Countryside hipsters.

När vi för tio år sedan flyttade till Österlen hade vi en tanke att vi skulle ha utbyte och glädje av Malmö och Köpenhamn. Så har det knappast blivit beroende på att en av oss eller bägge jobbat. Då nu också Annelie trappat ned sitt slit har vi mer tid och ork för annat. I tisdags bestämde vi oss för att besöka Malmöfestivalen, som i år firar trettioårsjubileum. Det var denna utflykt, presenterad på Facebook, som fick sonen Erik att benämna sina föräldrar "countryside hipsters". Tja - kanske det.

Efter det omvittnade strulet med biljettinköp till Pågatågen satt vi i en ny fräsch vagn på väg mot det stora äventyret. Den rullande reklamen i vagnen informerade om biljettalternativet Duo och vi insåg att om vi tidigare vetat vad vi nu vet hade vi sparat 41 kronor. Nu när vi varit utanför Hammenhög, där vi bor, har vi lärt oss att köpa biljett via mobiltelefonen. Att man inte kan köpa biljett på tåget beror kanske på att vi inte såg skymten av en tågvärd.

Vi steg av vid den, åtminstone för oss, nya stationen Triangeln, som har rent stockholmska dimensioner. Inget folkliv att tala om, inga som gick eller sprang i rulltrappan. "Du vet att du  inte är i Stockholm, när folk står still i rulltrappan."

Vi gick på tämligen tomma gator och upplevde gamla minnen från när vi i vår ungdom bodde i Skåne. Mycket är sig likt men små förändringar är tydliga. Bokhandlarna blir mindre och mindre och fikaställen, med amerikanskt stuk, blir fel och fler. Legendariska Bullen finns kvar, där hängde våra radikala vänner medan vi matade småbarn och såg John Blund på TV.

Det egentliga festivalområdet började vid kanalen. Matmecka låg på Gustav Adolfs torg. Vi var duktigt hungriga nu, liksom många andra. Köotränade baxnade vi vi inför alla människor. Efter en stund upptäckte vi att folk var både disciplinerade och kultiverade. Jämfört med Vattenfestivalen i Stockholm är Malmöfestivalen välordnad  och harmonisk. helt utan fylla. Här finns nog förklaringen till att Malmöfestivalen firar trettioårsjubileum och Vattenfestivalen redan efter några år för länge sedan upphört.

Den svåra frågan var. - Vad ska  vi äta? Detta gav sig enkelt. redan ett tiotal meter in på första matgatan erbjöds kyckling och/eller oxkött med grönsaker, såser med champagne och vit choklad i. Mycket riktigt, Jan Hedh var inblandad. Jan brukar komma till oss på gästis någon gång om året och peppa och inspirera oss men med ärendet att äta. Han är verkligen engagerad och generös, Vi vet också att han är otroligt noggrann och hans namn skulle inte finnas på ståndet om det inte varit perfekt. - Det var perfekt! Ett sötsug måste tillfredsställas! Det var långa köer till Churros. Visst, det var värt att köa för. I kön stötte vi för andra gången på våra grannar från Hammenhög.

Nu var det nästan en timme kvar till kvällens huvudattraktion First Aid Kit, som lockat oss till Malmö. Man bjuder, och då menar jag bokstavligen bjuder, på toppartister alla festivalkvällar på den gigantiska scenen på Stortorget. En riktigt blandad publik fyllde torget till sista plats. Vi upplevde den härliga känslan av utomhuskonserter från många, många årtionden tillbaka och så länge man inte behöver rollator lär vi kunna uppleva många till.

Det är inte all ny musik jag orkat ta till mitt hjärta. First Aid Kit tog mitt hjärta utan att fråga. Deras ljuvliga stämsång, enkelheten utan choser gör att jag uppfattar dem som att de kommer direkt från flickrummet där de lekfullt skapat sin musik. Ja - jag älskar verkligen systrarna Johanna och Klara.

Tågresan hem utan några som helst störningar vare sig från tågvärd, fyllisar eller stojande ungdomsgäng. Tänk vad bra  vi kan ha det vi pensionärer, utan tider att passa och utan att behöva tänka på morgondagen.

Till morgonkaffet läste jag Sydsvenskan och recensionen av konserten skriven av Håkan Engström. Först är han välvilligt positiv så kommer något jag inte begriper:

Det hade förvisso inte skadat om det fanns en liten smula friktion och elasticitet mellan rösterna, en lite djupare klang med fler nyanser och individuella särdrag; det hade berikat harmonin och gett musiken den spänning och variation som nu istället kommer av samspelet med resten av musikerna och av låtvalet.

Vad säger han? Om de sjungit på ett annat sätt och med andra röster hade det varit mycket bättre. Det verkar som om Håkan Engström inte gillar First Aid Kit. Det måste han  ju vetat om och kanske hade någon annan kunnat ta konserten. Håkan Engström brukar också recensera öl. Eventuellt borde han lägg mer tid på det.

Ikväll är det konsertdags igen. Jenny Wilson kommer till garaget i Hammenhög. Gångavstånd till en av landets mest hyllade artister.

Vi får gå och ta en något att dricka innan, på Hammenhögs Gästgivaregård som kör igång sin populära fredagspub.