Turen går till Löderup.

Litet ordning börjar skönjas i  flyttröran. Trötta på flyttkartonger, oreda och att leta efter saker, bestämde vi, gästgivarehunden Doris och jag, att vi skulle ge oss ut upptäcktsfärd på Österlen. Oredan ska ingenstans utan väntar snällt på oss. Trots att vi gjort bra många turer finns det hur många som helst kvar. "The sky is the limit", som de säger, svengelskekvibristerna. Inte för att jag vet vad jag menar men det  låter fräckt.

Löderup har stått på listan länge. Ingen

upptäcktsresande ger sig av utan research. Jag ger mig in på "Löderups Turisms" ganska torftiga hemsida. Det är taskigt att säga ful, men jag har sett snyggare. Det enda som med säkerhet är någorlunda aktuellt  är kartan, även om erosionen är ett känt problem. Det finns bara en förklaring till en icke  ajourhållen hemsida med ett tomt kalendarium; någon har pytsat ut en bunt pengar. Som alltid misstänker jag Leader.

Vi kom via den nordliga infarten och förorten Hörup. Det måste ha funnits för mycket pengar på medeltiden. Vi bygger en kyrka! Viken bra idé. Detta var innan leaderprojektens tid.

 Askgravplats, hm! Efter att ha sysslat med kartonger i veckor blir jag naturligtvis intresserad.

Det var inte fråga om sådana askar som jag tänkte mig,  även om minnesstenarna var stora, som locken på en skokartong. Antagligen var gravplatsen ett ganska nytt påfund, för
det var inte många gravstenar på plats.

Jag upptäckte Nolle Svenssons gravplats. Han var berömd konstnär, hur berömd i den stora världen vet jag inte, men i vår hörna jätteberömd.

Dessutom var han liksom jag född i Karlskrona. Hans hus i grannbyn Örum, utan egen kyrka, köptes av Malin som jag känner - så, visst är han berömd.

Vi kör vidare västerut och hade vi inte
sett ett par skyltar hade vi inte observerat hur vi steglöst övergått från Hörup till Löderup. Spänningen stiger!

På en höjd precis vid gränsen ligger ligger ett östtyskt kvinnofängelse, i silon finns frukostmüssli. Nej så är det naturligtvis inte, hur skulle det kommit dit? Det är nog ett hönseri eller ett svinstall - men håll med om att det låter mycket mer spännande  med  ett kvinnofängelse.

Nu gäller det att leta upp byns kyrka.
Kyrkans status är en bra mätare på
bykvaliteten,  och då avser jag enbart hårdvaran. En utmärkt kyrka, sådär 8-9 kors på den 10-gradiga skalan.

Det är ingen monteringsfärdig modulkyrka, utan är med all sannolikhet arkitektritad. Byggnationen påbörjades redan på 1100-talet och sakristian stod slutligen och sist färdig 1929. Inte ens på den tiden var hantverkarna att lita på!

Den fristående kastalen (försvarstorn
på kyrkbyggarjargong) ger en säregen och intressant profil åt byggnationen. Att  hela anläggningen lutar mot höger förklaras helt av att mästerfotografen håller kameran snett, vilket kan pareras genom att  betraktaren viker huvudet åt höger.

Vi fortsätter väster ut och noterar att rapsen är sen men igång. Jag hörde från Österlensparris att de beräknar att skördeperioden kommer igång den 13 maj, ca 14 dagar sent.

Efter bara en liten bit till kommer vi till osteopaten. Vad gör en sådan? Lindrar litet varje, helst i skelettet. Med handpåläggning och belysning med en magisk lampa får hon den lame att ta sin säng och gå. Hon botar hästar, hustrur och handbollsspelare (kanske allt som börjar på "h"). Skämt åsido ligger en lång gedigen utbildning bakom. Jag är litet skeptisk efter  att ha varit där med ont i ryggen. Att det rörde sig om cancer kunde å andra sidan inte heller vårdcentralen luska ut.

Osteopati är inte New Age vilket osökt för mig över till det roligaste klipp jag sett på länge. Ja osökt är det inte jag har faktiskt slagit knut på mig själv för att få till en anledning att lägga in "Århundradets klipp". Ja.g skrockar för mig själv när jag lagt in länken.

Vi vänder tillbaka och går mot byns världsliga centrum. Vi  passerar hyreshuset och kan inte vid en ockulärbesiktning finna några påtagliga tecken på social misär. Uppenbarligen har man lyckats med integrationspolitiken. Kanske något för Tobias Billström att studera, han kan ju dessutom skånska.

Löderup är litet märkligt på det viset att det verkar delat på mitten; när man tror att man tagit sig helskinnad igenom, torkar sig i pannan och pustar ut, så börjar det om igen!

Jag har nämnt kyrkan som kvalitetsindex på byar, en annan minst lika viktig, här i lantbruksbygd är storleken på Svenska  lantmännens lokalförenings lokaler. Det tämligen otympliga namnet förkortas i folkmun - Lokalföreningen.

Jag är säker på att Löderup skulle hamna på pallen i största
lokalföreningslokaler! Stora egna lokaler och så har man lagt rabarber på stationshuset längs YGStoJ (Ystad-Gärsnäs- St Olof Järnväg) förstatligad 1941 skändligen, grundligt och omsorgsfullt nedlagd 1970,  om man ska tro Wikipedia. Järnvägen är den samma som passerade Hammenög. Godstrafiken mellan Hammenhög och Gärsnäs fortgick till 1984.

Det slår mig hur underbart det skulle varit om järnvägen funnits kvar. I dag är Österlen i princip befriat från allmänna kommunikationer, hortsett från en och annan buss på villovägar.

Som kronan på verket i det lantbruksindustriella komplex. Det visar sig en uppsättning silos, som värsta raffinaderiet. Det kan inte vara en oljehamn - det enda vatten som bjuds kommer ur kranen.  Kanske  är det cement, runtom finns i alla fall en mängd färdiga byggelement i betong.
Jag tar gärna emot information om dessa silos funktion och innehåll. Funderar kanske rent av på att skaffa en egen att ha i trädgården, att pyssla med, som nybliven  pensionär.

Löderup har ca 550 invånare även om det fördubblas sommartid. Många hus och lokaler är till salu. Storgatan dominerar totalt. Här ligger den lilla matboden där du kan handla ditt dagliga bröd (i vid bemärkelse t ex din dagliga falukorv), du kan beställa och avhämta brännvin, köpa medicin och det är centralnod för den svenska snigelposten.

Jag upptäcker en fasad bär en urblekt väggmålning anger: TIDNINGAR, BÖCKER, TOBAK.

Det får mig att fundera på detta "tillväxt", allt ska lösas genom en obruten tillväxt.

En gång för inte så länge sedan kunde en familj i Löderup försörja sig på att  sälja Tidningar, Böcker, Tobak och förmodligen en eller annan Lakritsrem till max 600 personer i dåvarande kommunen Löderup.

Är det verkligen tillväxt när allt koncentreras till Villys och ett par ICA-hallar i Ystad. - Det är ju så mycket billigare!, säger vän av storköp.

Räkna in att en småbil kostar en bra bit över 100 000 kr och bensinen runt 15 kr litern och den tid det tar att köra till stan och virra runt hyllorna och tilläggskonsumtion av onödigheter. En icke obetydlig samhällskostnad tillkommer för butiksresor för dem som har rätt till färdtjänst. Inget är gratis och tillväxt har kostnader på miljö, samhällskostnad, service och inte minst trivsel. Trots att det svider till när ICA-handlaren kör sportbil och bygger dubbelgarage är lokalt att föredra. Rimliga priser är en annan kamp!

En försvarlig jakt efter tillväxt är när den utmärkta blomsterhandeln Trolldruvan, flyttar till Glemmingebro där man får tillgång till växthus och förutsättningar att skapa riktig tillväxt. Synd om Löderup, men kul för Glemmingebro och Trolldruvans Blomsterhandel.


Jag kommer naturligtvis att även fortsättningsvis gynna vår blombutik  i Hammenhög, Butik Västanbäck 99.

Ett av mina favorithus längs med Storgatan är den nya manufakturaffären. Jag undrar,om detta är den nya, var finns då den gamla?

Efter en stund kom jag på att jag undrade vad "manufaktur" var för något. Jag gick  till visdomens källa, Wikipedia, och si - nu vet  jag. I ett förindustriellt skede kunde 20 skomakare sitta och pligga skor under gemensam arbetsledning, dela verktyg och lokal, alltså inte en fabrik. Jag och
Wikidedia tog skomakare, som exempel. Jag förtydligar detta för att översköljas med påpekande från försummade hantverkskårer.

Vi gav oss ut i de perifera delarna av Löderup, Doris och jag. Genom sly och buskage ser vi ett mäktigt hus, som för tankarna till engelska "manors".

Jag tar mig  fram till den imponerande byggnaden. Detta har  varit Löderups kommunhus innan innan Ystad slök den lilla kommunen. Den uppfördes som grosshandlarvilla. Kanske man inte ska reta sig på ICA-handlarnas ekonomiska framgångar. Förr var det uppenbarligen ett led till, grosshandlaren, som skar guld med täljkniv.

Däremot kan man fundera på vad knösarna hade för sig i sina palatslika villor. Satt de bara framför den öppna spisen och var rika?

Kanske drack de punsch och la grunden till det svenska tennisundret.

Vi drar oss därifrån. En dam tackar för att Doris är kopplad. Hon är nämligen ute med sin katt, som hon enligt egen uppgift är väldigt fäst vid.

Kärring, hör jag Doris morra, vem tror hon att jag är? En mordlysten barbar?

Jag får  hålla med Doris. För att vara hund är hon utomordentligt vänlig mot katter. Något spelar hon över när hon påstår att några av hennes bästa vänner är katter. Det har hon knyckt från Woody Allen.