Rapsextra.

Alla är till sig i trasorna raps – raps – raps. Jag har fått litet antydningar om att “raps is the shit” om man ska “sälja in Österlen”. Nu sysslar jag inte med att “sälja in Österlen”, utan att bo på Österlen och att trivas med det och, varför inte, berätta det för andra. Med all ödmjukhet, mina ambitioner är snarare litterära än kommersiella.
Jag får medge min försumlighet att rapportera från rapsfälten. Nu är jag tämligen ensam om att inte berätta om rapsfältens skönhet. Utflödet av rapporter är så stor som ett normalt bredband klarar av. Jag gjorde dock min plikt greppade kameran, åkte ut och tog några kort. Jag skriver medvetet så eftersom ingen längre “tar kort”, man tar bilder.

Vi måste reda ut om raps är det allra vackraste. Själv är jag litet svag för rybs, som bilden till höger. Något härdigare än raps. Odlas i stor skala i Finland, med ungefär samma användningsområde som raps.
Även senap är i sin blomning tjusig, riktigt tjusig. Till och med ett fält med maskrosor i blomning är praktfullt.
Kanske är det så att det är färgen gul vi älskar. Om naturen haft gult som grundfärg hade vi kanske gått i spinn över ett grönt fält.


Jag skulle vilja se en riktigt ful bild på ett rapsfält. Kan någon bistå mig med det?

En annan pixeleufori, som bryter ut om senvåren, här på Österlen, är “äppelblom”.
Samma sak, visst vackert bortom all förhandlingsbarhet.
Vilket är då vackrast och mest Österlen, äppelblom eller raps?
Även äppelblomman har sina allvarliga utmanare.  Framförallt körsbärsblomman.
Kanske finns det något annat som manifesterar den underbara sommar vi alla väntar på. En sexig liten alg från Simris Alg?

 

Turen går till Simris.

Vi känner oss varmt välkomna till den urgamla byn Simris. Tänk vilka meningslösa skyltar! Alla hundägare vet att de ska ta upp efter sin hund. Vi som alltid gör det blir litet stötta och de som inte gör det skiter högaktningsfullt i skylten. Sätt upp en skylt till: “Skit inte i skylten!” För att göra fullständigt klart att vi gjort rätt för oss, Doris och jag, bifogas bildbevis.
Nu kan den misstänksamme anta att vi hade påse med innehåll med oss för att slippa plocka upp. – Så är det inte och där måste ni ta oss på orden. Är ordningsregler uppfyllda så vi kan övergå till turens syfte?

Byalaget har förtjänstfullt lagt ut litet information om den uråldriga byn. Jag inhämtar informationen att det finns två runstenar, varav en på svenska mitt i den dåvarande danskbygden, det extra breda kyrktornet och ett gravfält från järn- och bronsålder. Detta bevisar vilken viktig bosättning Simris var.

Forskningen tycks enig om att Simris är ursprungsorten och Simrishamn dess hamn, jfr Aten och Pireus. Skillnad att Simrishamn vann över sin huvudort.

Det har genom tiderna tjafsats en del om stavning. Cimbris har omhuldats av många. Stavningen kom till så sent som på 1900-talet. Vilket väcker misstankar. Cimbrerna var en folkstam i Jylland, men det verkar också belagt att de var nere och plundrade i Norditalien. Att Cimbrerna skulle tagit en tur till Österlen förefaller, om än litet sexigt, väldigt krystat och ännu mer svårförklarat.

Uppenbarligen har man haft en lokal  en släng av göticismens historierevision, med Olof Rudbeck, som gallionsfigur.

Jag kan inte reda ut vilken runsten som är på svenska. Gravfältet hittar jag överhuvudtaget inte, kanske inte så konstigt eftersom det inte varit i bruk sedan järnåldern. Jag funderar också på det breda kyrktornet. Var planen att bygga en borg, så fick man syn på Glimmingehus, ändrade sig för att hålla färgen och byggde en kyrka. Det stämmer inte med årtalen!
Försjunken i tankar har jag kommit till Simris Art Center, där ska man  klättra på verken till skillnad i Kivik Art Center. Vilken kul idé.
Den gamla bondbyn  har sedan 1960 nästan halverats till idag drygt 200 bofasta. Det betyder inte att Simris står och förfaller. Det tyskarna gör med torpen i de småländska skogarna gör stockholmare och annat stadsfolk på Österlen, rustar och håller i stånd gamla hus.

Kanske är det inte trängsel vid hundtoaletten året runt, men på sommaren lever byn upp.
Det finns hur många fina hus som helst. Det är omöjligt att göra dem rättvisa på bild. Naturligtvis gör de sig bäst i sitt sammanhang, på den lilla bygatan. Jag vill helst locka och inspirera till att åka dit.
En charm med Simris är den fint sammanhållna miljön. Visst det finns en och annan plump, där bygglovet inte kan  förklaras med annat än att en byggherren känt  byggnadsnämndens ordförande.

Detta får mig att tänka på bekant på prärien utanför Hammenhög, utanför detaljplanelagt område. Han vill för sin rörelse bygga ut med en monteringsfärdig modul. Beskedet han fått är att han måste söka bygglov, leja en kvalitetsansvarig och köra den stora föreställningen. Tidsutdräkten och merkostnaden får honom att tveka. Dessutom menar han att andra i samma läge baras smäckt upp sitt bygge. Är det handläggargodtycke, så är det inte konstigt att Simrishamn ligger i botten när det gäller företagsklimat.
Jag vet inte vad, som är rätt eller fel. Plan- och bygglagen är snårig. Jag tror att  kommunen skulle vinna på att vara mer pedagogisk och informerande.

Visst är det vackert med de vita skånelängorna, men jag har kommit att uppskatta de litet djärvare färgsättningar. Det är dessutom inte bra att måla trädetaljerna, som fönster och dörrar, i svart, träet torkas ut av solen.
Ett ljusblått sticker ut och bryter av på ett oväntat och pikant sätt, om det inte är ett fanatiskt MFF-fan, som bor i huset.

I  Tommarp är det faktiskt någon som målat huset i samma kulör och på gaveln har han målat ett gigantiskt klubbemblem, ja just det MFFs.
Rosa är också piffigt och kolliderar inte med så många klubbfärger, vad det nu kan bero på.
Det är näst in till omöjligt att  peka ut ett hus framför de andra och det är ju inte tvunget heller.

Ett grått med frontispis på andra våningen, delvis skymt av ett bigarråträd skulle, minst, gå till andra chansen.
Det finns renoveringsbragder! Detta tycker jag om. Huset har underbara proportioner. Det handslagna teglet är vackert, lägg märke till bågarna över fönstret. Takteglet är praktfullt (möjligtvis danskt). Färgkombinationerna på dörren är djärva, men lyckan står,som bekant, den djärve bi. Nyskicksfönstren gör mig grön av avund, det tar flera år innan de behöver möta skrapa och pensel. Skvallerspegeln förhöjer gathuskänslan.
Rätt som vi strosar runt i idyllen dyker alldeles oväntat en bilaffär upp. Rogers Bilfirma säljer japanska bilar till menigheten.

Har det gått så bra för Roger att han lämnat Macken, Roy och Västergötland för att etablera sig som bilhandlare på Österlen?
För att vara seriös, ett ögonblick, visar det att bilaffärer inte behöver ligga i anslutning till de större städerna. Faktiskt kan de med fördel ligga ute på landet. Spontanköpen är obefintliga, kunderna är alltid bilburna och förbereder sig på internet. Familjebilen köps med familjen, kanske i samband med en trevlig utflykt, t ex till Österlen. Att det går att handla bilar i en liten by på landet har vi bevis för i Hammenhög. Sture Nilssons Bil AB firar, i helgen, med pompa och ståt 60-årsjubileum, som framgångsrik Peugeothandlare.
Lika oväntat, som bilaffären uppenbarade sig, visar sig ett gäng fyrbenta unga damer, mitt inne i byn.  Exotiskt kan jag tro om man kommer från Växjö, Halmstad eller Lund.
Men vi är vana vid att armbåga oss fram bland bilhandlare och koflockar!
I övrig kan väl inte ens  kommunens näringslivssamordnare, ja de har en som kallas så, kan tala om ett rikt och differentierat näringsliv. Thomas Wallner driver emellertid ett välrenommerat galleri i byn, väl värt ett besök. Dessutom finns där café och restaurang om man ska tro skyltningen på fasaden. Wallner sticker ut hakan genom att i glaset på entrédörren ha etsat: TISDAG – SÖNDAG 12-18. Inga andra restriktioner och brasklappar. Vi skulle behöva mer sådant här på Österlen.


På Knallens Smedja mittemot galleriet fann jag skylten som skulle kunna upphöjas till Österlenstandard.

Ett skämt naturligtvis, men som alltid ligger det mycket sanning i ett bra skämt.
Jag letar vidare efter företag. Simris Alg? Det ligger inte i Simris! Var ligger det? Hörde jag Hammenhög? Jamen visst det i Hammenhög , på gamla  Hammenhögs Frö-området, i de gamla växthusen odlas alger för omega 3 utvinning. Ständigt detta Hammenhög!

Simris har en väldigt fin handelsträdgård. Vi, som är bofasta på Österlen åker långa vägar hit på grund av utbud och kvalitet.
Jag antar att detta är Simris största arbetsplats, eventuellt i konkurrens med Rogers Bilfirma.


Mitt emot ligger fotvård. Troligen har jag nu betat av det lokala näringslivet.
Lägg märke till den läckra skylten. Är den inte gjord på Skillinge emalj, skulle den kunna ha varit det.  Jag gillar telefonangivelsen. Inget riktnummer – det var inte tvunget på  den fasta telefonins tid, man får anta att fotvårdsmarknaden är lokal.

Nu är det raps, raps och äppelblom för hela slanten på Österlen. Ja det är vackert – så det nästan står en upp i halsen! Låt mig därför vara litet okonventionell och avsluta med att slå ett slag för spaljerade päron.

Turen går till Svenstorp via Köpingsberg.

Färdig för uppdrag! Det kan avslöjas att den ena fältreportern blivit så "tunggumpad" att den andra måste lyfta bakdelen för att få den andra ombord. Inga namn, vi är hängivet lojala inom teamet.

Det är lagom försommarvarmt, som gjort för utfärd i närområdet. Inga problem, att hitta något trevligt ställe att åka till. Vi håller bara reda på så att vi inte varit där förr. Det är en enkel match genom att titta på "Österlens mest personliga karta".

Dagens odyssé går västerut. Jag har upptäckt att jag nästan lämnat Österlen innan min GPS funnit sin plats i världsalltet, jag hoppas att det  är min utrustning som är uråldrig och trög. Tänk om alla besökare har samma problem och hamnar i Eslöv i stället för Tomelilla. Tur att jag hittar utan GPS.

Vi svänger av vid Kabusa mot Köpingsbergs vingård. Här har en glad skit, som heter  Carl-Otto Ottengren fått för sig, att det går att odla vin på Österlen; och banne mig, det verkar, som han har rätt.

I samarbete med fransmän har han tagit fram ett par mousserande viner som finns på hyllorna på systemet i Ystad och i beställningssortimentet. Carl-Otto  kan själv berätta om sina viner på den nya webben som han själv fixat till och är litet stolt över.

Carl-Otto har laddat upp ett batteri av sina viner. Han får ordna vinprovning. Men skulle någon vilja
 handla med sig en pava är det tvärnit. Svensk lag tillåter inte gårdsförsäljning! Hur lätt är det att förklara för en europeisk turist, att han får åka in till Ystad och köpa den på systemet.

I frustration över en fullkomligt idiotiskt lagstiftning, går Carl-Otto som en tysk lantgreve och sabrerar bubbelvinflaskor. (Sabrering = hugga huvudet av en champagneflaska med en sabel.)

Jag tror att Carl-Otta, även om han är en fredlig man, skulle kunna tänka  sig att hugga huvudet av en och annan i Sveriges riksdag.

Häromdagen uttryckte jag farhågor för att rapsen var försenad på grund av den arktiska våren. Jag kan lugna en orolig menighet att så är inte fallet. Rapsen kommer att stå knallgul i rätt tid. På mina nya ägor blommar redan krikonträdet, och jag har gott om tid att klura ut ett marmeladrecept.

Dagens huvudmål är Svenstorp. Ett t-kors, en järnvägskorsning och några hus. Om det inte varit för två saker hade detta varit en by som alla andra.

Årligen arrangeras en skördefest, i år den 26 i ordningen. Den äger rum vid Kaj Olssons gård utanför Svenstorp den 4 augusti. Lantbruksnostalgi som varje år varit publiksuccé. Pricka för det i almanackan!

Det andra som gör Svenstorp  till en "hot spot" är att det kända f.d. fotbollsproffset Anders Andersson är skolad i Svenstorps IF. Flaskan på bilden kastades där 1990, av Anders Andersson i frustration över lagkamraternas oduglighet. Så skrev han 16 år gammal  på för MFF. Inledningen på en lysande karriär med landslagsspel och spel ute i Europa bl.a. i Benfica.

Nu kan han höras som sansad och mycket kunnig expertkommentator av Superettan i TV4.

Svenstorps IF är moderklubb för en annan fotbollslegendar i MFF, som var med om  att ta dem till Europacupfinal 1979, Jan-Olov Kindvall

Idag harvar klubbens damer i div 4 och herrarna i div 7, medan man väntar på en ny Jan-Olov eller Anders.

Som vanligt i byarna har man en fin idrottsplats, även om gräset på den  ena planen kunde varit bättre.

Innan jag lärde mig, att skördefesten hölls ute vid Kaj Olssons gård, var jag övertygad om att den arrangerades vid idrottsplatsen, eftersom den var orimligt stor i förhållande till byn.
Sambandet finns ändå, eftersom idrottsföreningen är arrangör.

På idrottsplatsen spelas däremot en U21-match mellan MFF och Mjällby, ett annat av mina favoritlag,den 25 juni.

Tycker du inte om fotboll  rekommenderas  ett besök på tivolit, på stadionområdet. Egen klättervägg!

Vi går vidare tills Doris tvärnitar och stirrar på en  skylt. "Vill du ha en sådan", undrar jag. Hon nickar ivrigt. "Hur farlig tror du den hunden är, grinden står ju  på vid gavel." Jag tror att hon ville ha den som hjälp att komma över en tidigare skymf. När hon som vanligt satt och vaktade hönsen, gick en höna helt sonika fram och pickade henne på nosen. En varningsskylt
på hönsburens insida skulle ,enligt Doris, förbättra umgängestonen

I små byar sker personliga saker.

Vem kom på att bygga ett  litet tak över brevlådorna, med snickarglädje?

Vem utförde det?

Funkar det, är Ystads Allehanda lika snustorr, som när den lämnade pressarna, även om det ösregnar?

Visst är det sött och intimt att kalla gator och gränder för ett förnamn?

Tänk dig det i  Jakobsberg eller Tullinge. "Vicken jäla Holger?"

I Svenstorp förutsätts man veta vem Holger är.  Gör man inte det  frågar man sina grannar.

Kanske skulle man i storstaden också döpa gator efter förnamn,  för att tvinga grannar att tala med varandra.

En T-korsning har tre vägar. Vi utforskar den tredje.

Under vördsam tystnad passerar vi en korvståndskyrkogård.

Någon humankyrkogård tycks inte finnas. Det är ett stenkast till St Köpingen där det bjuds både kyrka och kyrkogård.

Vi fortsätter längs järnvägen. Funderar om det finns mer by där.

2010 hade Svenstorp 99 invånare och är definitionsmässigt en  småort.

Vi kommer till Svenstorps kvarn, en byggnadsminnesförklarad vattenmölla vid Nybroån. Ett riktigt smycke!

Vattenståndet är högt.

Det finns flera spektakulära hus längs denna väg. Jag ser en man, som slår med lie, månne han tränar inför skördefesten.

På den gamla möllan finns rester kvar från den tid elektriciteten distribuerades i trådar i luften. Jag hade nästan glömt dessa gamla porslinsknoppar, som var så spännande att skjuta slangbella mot. Jag tror inte att jag förorsakat elbolagen några större kostnader. Jag var ganska usel på att träffa.

Jag lärde mig aldrig att se skillnad på el- och telefonledningar, trots att  jag i lumpen var telefonist och
klättrade upp i stolpar. Jag antar att det fanns en överfurir som visste bättre.

Slutligen i Svenstorp, byggs en ruin. Fint gult handslaget tegel. Byggherre Yngve Frej!

Ny regim

Nu är vi äntligen på plats, Anna, jag och barnen förstås. Vi har flyttat in i krögarbostaden, gästgivarehuset, eller ”Villan” kort och gott. Vi har dock inte så mycket mer än just flyttat in. Kartongerna står ännu ouppackade. Möblerna hopfösta i ett hörn. Frukosten inleds numer alltid med en jakt på lämpligt ämbar att härbergera frukostflingorna.

Trots omaket är det en väldig lättnad att vara på plats. Alla sysslor är ett litet snäpp enklare, närvarokänslan är betydligt mer påtaglig. Det känns bra.

Vad gör vi nu? Packar upp? Boar in oss? Nä, inte riktigt.

Vi har en tid gått och grunnat på nästa projekt. Vi har fått en idé som har fått gro ett tag och nu när vi är installerade är det dags att verkställa. Iden, projektet är Lilla matsalen.

Lilla matsalen är vårt nya lunchkoncept, ja mer än så, egentligen. Det är vår Bistro, bakficka, kvarterskrog, barförlängning och lite till.

Vi har helt enkelt tömt rummet innanför baren, biblioteket kallat och flyttat soffor och bokhyllor till annan plats. Vi renoverar igen. För utomstående börjar det nog likna tvångsmässigt beteende, som att vi inte lever ett fullödigt liv utan byggdamm i lungorna.

Lokalen innanför baren är Lilla matsalen. Matsalen är så liten att den bara kommer att rymma ett bord. Det är i och för sig ett av de största bord någon av oss sett. Ett stort, massivt ekbord med plats för dussinet hungriga.

Vi kommer att öppna Lilla matsalen den 15 maj kl 11,30. Ett tips kan vara att inte luta sig mot väggarna, för färgen kommer knappt ha torkat. Vi kör. Här dansar inga halta löss.

Vi kommer att erbjuda en varmrätt åt husman-hållet, en vegetarisk rätt och fika. Maten lagar vi på lokala råvaror. Inspirationen hämtar vi från det skånska matarvet med en utblick mot omvärlden. Vi gräver där vi står och lagar mat av det som växer och skördas för tillfället. Det är inte svårare än så, men det är svårt nog.

Rummet som vi kallar Lilla matsalen har en spännande historia. Det har under femtio- och sextiotalet fungerat som Casino med roullettebord. Det har fungerat som utminuteringscentral, dvs. en tidig föregångare till Systembolag (jag har hört att Hammenhögs Gästgivaregård ett år under förra seklets inledning noterats för försäljning av 40.000 liter brännvin. Låter som ljuv musik i en nytillträdd gästgivares öron) och i perioden mellan dessa två aktiviteter, vilket framgår tydligt av arkitektritningen från 1919 års ombyggnad, 2:a klassens restauration. Vilket pampigt namn!
Det går inte att använda dock, då både maten och våra gäster kommer vara förstklassiga.

Välkomna den 15 maj klockan 11.30

Gästbloggare: Jonas Sundström

Turen går till Löderup.

Litet ordning börjar skönjas i  flyttröran. Trötta på flyttkartonger, oreda och att leta efter saker, bestämde vi, gästgivarehunden Doris och jag, att vi skulle ge oss ut upptäcktsfärd på Österlen. Oredan ska ingenstans utan väntar snällt på oss. Trots att vi gjort bra många turer finns det hur många som helst kvar. "The sky is the limit", som de säger, svengelskekvibristerna. Inte för att jag vet vad jag menar men det  låter fräckt.

Löderup har stått på listan länge. Ingen

upptäcktsresande ger sig av utan research. Jag ger mig in på "Löderups Turisms" ganska torftiga hemsida. Det är taskigt att säga ful, men jag har sett snyggare. Det enda som med säkerhet är någorlunda aktuellt  är kartan, även om erosionen är ett känt problem. Det finns bara en förklaring till en icke  ajourhållen hemsida med ett tomt kalendarium; någon har pytsat ut en bunt pengar. Som alltid misstänker jag Leader.

Vi kom via den nordliga infarten och förorten Hörup. Det måste ha funnits för mycket pengar på medeltiden. Vi bygger en kyrka! Viken bra idé. Detta var innan leaderprojektens tid.

 Askgravplats, hm! Efter att ha sysslat med kartonger i veckor blir jag naturligtvis intresserad.

Det var inte fråga om sådana askar som jag tänkte mig,  även om minnesstenarna var stora, som locken på en skokartong. Antagligen var gravplatsen ett ganska nytt påfund, för
det var inte många gravstenar på plats.

Jag upptäckte Nolle Svenssons gravplats. Han var berömd konstnär, hur berömd i den stora världen vet jag inte, men i vår hörna jätteberömd.

Dessutom var han liksom jag född i Karlskrona. Hans hus i grannbyn Örum, utan egen kyrka, köptes av Malin som jag känner - så, visst är han berömd.

Vi kör vidare västerut och hade vi inte
sett ett par skyltar hade vi inte observerat hur vi steglöst övergått från Hörup till Löderup. Spänningen stiger!

På en höjd precis vid gränsen ligger ligger ett östtyskt kvinnofängelse, i silon finns frukostmüssli. Nej så är det naturligtvis inte, hur skulle det kommit dit? Det är nog ett hönseri eller ett svinstall - men håll med om att det låter mycket mer spännande  med  ett kvinnofängelse.

Nu gäller det att leta upp byns kyrka.
Kyrkans status är en bra mätare på
bykvaliteten,  och då avser jag enbart hårdvaran. En utmärkt kyrka, sådär 8-9 kors på den 10-gradiga skalan.

Det är ingen monteringsfärdig modulkyrka, utan är med all sannolikhet arkitektritad. Byggnationen påbörjades redan på 1100-talet och sakristian stod slutligen och sist färdig 1929. Inte ens på den tiden var hantverkarna att lita på!

Den fristående kastalen (försvarstorn
på kyrkbyggarjargong) ger en säregen och intressant profil åt byggnationen. Att  hela anläggningen lutar mot höger förklaras helt av att mästerfotografen håller kameran snett, vilket kan pareras genom att  betraktaren viker huvudet åt höger.

Vi fortsätter väster ut och noterar att rapsen är sen men igång. Jag hörde från Österlensparris att de beräknar att skördeperioden kommer igång den 13 maj, ca 14 dagar sent.

Efter bara en liten bit till kommer vi till osteopaten. Vad gör en sådan? Lindrar litet varje, helst i skelettet. Med handpåläggning och belysning med en magisk lampa får hon den lame att ta sin säng och gå. Hon botar hästar, hustrur och handbollsspelare (kanske allt som börjar på "h"). Skämt åsido ligger en lång gedigen utbildning bakom. Jag är litet skeptisk efter  att ha varit där med ont i ryggen. Att det rörde sig om cancer kunde å andra sidan inte heller vårdcentralen luska ut.

Osteopati är inte New Age vilket osökt för mig över till det roligaste klipp jag sett på länge. Ja osökt är det inte jag har faktiskt slagit knut på mig själv för att få till en anledning att lägga in "Århundradets klipp". Ja.g skrockar för mig själv när jag lagt in länken.

Vi vänder tillbaka och går mot byns världsliga centrum. Vi  passerar hyreshuset och kan inte vid en ockulärbesiktning finna några påtagliga tecken på social misär. Uppenbarligen har man lyckats med integrationspolitiken. Kanske något för Tobias Billström att studera, han kan ju dessutom skånska.

Löderup är litet märkligt på det viset att det verkar delat på mitten; när man tror att man tagit sig helskinnad igenom, torkar sig i pannan och pustar ut, så börjar det om igen!

Jag har nämnt kyrkan som kvalitetsindex på byar, en annan minst lika viktig, här i lantbruksbygd är storleken på Svenska  lantmännens lokalförenings lokaler. Det tämligen otympliga namnet förkortas i folkmun - Lokalföreningen.

Jag är säker på att Löderup skulle hamna på pallen i största
lokalföreningslokaler! Stora egna lokaler och så har man lagt rabarber på stationshuset längs YGStoJ (Ystad-Gärsnäs- St Olof Järnväg) förstatligad 1941 skändligen, grundligt och omsorgsfullt nedlagd 1970,  om man ska tro Wikipedia. Järnvägen är den samma som passerade Hammenög. Godstrafiken mellan Hammenhög och Gärsnäs fortgick till 1984.

Det slår mig hur underbart det skulle varit om järnvägen funnits kvar. I dag är Österlen i princip befriat från allmänna kommunikationer, hortsett från en och annan buss på villovägar.

Som kronan på verket i det lantbruksindustriella komplex. Det visar sig en uppsättning silos, som värsta raffinaderiet. Det kan inte vara en oljehamn - det enda vatten som bjuds kommer ur kranen.  Kanske  är det cement, runtom finns i alla fall en mängd färdiga byggelement i betong.
Jag tar gärna emot information om dessa silos funktion och innehåll. Funderar kanske rent av på att skaffa en egen att ha i trädgården, att pyssla med, som nybliven  pensionär.

Löderup har ca 550 invånare även om det fördubblas sommartid. Många hus och lokaler är till salu. Storgatan dominerar totalt. Här ligger den lilla matboden där du kan handla ditt dagliga bröd (i vid bemärkelse t ex din dagliga falukorv), du kan beställa och avhämta brännvin, köpa medicin och det är centralnod för den svenska snigelposten.

Jag upptäcker en fasad bär en urblekt väggmålning anger: TIDNINGAR, BÖCKER, TOBAK.

Det får mig att fundera på detta "tillväxt", allt ska lösas genom en obruten tillväxt.

En gång för inte så länge sedan kunde en familj i Löderup försörja sig på att  sälja Tidningar, Böcker, Tobak och förmodligen en eller annan Lakritsrem till max 600 personer i dåvarande kommunen Löderup.

Är det verkligen tillväxt när allt koncentreras till Villys och ett par ICA-hallar i Ystad. - Det är ju så mycket billigare!, säger vän av storköp.

Räkna in att en småbil kostar en bra bit över 100 000 kr och bensinen runt 15 kr litern och den tid det tar att köra till stan och virra runt hyllorna och tilläggskonsumtion av onödigheter. En icke obetydlig samhällskostnad tillkommer för butiksresor för dem som har rätt till färdtjänst. Inget är gratis och tillväxt har kostnader på miljö, samhällskostnad, service och inte minst trivsel. Trots att det svider till när ICA-handlaren kör sportbil och bygger dubbelgarage är lokalt att föredra. Rimliga priser är en annan kamp!

En försvarlig jakt efter tillväxt är när den utmärkta blomsterhandeln Trolldruvan, flyttar till Glemmingebro där man får tillgång till växthus och förutsättningar att skapa riktig tillväxt. Synd om Löderup, men kul för Glemmingebro och Trolldruvans Blomsterhandel.


Jag kommer naturligtvis att även fortsättningsvis gynna vår blombutik  i Hammenhög, Butik Västanbäck 99.

Ett av mina favorithus längs med Storgatan är den nya manufakturaffären. Jag undrar,om detta är den nya, var finns då den gamla?

Efter en stund kom jag på att jag undrade vad "manufaktur" var för något. Jag gick  till visdomens källa, Wikipedia, och si - nu vet  jag. I ett förindustriellt skede kunde 20 skomakare sitta och pligga skor under gemensam arbetsledning, dela verktyg och lokal, alltså inte en fabrik. Jag och
Wikidedia tog skomakare, som exempel. Jag förtydligar detta för att översköljas med påpekande från försummade hantverkskårer.

Vi gav oss ut i de perifera delarna av Löderup, Doris och jag. Genom sly och buskage ser vi ett mäktigt hus, som för tankarna till engelska "manors".

Jag tar mig  fram till den imponerande byggnaden. Detta har  varit Löderups kommunhus innan innan Ystad slök den lilla kommunen. Den uppfördes som grosshandlarvilla. Kanske man inte ska reta sig på ICA-handlarnas ekonomiska framgångar. Förr var det uppenbarligen ett led till, grosshandlaren, som skar guld med täljkniv.

Däremot kan man fundera på vad knösarna hade för sig i sina palatslika villor. Satt de bara framför den öppna spisen och var rika?

Kanske drack de punsch och la grunden till det svenska tennisundret.

Vi drar oss därifrån. En dam tackar för att Doris är kopplad. Hon är nämligen ute med sin katt, som hon enligt egen uppgift är väldigt fäst vid.

Kärring, hör jag Doris morra, vem tror hon att jag är? En mordlysten barbar?

Jag får  hålla med Doris. För att vara hund är hon utomordentligt vänlig mot katter. Något spelar hon över när hon påstår att några av hennes bästa vänner är katter. Det har hon knyckt från Woody Allen.