Östra Ingelstad
Det är någonting
speciellt med den här byn. Den som gav namn åt hela häradet. Och med alla dessa
gårdar som ägts av Ingelstad under alla dessa århundraden. Det är också den
enda byn där byastenen fortfarande finns kvar. Men det är väldigt tyst här.
Att Ingelstad är gammal,
långt innan medeltid, har jag fått bekräftat genom en mängd olika källor, men
kanske allra tydligast i den här artikeln publicerad i Cimbrimshamnsbladet den
18 december 1924:
Ingelstads gård
Fragment ur en gammal herregårds och deras ägares
historia.
”Den 19 januari i år (1923) hölls exekutiv auktion å länsstyrelsen
i Kristianstad å Ingelstads urgamla herresäte. Några plock ur gårdens historia
genom århundradena kan därför vara av intresse; allrahelst som några gårdshandlingar
eller gårdsarkiv ej finnas å Ingelstads gård.
Första gången Ingelstad nämnes
i handlingar från medeltiden är 1348, då det kallas Ingelstathe. Brunius säger
att kyrkan är ”en av dom äldsta i norden”, liksom att han kallar gården för ”en
urgammal herrgård”, det vill säga, dess historia försvinner i den grå
forntiden. Man vill påstå att den anlagts av en fylkeskonung Inge, från vilken
hela häradet fått sitt namn. Hans grav fanns fordom strax söder om byn, men var
redan på 1800-talet förstörd. De sista åren på nämnda århundrade återfanns en
av de väldiga stenar, som fordom utgjort graven. Denna bautasten blev rest där
den blev funnen i jorden och påminner i vår tid om den förstörda kungagraven.
[Den som i dag kallas för
”Kung Inges sten” och som fortfarande står kvar. Faktum är att Ingelstad finns
omnämnt redan 1108.]
1459 och 1477 omnämnes
riddaren Sten Pedersson Gjöe till Ingelstad. 1514 ägdes gården av riddaren Nils
Höög. 1551 är Hans Nilsson ”Ingelsta gårdsfogde”. 1584 skrev sig Nils Pedersson
Galt till Ingelstad.
Från 1615 till 1630
befinnes Joachim Bulow vara ägare till Ingelstad. Denne Bulow hade genom
kungligt brev den 28 februari 1615 erhållit Kristian IV:s brev på patronatsrätten
till kyrkan för sig och sina efterkommande.
Joachim Bulow nedrev vid
samma tid rundelen till Ingelstads kyrka och uppförde i dess ställe en
tillbyggnad avsedd för altarplats och som undertill rymmer ett gravkor för
honom och hans hustru Else Grobe till Ingelstad. Troligen är altarprydnaden även
en skänk av dem. Båda enär deras adliga vapen finnas anbragta å densamma.
I ett den 25 juni 1639
brev skriver sonen Kristian Bulow sig till
Ingelstad. År 1658 egde Joachim Gersdorff Ingelstad och hela socknen hörde
under gården. Gersdorff, som även var egare till Smedstorp och Tunbyholm, var
Danmarks riksdrots och rikshofmästare, befallningsman på Kallundborg, samt, som
den förnämste av sin ätt, även ståthållare i Köpenhamn och hade 1652 erhållit
Bornholm som förläning. Han tillrådde 1657 kriget mot Sverige, för vilket han
fick plikta vid krigets olyckliga utgång, i det han nödgades som Danmarks fullmäktig
underskriva den för Danmark så ofördelaktiga freden i Roskilde där nämnda land
förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I den stunden vände han bort sitt
ansikte för att dölja sin sorg och suckade: ”Jag skulle önska, att jag icke
kunde skriva”. Han påstås hava dött av sorg över Danmarks olyckor 1661. Han
blev 49 år.
Biskop Peder Winstrup nämner
i sin förteckning över ”herregaarderne o. deras egenmand i Skaane ved aar 1660”: Ingelstads gaard: Christian Skel. Strax efter honom kom gården
med alla dess underlydande som Bornholmska vederlagshemman under svenska
kronan. Översten Christian Carlsson Lilliebergh hade av svenska konungen erhållit
Ingelstad i förläning. Det heter därom: ”Ingelstadh, Hr överst Christian
Carlsson Lillieberg i vår nådige nu regerande konungs tijd donerad”. Han hade
Jus till kyrkan i Ingelstadh men ej i den andra pastoratsocknen Östra
Herrestad.
Ingelstads och Smedstorps
säterier arrenderades 1668 av Simon Jakobsson, sedermera borgmästare i Ystad.
De sista åren på 1600-talet, när Ingelstad var kronans egendom, lydde under gården
14 åbor i Ingelstad eller samtliga på den tiden, 8 i Östra Herrestad, 11 i Kvärrestad,
13 i Hannas och 15 i Hammenhög. [Nästan hälften]
Vid mitten av 1700-talet
innehades Ingelstads kronosäteri under förpantning av vissa ståndspersoner. Så
nämnes 1743 som pantinnehavare ”Sal. Högvälborne Hr Baron och Landshövdingen Psilanders
arvingar och thes svägerska fru över- Commisarischan Petronella Mesterton”. År
1753 voro häradshövding P.G. Lindecrona och överstelöjtnant Ehrensparre
pantinnehavare.
Sedan Sveriges Riksbank
inlöst pantinnehavarne å Ingelstads gård arrenderade kronan bort gården till
friherrinnan Anna Christina Hyltén på 50 års tid, vilket arrende sedermera
transporterades på ryttmästaren Fredrik Adam von Schantz, som bodde där mellan
1767 och 1773. Det hette då: ”Mangården bestod av tvenne korsvirkesbyggnader,
var och en Corps de Logis, skulle bliva grundmurad, tillämnad. Denna, ännu
kvarstående huvudbyggnad, blev strax uppförd. Ladugården bestod av en
grundmurad och tvenne korsvirkes byggnader, varandes man- och ladugården skilda
genom en gammal mur. Trädgården låg öster om ladugården, försedd med goda
fruktträn. I övrigt funnos 4 styck fiskedamm, varuti fanns karp, gädda och
abborre, tillräckligt utsäde och höbohl, tvenne vångar med sten inhägnade,
28st.underlagda arbetshemman, 18 st.gatuhus eller torp, mjölkvarn och nödig
torvjord.”
År 1787 tillbytte sig
General Abraham Gustafschiöld Ingelstads gård mot Tullgarn som kronan då erhöll
i utbyte. Ingelstads gård var då i förfall. Gustafschiöld lät uppföra det 4 våningar
höga magasinet som ligger vid kyrkan. Ladugården avbrände genom vådeld några år
efter tillträdet den 26 februari 1791.
[Magasinet står kvar och är
idag den äldsta byggnaden i byn.]
Gustafschiöld som var en
uppkomling, föddes 1723 och var son av kyrkoherden i Allerum och Fleninge Olof
Hellichius. Han dog år 1792 som kommendant i Kristianstad. För sitt deltagande
i 1772 års revolution blev han adlad och svingade sig upp till general. Sedan gården
kommit från kronan till privat ägo förklarades gården för frälsesäteri. Bönderna,
som ägde kontrakt med kronan från 1688, ville ej godvilligt underkasta sig ombytet.
I ett privatbrev från den
18 september 1789 heter det: ”Gustafschiöld ville i häromdagen i anledning av
Konungens brev, som nu ankommit hava målet avgjort och att få Krono och
Skattehemmanen till Frälse, men det gick ej så hastigt för sig, utan brev måste
först avgå till landshövdingen att bönderna först skulle höras, om de hava något
däremot att påminna. Brevet avgick den 15 dennes till landshövdingen. ”Det ser
illa ut för bönderna emedan Konungen även nyligen med sista brevet gynnat
Gustafschiöld, men man skall göra sitt bästa ändå, mer kan man ej.” Bönderna sökte
bevaka sin rätt. Det heter i deras skrivelse till landshövdingen: ”Det beror på
eders Excellens och Höglofl. Kongl: Cammar Collegii förklaring huru rätt förhållas
skall. Vi gjöre oss säkra, att vår vördsamma förfrågan med rättvisa utskiljes,
att träldomsoket, varunder vi nog länge varit tryckte, avskuddas.”
Men hur än bönderna
bevakade sin rätt fick Gustafschiöld rätt och bönderna blevo frälse i stället för
Cronobönder, men så bar också generalen kungens krönta G jämte Sveriges tre
kronor i sitt sköldemärke, allt ynnestbevis av den kung som ej kunde umgås med
andra än adelsmän. De andra ”luktade snusk” i hans näsa.
[Det låg ett skimmer över
Gustafs dagar …och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?]
Så blev det också nästan
ständigt stridigheter mellan Gustafschiöldarne under de 50 år de hade Ingelstad
och bönderna. Vid generalens begravning i Christianstad 1792 yttrade major
Fredrik Hjerta följande tirader: ”Mina herrar! Inom dessa bräder gömmer förgängligheten
stoftet av en medborgare…” ”General-Lieutenten, Commendanten i Christianstads fästning,
Riddaren av Konungens Svärdsorden, Wälborne…” ”Såsom kallad till
fullkomligheten, har han nu betalt sin skuld till naturen…” ”Detta stoft, som
nu går snart att förenas med sitt ursprung…”
[Mina avkortningar, det räcker
så bra så här.]
Sanningen av det sistnämnda
har man syn för sägen om man gör en vandring till gravvalvet under Ingelstads
kyrka där dessa Bulowar och Gustafschiöldar sova sin sista sömn. En ättling, i
rena led till de sistnämnda, var en dag för några år sen i Ingelstads kyrka och
stod och betraktade sina fäders vilorum. Med en suck åt kyrkovaktmästaren sade
han: ”Det borde varit annorlunda, men jag kan inte göra någonting åt detta”.
Efter generalen ärvde
sonen Gustaf Gustafschiöld Ingelstad. Denne svingade sig upp till överstes
grad, men måste år 1838 sälja godset till Baron Hans Ramel å Övedskloster.
Gustaf Gustafschiöld var gift med Lotta Adlerbjelke. När det led på upphällningen
och han såg sig tvungen sälja det ena hemmandet efter det andra tröstade
hustrun honom med dessa ord: ”Du,
Gustaf, vi ha ju ändå makten”.
I ett sockenstämmoprotokoll
från 1836 sägs följande om honom: ”I de senare åren hade ägaren av Ingelstads gård
Hr Översten och Riddaren Gustafschiöld till arbete vid gården antagit en mängd
löst folk från andra socknar, med hustrur och barn, som oftast kvarstannade på
stället, men sedan de funnits oskickelige till arbete eller av andra orsaker
blivit avskedade och avlöste genom andra av lika beskaffenhet, blifvit kvar. Härigenom
översvämmades socknen av tiggare och en mängd kringstrykande barn. Församlingen
hade flera gånger hos Hr Översten begärt hans medverkan till dessa barns
undervisning, avlöning och Skolhusets uppbyggande, men alltid undfått ett
nekande svar”
[Han gick under namnet ”Svinet
på Ingelsta`”]
Baron Hans Ramel å Övedskloster
ägde Ingelstad endast i 3 år till 1840 då han sålde det till kammarjunkare Carl
Wulfcrona, gift med Engel Rosenkrantz. Dessa ägde gården till 1853 då den såldes
till löjtnant Claesson. 1856 övertogs Ingelstads gård av ett bolag, patron C.F.
Foisach och Ryttmästare Håkansson, vilka avyttrade den 1868 till Christian
Hofmeister i vilkens släkt den kvarstannade till 1915 då sonen Louis Hofmeister
försålde gården.
Ingelstad, som med
underlydande torp och lägenheter omfattade en areal av c:a 1.000 tunnland (500 ha.) med hela det yttre
av levande och döda inventariet, bland annat 40 hästar, 240 nötkreatur, köptes
av godsägaren J.P. Johansson, Årups gård och grosshandlaren J. August Olsson i
Landskrona för ett pris av 638.000 kr.
Nu är det förvaltarna uti
desse herrars konkurs som hava att avyttra det gamla herresätet, vilket
bevillningstaxerat 1922 till 670.000 kr. År 1876 taxerades gården till 340.000
kr.
Det här är en herregårds
olika öden genom tiderna, der endast förtryck och fattigdom trätt i maktens spår,
bäst först som sist stycka godset i småbruk så att efterkommande en gång lika fåfängt
spana efter där gården legat som vi sena tiders barn spana efter där sätesgården
Hamundahög en gång legat.”
-n.
Ur: Cimbrimshamnsbladet, tisdagen den 18
december 1924.
Denna önskan gick i
uppfyllelse tidigare än -n (Han hette Oskar H. Arvidsson.) någonsin kunnat föreställa
sig. Gården är nu borta sedan många år. Få vet om det här idag, ännu färre bryr
sig. Ingen kommer längre ihåg. Åker man till Östra Ingelstad idag beror det
bara på att man har råkat köra fel.
Ingelstads gård
Fragment ur en gammal herregårds och deras ägares
historia.
”Den 19 januari i år (1923) hölls exekutiv auktion å länsstyrelsen
i Kristianstad å Ingelstads urgamla herresäte. Några plock ur gårdens historia
genom århundradena kan därför vara av intresse; allrahelst som några gårdshandlingar
eller gårdsarkiv ej finnas å Ingelstads gård.
Första gången Ingelstad nämnes
i handlingar från medeltiden är 1348, då det kallas Ingelstathe. Brunius säger
att kyrkan är ”en av dom äldsta i norden”, liksom att han kallar gården för ”en
urgammal herrgård”, det vill säga, dess historia försvinner i den grå
forntiden. Man vill påstå att den anlagts av en fylkeskonung Inge, från vilken
hela häradet fått sitt namn. Hans grav fanns fordom strax söder om byn, men var
redan på 1800-talet förstörd. De sista åren på nämnda århundrade återfanns en
av de väldiga stenar, som fordom utgjort graven. Denna bautasten blev rest där
den blev funnen i jorden och påminner i vår tid om den förstörda kungagraven.
[Den som i dag kallas för
”Kung Inges sten” och som fortfarande står kvar. Faktum är att Ingelstad finns
omnämnt redan 1108.]
1459 och 1477 omnämnes
riddaren Sten Pedersson Gjöe till Ingelstad. 1514 ägdes gården av riddaren Nils
Höög. 1551 är Hans Nilsson ”Ingelsta gårdsfogde”. 1584 skrev sig Nils Pedersson
Galt till Ingelstad.
Från 1615 till 1630
befinnes Joachim Bulow vara ägare till Ingelstad. Denne Bulow hade genom
kungligt brev den 28 februari 1615 erhållit Kristian IV:s brev på patronatsrätten
till kyrkan för sig och sina efterkommande.
Joachim Bulow nedrev vid
samma tid rundelen till Ingelstads kyrka och uppförde i dess ställe en
tillbyggnad avsedd för altarplats och som undertill rymmer ett gravkor för
honom och hans hustru Else Grobe till Ingelstad. Troligen är altarprydnaden även
en skänk av dem. Båda enär deras adliga vapen finnas anbragta å densamma.
I ett den 25 juni 1639
brev skriver sonen Kristian Bulow sig till
Ingelstad. År 1658 egde Joachim Gersdorff Ingelstad och hela socknen hörde
under gården. Gersdorff, som även var egare till Smedstorp och Tunbyholm, var
Danmarks riksdrots och rikshofmästare, befallningsman på Kallundborg, samt, som
den förnämste av sin ätt, även ståthållare i Köpenhamn och hade 1652 erhållit
Bornholm som förläning. Han tillrådde 1657 kriget mot Sverige, för vilket han
fick plikta vid krigets olyckliga utgång, i det han nödgades som Danmarks fullmäktig
underskriva den för Danmark så ofördelaktiga freden i Roskilde där nämnda land
förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I den stunden vände han bort sitt
ansikte för att dölja sin sorg och suckade: ”Jag skulle önska, att jag icke
kunde skriva”. Han påstås hava dött av sorg över Danmarks olyckor 1661. Han
blev 49 år.
Biskop Peder Winstrup nämner
i sin förteckning över ”herregaarderne o. deras egenmand i Skaane ved aar 1660”: Ingelstads gaard: Christian Skel. Strax efter honom kom gården
med alla dess underlydande som Bornholmska vederlagshemman under svenska
kronan. Översten Christian Carlsson Lilliebergh hade av svenska konungen erhållit
Ingelstad i förläning. Det heter därom: ”Ingelstadh, Hr överst Christian
Carlsson Lillieberg i vår nådige nu regerande konungs tijd donerad”. Han hade
Jus till kyrkan i Ingelstadh men ej i den andra pastoratsocknen Östra
Herrestad.
Ingelstads och Smedstorps
säterier arrenderades 1668 av Simon Jakobsson, sedermera borgmästare i Ystad.
De sista åren på 1600-talet, när Ingelstad var kronans egendom, lydde under gården
14 åbor i Ingelstad eller samtliga på den tiden, 8 i Östra Herrestad, 11 i Kvärrestad,
13 i Hannas och 15 i Hammenhög. [Nästan hälften]
Vid mitten av 1700-talet
innehades Ingelstads kronosäteri under förpantning av vissa ståndspersoner. Så
nämnes 1743 som pantinnehavare ”Sal. Högvälborne Hr Baron och Landshövdingen Psilanders
arvingar och thes svägerska fru över- Commisarischan Petronella Mesterton”. År
1753 voro häradshövding P.G. Lindecrona och överstelöjtnant Ehrensparre
pantinnehavare.
Sedan Sveriges Riksbank
inlöst pantinnehavarne å Ingelstads gård arrenderade kronan bort gården till
friherrinnan Anna Christina Hyltén på 50 års tid, vilket arrende sedermera
transporterades på ryttmästaren Fredrik Adam von Schantz, som bodde där mellan
1767 och 1773. Det hette då: ”Mangården bestod av tvenne korsvirkesbyggnader,
var och en Corps de Logis, skulle bliva grundmurad, tillämnad. Denna, ännu
kvarstående huvudbyggnad, blev strax uppförd. Ladugården bestod av en
grundmurad och tvenne korsvirkes byggnader, varandes man- och ladugården skilda
genom en gammal mur. Trädgården låg öster om ladugården, försedd med goda
fruktträn. I övrigt funnos 4 styck fiskedamm, varuti fanns karp, gädda och
abborre, tillräckligt utsäde och höbohl, tvenne vångar med sten inhägnade,
28st.underlagda arbetshemman, 18 st.gatuhus eller torp, mjölkvarn och nödig
torvjord.”
År 1787 tillbytte sig
General Abraham Gustafschiöld Ingelstads gård mot Tullgarn som kronan då erhöll
i utbyte. Ingelstads gård var då i förfall. Gustafschiöld lät uppföra det 4 våningar
höga magasinet som ligger vid kyrkan. Ladugården avbrände genom vådeld några år
efter tillträdet den 26 februari 1791.
[Magasinet står kvar och är
idag den äldsta byggnaden i byn.]
Gustafschiöld som var en
uppkomling, föddes 1723 och var son av kyrkoherden i Allerum och Fleninge Olof
Hellichius. Han dog år 1792 som kommendant i Kristianstad. För sitt deltagande
i 1772 års revolution blev han adlad och svingade sig upp till general. Sedan gården
kommit från kronan till privat ägo förklarades gården för frälsesäteri. Bönderna,
som ägde kontrakt med kronan från 1688, ville ej godvilligt underkasta sig ombytet.
I ett privatbrev från den
18 september 1789 heter det: ”Gustafschiöld ville i häromdagen i anledning av
Konungens brev, som nu ankommit hava målet avgjort och att få Krono och
Skattehemmanen till Frälse, men det gick ej så hastigt för sig, utan brev måste
först avgå till landshövdingen att bönderna först skulle höras, om de hava något
däremot att påminna. Brevet avgick den 15 dennes till landshövdingen. ”Det ser
illa ut för bönderna emedan Konungen även nyligen med sista brevet gynnat
Gustafschiöld, men man skall göra sitt bästa ändå, mer kan man ej.” Bönderna sökte
bevaka sin rätt. Det heter i deras skrivelse till landshövdingen: ”Det beror på
eders Excellens och Höglofl. Kongl: Cammar Collegii förklaring huru rätt förhållas
skall. Vi gjöre oss säkra, att vår vördsamma förfrågan med rättvisa utskiljes,
att träldomsoket, varunder vi nog länge varit tryckte, avskuddas.”
Men hur än bönderna
bevakade sin rätt fick Gustafschiöld rätt och bönderna blevo frälse i stället för
Cronobönder, men så bar också generalen kungens krönta G jämte Sveriges tre
kronor i sitt sköldemärke, allt ynnestbevis av den kung som ej kunde umgås med
andra än adelsmän. De andra ”luktade snusk” i hans näsa.
[Det låg ett skimmer över
Gustafs dagar …och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?]
Så blev det också nästan
ständigt stridigheter mellan Gustafschiöldarne under de 50 år de hade Ingelstad
och bönderna. Vid generalens begravning i Christianstad 1792 yttrade major
Fredrik Hjerta följande tirader: ”Mina herrar! Inom dessa bräder gömmer förgängligheten
stoftet av en medborgare…” ”General-Lieutenten, Commendanten i Christianstads fästning,
Riddaren av Konungens Svärdsorden, Wälborne…” ”Såsom kallad till
fullkomligheten, har han nu betalt sin skuld till naturen…” ”Detta stoft, som
nu går snart att förenas med sitt ursprung…”
[Mina avkortningar, det räcker
så bra så här.]
Sanningen av det sistnämnda
har man syn för sägen om man gör en vandring till gravvalvet under Ingelstads
kyrka där dessa Bulowar och Gustafschiöldar sova sin sista sömn. En ättling, i
rena led till de sistnämnda, var en dag för några år sen i Ingelstads kyrka och
stod och betraktade sina fäders vilorum. Med en suck åt kyrkovaktmästaren sade
han: ”Det borde varit annorlunda, men jag kan inte göra någonting åt detta”.
Efter generalen ärvde
sonen Gustaf Gustafschiöld Ingelstad. Denne svingade sig upp till överstes
grad, men måste år 1838 sälja godset till Baron Hans Ramel å Övedskloster.
Gustaf Gustafschiöld var gift med Lotta Adlerbjelke. När det led på upphällningen
och han såg sig tvungen sälja det ena hemmandet efter det andra tröstade
hustrun honom med dessa ord: ”Du,
Gustaf, vi ha ju ändå makten”.
I ett sockenstämmoprotokoll
från 1836 sägs följande om honom: ”I de senare åren hade ägaren av Ingelstads gård
Hr Översten och Riddaren Gustafschiöld till arbete vid gården antagit en mängd
löst folk från andra socknar, med hustrur och barn, som oftast kvarstannade på
stället, men sedan de funnits oskickelige till arbete eller av andra orsaker
blivit avskedade och avlöste genom andra av lika beskaffenhet, blifvit kvar. Härigenom
översvämmades socknen av tiggare och en mängd kringstrykande barn. Församlingen
hade flera gånger hos Hr Översten begärt hans medverkan till dessa barns
undervisning, avlöning och Skolhusets uppbyggande, men alltid undfått ett
nekande svar”
[Han gick under namnet ”Svinet
på Ingelsta`”]
Baron Hans Ramel å Övedskloster
ägde Ingelstad endast i 3 år till 1840 då han sålde det till kammarjunkare Carl
Wulfcrona, gift med Engel Rosenkrantz. Dessa ägde gården till 1853 då den såldes
till löjtnant Claesson. 1856 övertogs Ingelstads gård av ett bolag, patron C.F.
Foisach och Ryttmästare Håkansson, vilka avyttrade den 1868 till Christian
Hofmeister i vilkens släkt den kvarstannade till 1915 då sonen Louis Hofmeister
försålde gården.
Ingelstad, som med
underlydande torp och lägenheter omfattade en areal av c:a 1.000 tunnland (500 ha.) med hela det yttre
av levande och döda inventariet, bland annat 40 hästar, 240 nötkreatur, köptes
av godsägaren J.P. Johansson, Årups gård och grosshandlaren J. August Olsson i
Landskrona för ett pris av 638.000 kr.
Nu är det förvaltarna uti
desse herrars konkurs som hava att avyttra det gamla herresätet, vilket
bevillningstaxerat 1922 till 670.000 kr. År 1876 taxerades gården till 340.000
kr.
Det här är en herregårds
olika öden genom tiderna, der endast förtryck och fattigdom trätt i maktens spår,
bäst först som sist stycka godset i småbruk så att efterkommande en gång lika fåfängt
spana efter där gården legat som vi sena tiders barn spana efter där sätesgården
Hamundahög en gång legat.”
-n.
Ur: Cimbrimshamnsbladet, tisdagen den 18
december 1924.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar