oss att de goda råden och synpunkterna må ha varit allvarligt menade, men sällan särskilt väl underbyggda.

När vi landat tog vi ett steg tillbaka och analyserade vad  i höll på med och, framför allt vad vi skulle hålla på med. Vi diskuterade länge och kom fram till att vi skulle vara just en  gästgivaregård, dvs erbjuda mat och boende till folk på resa  och vara en  restaurang i området, för vardag och gillen. Vi sticker ut med en obruten ägarlängd på 320 år och dessutom en välbevarad, inte sönderrenoverad, miljö. En annan observation var att kvalitén på maten tvunget måste utvecklas, vilket vi i och för sig började med dag ett. När vi gjorde vår verksamhetsanalys kom vi också fram till ett motto:

Gästis 2004, när vi övertog.

Tradition och förnyelse!

Gästis 2011

Vi har hållit och förhållit oss till vårt motto. Som ett led i utvecklingen har vi totalrenoverat gästgivaregården upp till modern standard. Alla rum har dusch och toalett, köket är totalrenoverat och erbjuder en bra arbetsmiljö för kockar,  rationell och hygienisk hantering av livsmedel.

När folk frågar om vi ångrat oss, brukar vi svara att det har vi gjort många gånger, men sammantaget ångrar vi bara att vi inte tog steget tidigare.

Tre generationer gästgivare

Så hände det, som inte fick hända, jag fick cancer, Myelom. Jag har berättat om mina sjukdomsupplevelser i en annan blogg. Förutom chocken att  ställas inför en livshotande sjukdom, med oro och oreda, tappade vi en "produktionsresurs". Framtiden blev med ens oklar och osäker. 

Jag antar att alla kan förstå vi blev skärrade.

Vi hade inte kunnat få tag i kockar så vi kunde täcka sommaren för luncher och kvällar. Det är många som vill vara med och dela kakan under juli. Det kändes, som ett givet alternativ, att försöka sälja gästgivaregården..

Sommaren gick med öppet endast på kvällstid. Jag tror att det var färre besökare på Österlen än det brukar vara. I det avseendet var det kanske en ekonomisk fördel att inte ha öppet på lunch.

I detta skede på höstkanten hade Jonas och hans Anna talat ihop sig. De vill ta över ansvaret för Hammenhögs Gästis. Det kändes glädjande och vi drog tillbaka försäljningsuppdraget. Den stora skillnaden mot tidigare är att Anna aktivt går in i verksamheten.

Annelie och jag talade mycket om att arbeta tillsammans. Det är en sak att ha levt ihop över fyrtio år och drivit upp tre ungar med gott resultat - att jobba ihop är en helt annan sak, att dessutom blanda i en vuxen son   andas problem. Det har gått väldigt bra att samarbeta, främst beroende på att vi haft  tydliga ansvar.  Vi upptäckte  att vi diskuterat fel problemställning. Att vara gästgivare är ett sätt att leva därför finns  inget alternativ till att jobba tillsammans. Vi blev så glada att Anna och Jonas bestämt sig för att driva Gästis tillsammans. Det man bör diskutera är hur man ska arbeta tillsammans. Annelie kommer att fortsätta att arbeta i matsalen.

För min del är det i princip färdigvisslat, för att citera kärringen, som fick flabben i hjulet.  Gästgivare emeritus, senior advisor, Sundström d.ä. eller vad man väljer att kalla en som gjort sitt. Efterhand som jag återhämtar mig får jag hjälpa till där jag kan och Sundström d.y. önskar.

Jag känner för en summering av gästgivarperioden i livet, även om det inte är ett vattentätt skott mellan vår period och Jonas och Annas. Det gäller för vår del att lägga oss i lagom och på rätt sätt. Det går aldrig bra att köra från baksätet.

Vi har god ordning på ekonomi och rutiner, och system för att det förblir så. Utvecklingsmodellen för verksamheten är evolutionär inte revolutionär. Trender kommer och går, men Gästis består (sedan 320 år)!

Man kan hoppas att alla de gäster, som regelbundet kommit till oss och därigenom gett oss förutsättningar att utveckla Gästis, fortsätter att trivas på Hammenhögs Gästgivaregård och att nya besökare hittar oss.

Ekonomiskt har Gästis inte varit ett lysande projekt, men det har egentligen aldrig varit målet. Våra vinster ligger på det personliga planet. Vi har haft en mycket utvecklande och omväxlande period i våra liv, träffat många trevliga människor och varit stolta över vad vi gjort. Vår oro att det skulle vara svårt att arbeta tillsammans har visat sig helt obefogad. Vi har genom Gästis kommit varandra mycket närmare, Annelie och jag. Det är med tillförsikt och med stora positiva förväntningar vi nu är beredda att lägga till en ny post i ägarlängden. Lycka till, Jonas  och Anna!

Ö. Ingelstad

Jag har skrivit ett inlägg om den charmerande byn Ö. Ingelstad. Härförleden fick jag en kommentar från Lars-Göran. Han skulle vilja läsa litet mer om byn. Jag erinrade mig att Frank Eberhardt blivit fångad av Ö. Ingelstad och suttit med näsan i gamla presslägg. Jag lägger in två oredigerade skriverier från Frank:

Östra Ingelstad

Det är någonting speciellt med den här byn. Den som gav namn åt hela häradet. Och med alla dessa gårdar som ägts av Ingelstad under alla dessa århundraden. Det är också den enda byn där byastenen fortfarande finns kvar. Men det är väldigt tyst här.

Att Ingelstad är gammal, långt innan medeltid, har jag fått bekräftat genom en mängd olika källor, men kanske allra tydligast i den här artikeln publicerad i Cimbrimshamnsbladet den 18 december 1924:

Ingelstads gård

Fragment ur en gammal herregårds och deras ägares historia.

”Den 19 januari  i år (1923) hölls exekutiv auktion å länsstyrelsen i Kristianstad å Ingelstads urgamla herresäte. Några plock ur gårdens historia genom århundradena kan därför vara av intresse; allrahelst som några gårdshandlingar eller gårdsarkiv ej finnas å Ingelstads gård.

Första gången Ingelstad nämnes i handlingar från medeltiden är 1348, då det kallas Ingelstathe. Brunius säger att kyrkan är ”en av dom äldsta i norden”, liksom att han kallar gården för ”en urgammal herrgård”, det vill säga, dess historia försvinner i den grå forntiden. Man vill påstå att den anlagts av en fylkeskonung Inge, från vilken hela häradet fått sitt namn. Hans grav fanns fordom strax söder om byn, men var redan på 1800-talet förstörd. De sista åren på nämnda århundrade återfanns en av de väldiga stenar, som fordom utgjort graven. Denna bautasten blev rest där den blev funnen i jorden och påminner i vår tid om den förstörda kungagraven.

[Den som i dag kallas för ”Kung Inges sten” och som fortfarande står kvar. Faktum är att Ingelstad finns omnämnt redan 1108.] 

1459 och 1477 omnämnes riddaren Sten Pedersson Gjöe till Ingelstad. 1514 ägdes gården av riddaren Nils Höög. 1551 är Hans Nilsson ”Ingelsta gårdsfogde”. 1584 skrev sig Nils Pedersson Galt till Ingelstad.

Från 1615 till 1630 befinnes Joachim Bulow vara ägare till Ingelstad. Denne Bulow hade genom kungligt brev den 28 februari 1615 erhållit Kristian IV:s brev på patronatsrätten till kyrkan för sig och sina efterkommande.

Joachim Bulow nedrev vid samma tid rundelen till Ingelstads kyrka och uppförde i dess ställe en tillbyggnad avsedd för altarplats och som undertill rymmer ett gravkor för honom och hans hustru Else Grobe till Ingelstad. Troligen är altarprydnaden även en skänk av dem. Båda enär deras adliga vapen finnas anbragta å densamma.

I ett den 25 juni 1639 brev skriver sonen Kristian Bulow sig till  Ingelstad. År 1658 egde Joachim Gersdorff Ingelstad och hela socknen hörde under gården. Gersdorff, som även var egare till Smedstorp och Tunbyholm, var Danmarks riksdrots och rikshofmästare, befallningsman på Kallundborg, samt, som den förnämste av sin ätt, även ståthållare i Köpenhamn och hade 1652 erhållit Bornholm som förläning. Han tillrådde 1657 kriget mot Sverige, för vilket han fick plikta vid krigets olyckliga utgång, i det han nödgades som Danmarks fullmäktig underskriva den för Danmark så ofördelaktiga freden i Roskilde där nämnda land förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I den stunden vände han bort sitt ansikte för att dölja sin sorg och suckade: ”Jag skulle önska, att jag icke kunde skriva”. Han påstås hava dött av sorg över Danmarks olyckor 1661. Han blev 49 år.

Biskop Peder Winstrup nämner i sin förteckning över ”herregaarderne o. deras egenmand i Skaane ved aar 1660”:  Ingelstads gaard:  Christian Skel. Strax efter honom kom gården med alla dess underlydande som Bornholmska vederlagshemman under svenska kronan. Översten Christian Carlsson Lilliebergh hade av svenska konungen erhållit Ingelstad i förläning. Det heter därom: ”Ingelstadh, Hr överst Christian Carlsson Lillieberg i vår nådige nu regerande konungs tijd donerad”. Han hade Jus till kyrkan i Ingelstadh men ej i den andra pastoratsocknen Östra Herrestad.

Ingelstads och Smedstorps säterier arrenderades 1668 av Simon Jakobsson, sedermera borgmästare i Ystad. De sista åren på 1600-talet, när Ingelstad var kronans egendom, lydde under gården 14 åbor i Ingelstad eller samtliga på den tiden, 8 i Östra Herrestad, 11 i Kvärrestad, 13 i Hannas och 15 i Hammenhög. [Nästan hälften]

Vid mitten av 1700-talet innehades Ingelstads kronosäteri under förpantning av vissa ståndspersoner. Så nämnes 1743 som pantinnehavare ”Sal. Högvälborne  Hr Baron och Landshövdingen Psilanders arvingar och thes svägerska fru över- Commisarischan Petronella Mesterton”. År 1753 voro häradshövding P.G. Lindecrona och överstelöjtnant Ehrensparre pantinnehavare.

Sedan Sveriges Riksbank inlöst pantinnehavarne å Ingelstads gård arrenderade kronan bort gården till friherrinnan Anna Christina Hyltén på 50 års tid, vilket arrende sedermera transporterades på ryttmästaren Fredrik Adam von Schantz, som bodde där mellan 1767 och 1773. Det hette då: ”Mangården bestod av tvenne korsvirkesbyggnader, var och en Corps de Logis, skulle bliva grundmurad, tillämnad. Denna, ännu kvarstående huvudbyggnad, blev strax uppförd. Ladugården bestod av en grundmurad och tvenne korsvirkes byggnader, varandes man- och ladugården skilda genom en gammal mur. Trädgården låg öster om ladugården, försedd med goda fruktträn. I övrigt funnos 4 styck fiskedamm, varuti fanns karp, gädda och abborre, tillräckligt utsäde och höbohl, tvenne vångar med sten inhägnade, 28st.underlagda arbetshemman, 18 st.gatuhus eller torp, mjölkvarn och nödig torvjord.”

År 1787 tillbytte sig General Abraham Gustafschiöld Ingelstads gård mot Tullgarn som kronan då erhöll i utbyte. Ingelstads gård var då i förfall. Gustafschiöld lät uppföra det 4 våningar höga magasinet som ligger vid kyrkan. Ladugården avbrände genom vådeld några år efter tillträdet den 26 februari 1791.

[Magasinet står kvar och är idag den äldsta byggnaden i byn.] 

Gustafschiöld som var en uppkomling, föddes 1723 och var son av kyrkoherden i Allerum och Fleninge Olof Hellichius. Han dog år 1792 som kommendant i Kristianstad. För sitt deltagande i 1772 års revolution blev han adlad och svingade sig upp till general. Sedan gården kommit från kronan till privat ägo förklarades gården för frälsesäteri. Bönderna, som ägde kontrakt med kronan från 1688, ville ej godvilligt underkasta sig ombytet.

I ett privatbrev från den 18 september 1789 heter det: ”Gustafschiöld ville i häromdagen i anledning av Konungens brev, som nu ankommit hava målet avgjort och att få Krono och Skattehemmanen till Frälse, men det gick ej så hastigt för sig, utan brev måste först avgå till landshövdingen att bönderna först skulle höras, om de hava något däremot att påminna. Brevet avgick den 15 dennes till landshövdingen. ”Det ser illa ut för bönderna emedan Konungen även nyligen med sista brevet gynnat Gustafschiöld, men man skall göra sitt bästa ändå, mer kan man ej.” Bönderna sökte bevaka sin rätt. Det heter i deras skrivelse till landshövdingen: ”Det beror på eders Excellens och Höglofl. Kongl: Cammar Collegii förklaring huru rätt förhållas skall. Vi gjöre oss säkra, att vår vördsamma förfrågan med rättvisa utskiljes, att träldomsoket, varunder vi nog länge varit tryckte, avskuddas.”

Men hur än bönderna bevakade sin rätt fick Gustafschiöld rätt och bönderna blevo frälse i stället för Cronobönder, men så bar också generalen kungens krönta G jämte Sveriges tre kronor i sitt sköldemärke, allt ynnestbevis av den kung som ej kunde umgås med andra än adelsmän. De andra ”luktade snusk” i hans näsa.

[Det låg ett skimmer över Gustafs dagar …och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?]  

Så blev det också nästan ständigt stridigheter mellan Gustafschiöldarne under de 50 år de hade Ingelstad och bönderna. Vid generalens begravning i Christianstad 1792 yttrade major Fredrik Hjerta följande tirader: ”Mina herrar! Inom dessa bräder gömmer förgängligheten stoftet av en medborgare…” ”General-Lieutenten, Commendanten i Christianstads fästning, Riddaren av Konungens Svärdsorden, Wälborne…” ”Såsom kallad till fullkomligheten, har han nu betalt sin skuld till naturen…” ”Detta stoft, som nu går snart att förenas med sitt ursprung…” 

[Mina avkortningar, det räcker så bra så här.]

Sanningen av det sistnämnda har man syn för sägen om man gör en vandring till gravvalvet under Ingelstads kyrka där dessa Bulowar och Gustafschiöldar sova sin sista sömn. En ättling, i rena led till de sistnämnda, var en dag för några år sen i Ingelstads kyrka och stod och betraktade sina fäders vilorum. Med en suck åt kyrkovaktmästaren sade han: ”Det borde varit annorlunda, men jag kan inte göra någonting åt detta”.

Efter generalen ärvde sonen Gustaf Gustafschiöld Ingelstad. Denne svingade sig upp till överstes grad, men måste år 1838 sälja godset till Baron Hans Ramel å Övedskloster. Gustaf Gustafschiöld var gift med Lotta Adlerbjelke. När det led på upphällningen och han såg sig tvungen sälja det ena hemmandet efter det andra tröstade hustrun honom med dessa ord:  ”Du, Gustaf, vi ha ju ändå makten”.

I ett sockenstämmoprotokoll från 1836 sägs följande om honom: ”I de senare åren hade ägaren av Ingelstads gård Hr Översten och Riddaren Gustafschiöld till arbete vid gården antagit en mängd löst folk från andra socknar, med hustrur och barn, som oftast kvarstannade på stället, men sedan de funnits oskickelige till arbete eller av andra orsaker blivit avskedade och avlöste genom andra av lika beskaffenhet, blifvit kvar. Härigenom översvämmades socknen av tiggare och en mängd kringstrykande barn. Församlingen hade flera gånger hos Hr Översten begärt hans medverkan till dessa barns undervisning, avlöning och Skolhusets uppbyggande, men alltid undfått ett nekande svar”

[Han gick under namnet ”Svinet på Ingelsta`”]

Baron Hans Ramel å Övedskloster ägde Ingelstad endast i 3 år till 1840 då han sålde det till kammarjunkare Carl Wulfcrona, gift med Engel Rosenkrantz. Dessa ägde gården till 1853 då den såldes till löjtnant Claesson. 1856 övertogs Ingelstads gård av ett bolag, patron C.F. Foisach och Ryttmästare Håkansson, vilka avyttrade den 1868 till Christian Hofmeister i vilkens släkt den kvarstannade till 1915 då sonen Louis Hofmeister försålde gården.

Ingelstad, som med underlydande torp och lägenheter omfattade en areal av c:a  1.000 tunnland (500 ha.) med hela det yttre av levande och döda inventariet, bland annat 40 hästar, 240 nötkreatur, köptes av godsägaren J.P. Johansson, Årups gård och grosshandlaren J. August Olsson i Landskrona för ett pris av 638.000 kr.

Nu är det förvaltarna uti desse herrars konkurs som hava att avyttra det gamla herresätet, vilket bevillningstaxerat 1922 till 670.000 kr. År 1876 taxerades gården till 340.000 kr.

Det här är en herregårds olika öden genom tiderna, der endast förtryck och fattigdom trätt i maktens spår, bäst först som sist stycka godset i småbruk så att efterkommande en gång lika fåfängt spana efter där gården legat som vi sena tiders barn spana efter där sätesgården Hamundahög en gång legat.”

-n.

Ur: Cimbrimshamnsbladet, tisdagen den 18 december 1924.

Denna önskan gick i uppfyllelse tidigare än -n (Han hette Oskar H. Arvidsson.) någonsin kunnat föreställa sig. Gården är nu borta sedan många år. Få vet om det här idag, ännu färre bryr sig. Ingen kommer längre ihåg. Åker man till Östra Ingelstad idag beror det bara på att man har råkat köra fel.

Ingelstads gård

Fragment ur en gammal herregårds och deras ägares historia.

”Den 19 januari  i år (1923) hölls exekutiv auktion å länsstyrelsen i Kristianstad å Ingelstads urgamla herresäte. Några plock ur gårdens historia genom århundradena kan därför vara av intresse; allrahelst som några gårdshandlingar eller gårdsarkiv ej finnas å Ingelstads gård.

Första gången Ingelstad nämnes i handlingar från medeltiden är 1348, då det kallas Ingelstathe. Brunius säger att kyrkan är ”en av dom äldsta i norden”, liksom att han kallar gården för ”en urgammal herrgård”, det vill säga, dess historia försvinner i den grå forntiden. Man vill påstå att den anlagts av en fylkeskonung Inge, från vilken hela häradet fått sitt namn. Hans grav fanns fordom strax söder om byn, men var redan på 1800-talet förstörd. De sista åren på nämnda århundrade återfanns en av de väldiga stenar, som fordom utgjort graven. Denna bautasten blev rest där den blev funnen i jorden och påminner i vår tid om den förstörda kungagraven.

[Den som i dag kallas för ”Kung Inges sten” och som fortfarande står kvar. Faktum är att Ingelstad finns omnämnt redan 1108.] 

1459 och 1477 omnämnes riddaren Sten Pedersson Gjöe till Ingelstad. 1514 ägdes gården av riddaren Nils Höög. 1551 är Hans Nilsson ”Ingelsta gårdsfogde”. 1584 skrev sig Nils Pedersson Galt till Ingelstad.

Från 1615 till 1630 befinnes Joachim Bulow vara ägare till Ingelstad. Denne Bulow hade genom kungligt brev den 28 februari 1615 erhållit Kristian IV:s brev på patronatsrätten till kyrkan för sig och sina efterkommande.

Joachim Bulow nedrev vid samma tid rundelen till Ingelstads kyrka och uppförde i dess ställe en tillbyggnad avsedd för altarplats och som undertill rymmer ett gravkor för honom och hans hustru Else Grobe till Ingelstad. Troligen är altarprydnaden även en skänk av dem. Båda enär deras adliga vapen finnas anbragta å densamma.

I ett den 25 juni 1639 brev skriver sonen Kristian Bulow sig till  Ingelstad. År 1658 egde Joachim Gersdorff Ingelstad och hela socknen hörde under gården. Gersdorff, som även var egare till Smedstorp och Tunbyholm, var Danmarks riksdrots och rikshofmästare, befallningsman på Kallundborg, samt, som den förnämste av sin ätt, även ståthållare i Köpenhamn och hade 1652 erhållit Bornholm som förläning. Han tillrådde 1657 kriget mot Sverige, för vilket han fick plikta vid krigets olyckliga utgång, i det han nödgades som Danmarks fullmäktig underskriva den för Danmark så ofördelaktiga freden i Roskilde där nämnda land förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I den stunden vände han bort sitt ansikte för att dölja sin sorg och suckade: ”Jag skulle önska, att jag icke kunde skriva”. Han påstås hava dött av sorg över Danmarks olyckor 1661. Han blev 49 år.

Biskop Peder Winstrup nämner i sin förteckning över ”herregaarderne o. deras egenmand i Skaane ved aar 1660”:  Ingelstads gaard:  Christian Skel. Strax efter honom kom gården med alla dess underlydande som Bornholmska vederlagshemman under svenska kronan. Översten Christian Carlsson Lilliebergh hade av svenska konungen erhållit Ingelstad i förläning. Det heter därom: ”Ingelstadh, Hr överst Christian Carlsson Lillieberg i vår nådige nu regerande konungs tijd donerad”. Han hade Jus till kyrkan i Ingelstadh men ej i den andra pastoratsocknen Östra Herrestad.

Ingelstads och Smedstorps säterier arrenderades 1668 av Simon Jakobsson, sedermera borgmästare i Ystad. De sista åren på 1600-talet, när Ingelstad var kronans egendom, lydde under gården 14 åbor i Ingelstad eller samtliga på den tiden, 8 i Östra Herrestad, 11 i Kvärrestad, 13 i Hannas och 15 i Hammenhög. [Nästan hälften]

Vid mitten av 1700-talet innehades Ingelstads kronosäteri under förpantning av vissa ståndspersoner. Så nämnes 1743 som pantinnehavare ”Sal. Högvälborne  Hr Baron och Landshövdingen Psilanders arvingar och thes svägerska fru över- Commisarischan Petronella Mesterton”. År 1753 voro häradshövding P.G. Lindecrona och överstelöjtnant Ehrensparre pantinnehavare.

Sedan Sveriges Riksbank inlöst pantinnehavarne å Ingelstads gård arrenderade kronan bort gården till friherrinnan Anna Christina Hyltén på 50 års tid, vilket arrende sedermera transporterades på ryttmästaren Fredrik Adam von Schantz, som bodde där mellan 1767 och 1773. Det hette då: ”Mangården bestod av tvenne korsvirkesbyggnader, var och en Corps de Logis, skulle bliva grundmurad, tillämnad. Denna, ännu kvarstående huvudbyggnad, blev strax uppförd. Ladugården bestod av en grundmurad och tvenne korsvirkes byggnader, varandes man- och ladugården skilda genom en gammal mur. Trädgården låg öster om ladugården, försedd med goda fruktträn. I övrigt funnos 4 styck fiskedamm, varuti fanns karp, gädda och abborre, tillräckligt utsäde och höbohl, tvenne vångar med sten inhägnade, 28st.underlagda arbetshemman, 18 st.gatuhus eller torp, mjölkvarn och nödig torvjord.”

År 1787 tillbytte sig General Abraham Gustafschiöld Ingelstads gård mot Tullgarn som kronan då erhöll i utbyte. Ingelstads gård var då i förfall. Gustafschiöld lät uppföra det 4 våningar höga magasinet som ligger vid kyrkan. Ladugården avbrände genom vådeld några år efter tillträdet den 26 februari 1791.

[Magasinet står kvar och är idag den äldsta byggnaden i byn.] 

Gustafschiöld som var en uppkomling, föddes 1723 och var son av kyrkoherden i Allerum och Fleninge Olof Hellichius. Han dog år 1792 som kommendant i Kristianstad. För sitt deltagande i 1772 års revolution blev han adlad och svingade sig upp till general. Sedan gården kommit från kronan till privat ägo förklarades gården för frälsesäteri. Bönderna, som ägde kontrakt med kronan från 1688, ville ej godvilligt underkasta sig ombytet.

I ett privatbrev från den 18 september 1789 heter det: ”Gustafschiöld ville i häromdagen i anledning av Konungens brev, som nu ankommit hava målet avgjort och att få Krono och Skattehemmanen till Frälse, men det gick ej så hastigt för sig, utan brev måste först avgå till landshövdingen att bönderna först skulle höras, om de hava något däremot att påminna. Brevet avgick den 15 dennes till landshövdingen. ”Det ser illa ut för bönderna emedan Konungen även nyligen med sista brevet gynnat Gustafschiöld, men man skall göra sitt bästa ändå, mer kan man ej.” Bönderna sökte bevaka sin rätt. Det heter i deras skrivelse till landshövdingen: ”Det beror på eders Excellens och Höglofl. Kongl: Cammar Collegii förklaring huru rätt förhållas skall. Vi gjöre oss säkra, att vår vördsamma förfrågan med rättvisa utskiljes, att träldomsoket, varunder vi nog länge varit tryckte, avskuddas.”

Men hur än bönderna bevakade sin rätt fick Gustafschiöld rätt och bönderna blevo frälse i stället för Cronobönder, men så bar också generalen kungens krönta G jämte Sveriges tre kronor i sitt sköldemärke, allt ynnestbevis av den kung som ej kunde umgås med andra än adelsmän. De andra ”luktade snusk” i hans näsa.

[Det låg ett skimmer över Gustafs dagar …och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?]  

Så blev det också nästan ständigt stridigheter mellan Gustafschiöldarne under de 50 år de hade Ingelstad och bönderna. Vid generalens begravning i Christianstad 1792 yttrade major Fredrik Hjerta följande tirader: ”Mina herrar! Inom dessa bräder gömmer förgängligheten stoftet av en medborgare…” ”General-Lieutenten, Commendanten i Christianstads fästning, Riddaren av Konungens Svärdsorden, Wälborne…” ”Såsom kallad till fullkomligheten, har han nu betalt sin skuld till naturen…” ”Detta stoft, som nu går snart att förenas med sitt ursprung…” 

[Mina avkortningar, det räcker så bra så här.]

Sanningen av det sistnämnda har man syn för sägen om man gör en vandring till gravvalvet under Ingelstads kyrka där dessa Bulowar och Gustafschiöldar sova sin sista sömn. En ättling, i rena led till de sistnämnda, var en dag för några år sen i Ingelstads kyrka och stod och betraktade sina fäders vilorum. Med en suck åt kyrkovaktmästaren sade han: ”Det borde varit annorlunda, men jag kan inte göra någonting åt detta”.

Efter generalen ärvde sonen Gustaf Gustafschiöld Ingelstad. Denne svingade sig upp till överstes grad, men måste år 1838 sälja godset till Baron Hans Ramel å Övedskloster. Gustaf Gustafschiöld var gift med Lotta Adlerbjelke. När det led på upphällningen och han såg sig tvungen sälja det ena hemmandet efter det andra tröstade hustrun honom med dessa ord:  ”Du, Gustaf, vi ha ju ändå makten”.

I ett sockenstämmoprotokoll från 1836 sägs följande om honom: ”I de senare åren hade ägaren av Ingelstads gård Hr Översten och Riddaren Gustafschiöld till arbete vid gården antagit en mängd löst folk från andra socknar, med hustrur och barn, som oftast kvarstannade på stället, men sedan de funnits oskickelige till arbete eller av andra orsaker blivit avskedade och avlöste genom andra av lika beskaffenhet, blifvit kvar. Härigenom översvämmades socknen av tiggare och en mängd kringstrykande barn. Församlingen hade flera gånger hos Hr Översten begärt hans medverkan till dessa barns undervisning, avlöning och Skolhusets uppbyggande, men alltid undfått ett nekande svar”

[Han gick under namnet ”Svinet på Ingelsta`”]

Baron Hans Ramel å Övedskloster ägde Ingelstad endast i 3 år till 1840 då han sålde det till kammarjunkare Carl Wulfcrona, gift med Engel Rosenkrantz. Dessa ägde gården till 1853 då den såldes till löjtnant Claesson. 1856 övertogs Ingelstads gård av ett bolag, patron C.F. Foisach och Ryttmästare Håkansson, vilka avyttrade den 1868 till Christian Hofmeister i vilkens släkt den kvarstannade till 1915 då sonen Louis Hofmeister försålde gården.

Ingelstad, som med underlydande torp och lägenheter omfattade en areal av c:a  1.000 tunnland (500 ha.) med hela det yttre av levande och döda inventariet, bland annat 40 hästar, 240 nötkreatur, köptes av godsägaren J.P. Johansson, Årups gård och grosshandlaren J. August Olsson i Landskrona för ett pris av 638.000 kr.

Nu är det förvaltarna uti desse herrars konkurs som hava att avyttra det gamla herresätet, vilket bevillningstaxerat 1922 till 670.000 kr. År 1876 taxerades gården till 340.000 kr.

Det här är en herregårds olika öden genom tiderna, der endast förtryck och fattigdom trätt i maktens spår, bäst först som sist stycka godset i småbruk så att efterkommande en gång lika fåfängt spana efter där gården legat som vi sena tiders barn spana efter där sätesgården Hamundahög en gång legat.”

-n.

Ur: Cimbrimshamnsbladet, tisdagen den 18 december 1924. 

Fallvatten

Mikael Niemi har skrivit en katastrofroman. En tsunamiupplevelse när när alla dammvallar i Luleälv rämnar. Vattenmassorna fram genom älvdalen. Många personer, kanske för många, beskrivs i  sin kamp för att överleva. Spännde och skrämmande!

Förlåtelsen

Hanne-Vibeke Holst har jag upptäckt via danska TV-serier. Danskarna är bra på sådant men det förutsätter bra manus. Den senaste boken "Förlåtelsen" har en kanske inte helt trovärdig intrig, men den gör inte anspråk på att vara dokumentär. Det är spännande tema och skrivet som en bladvändare.

Jul igen!

Knappt har den präktiga gåsen lämnat menyn förrän det är dags för julmat. Gåsen var fantastiskt bra för vår del.  Genom åren har vi sett att intresset för traditionellt  julbord minskat. Det är väldigt mycket arbete med ett julbord där allt är hemlagat. Om man inte har mycket hög omsättning ökar risken för att kvalitén sjunker och att det ekonomiskt blir dåligt är säkert. Att erbjuda 25 sorters sill är för mig rena larvet. Vem orkar äta 25 sillbitar, dessutom menar jag nog att det kanske är fem sorters sill med olika tillbehör. Redan som liten fick jag lära mig att inte leka med maten.

Vi har valt att servera en julmiddag i år. Förrätten består av en sillbuffé; 4-5 sorter, hembakat bröd och ost. Till detta kan det sitta gott med en liten snaps. Vi har två hemkryddade att erbjuda. Numera är det lagligt även för krogar att krydda brännvin. Ett krav är att man anmäler till tillsynsmyndigheten, kommunen, och det har vi naturligtvis gjort. Våra sorter är "Kockens Julsup", som är en bitter, och, naturligtvis, "Husets Bäsk".

Varmrätten är rimmad långbakad grissida kryddad med sådant som förknippas med julen. Till den skulle jag nog dricka ett kraftigt rödvin, även om öl också passar utmärkt.

Desserten är ett juligt gottebord med glögg.

De bästa av råvaror och hantverksmässig tillagning! Rena budgetpriset; 320 kronor!

December är en svår månad.
Kylan tar ordentligt grepp om även södra Skåne. Det blir fortfarande allt mörkare. Därför får man glädja sig åt att man la julen strax efter vintersolståndet. Det legitimerar ljus, glitter, glamor och tindrande ögon. Börjar man med julpyntande innan första advent kan man dra på sig kritik för att vara alltför kommersiell. När adventskalendern kör igång, kan man släppa alla hämningar. Låt ljuset flöda och livet blir litet lättare.

Det är en hel del att stå i även om vi inte sätter upp ett fullt julbord i år.

Jonas har bokat in en kurs i dag. I pedagogiska sammanhang brukar näsor rynkas åt korvstoppning. Dessvärre är det just det dagens utbildning handlar om.

Samme Jonas har dessutom stoppa en korv till nästa helgs julskyltning i byn. Korvens vikt och längd ska gissas. Det får man göra med korvar men inte med damer. På korvar ska man ange bäst före-datum. Det ska man inte göra på damer.

Pyntas ska det! Vi är litet återhållsamma med tomtar och religiösa motiv. Det närmaste den heliga familjen vi kommer är mamma älg, pappa älg och en liten räv.

I år har vi inte öppet under julhelgen. Det går inte att jobba jämt och med alla barnbarn vi har känns det fel att inte fira familjejul. I år kommer Erik med familj ned. Då får vi se allt som hänt med lille Sigurd. Det går fort under första året.

Vi kommer att ha en nyårstillställning; Jukeboxbal. Först en klassisk nyårssupé.

Vi har släpat in vår kära Wurlitzer i restaurangen. Efter sup én utbryter dans till de gamla härliga låtarna från 60-70-tal.

De som så önskar kan övernatta i ett av våra rum - först till kvarnen.

Lagom till advent kom första snön. Blöt och tung men ändå vit.