En liten sorg i det globala helvetet.

För snart 30 år sedan köpte jag på NK i Stockholm en kavaj i bomullskanvas. Den var dyr som pocker, som vi säger här nere, och hade den inte reats kraftigt hade jag varit för snål för inköp. Ett gott exempel på ""leisurewear" som alernativ till den mer strikta klädstil jag hade på jobbet då.

Den ingick i Camels klädkollektion. Tobaksindustrin anade ett kommande annonsförbud avseende tobaksprodukter, i många länder. För att få fortsatt avkastning på de gigantiska summor de lagt ned på varumärkesreklam sökte man sig till andra produktområden. Camel och Marlborough är för mig bekanta på klädsidan. Min hustru köpte en gång ett par solglasögon av märket Blend och det finns säkert ett otal andra exempel.

Åter till min Camelkavaj! Dilemmat med kollektioner är en gång - aldrig mer och tillverkningen står de sällan själva för. Alternativet att handla en likadan kavaj existerar alltså inte och en motsvarande har jag aldrig sett. Jag kom  i samspråk med en gästisgäst som satt i samma sjönöd. Vi deppade en stund ihop.

Första ålderstecknet var att ärmarna blev fransiga. Det kunde kanske passa en Marlboroughman men absolut inte en Kamelgubbe, även om det av loggan att döma egentligen rör sig om en dromedar med blott en puckel på ryggen. En del så kallade dromedarer har man stött på på i sitt liv, då synonymt med bufflar. Men det är en helt annan historia.

Jag kom på ett sätt att förlänga livet på min favorit och följeslagare. Jag vandrade bort till bykörsnären  och vädjade till honom att klämma in ett akutärende mellan minkpälsarna.

Han såg sorgen och desperationen i mina ögon, dessutom är det en hygglig karl. Han lovade att ta in det som jourfall. Han letade upp en lämplig skinnbit och sydde på de eleganta skoningarna på ärmarna. Jag hade förlängt livet på plagget, som  nu var funktionsdugligt igen och dessutom hunnit bli modernt eftersom den var tvåknappig..

Men säg den lycka som varar för evigt! Nu var det dags för fickorna det undgick inte hustrun även om jag så mycket som möjligt försökte dölja det för hennes argusögon. Nåja jag är tacksam för att hon deltar i och driver fram svåra beslut, utan henne skull jag nog aldrig kasta något - sådan är jag. En trettioårig följeslagare och favorit måste få ett värdigt slut, även om det "bara" är en kavaj. Efter en sista natt på herrbetjänten har jag bestämt att den ska gå upp i rök. Vad passar väl bättre för en Camelkavaj?

När besöksförbudet för hundar på Borrbrystrand upphör ska Doris och jag ta oss dit och sprida stoftet i havet.

Inga övriga ceremonier. Kanske en en liten minnesstund och en sorgebägare på Hammenhögs gästgivaregård, endast för mig.

PS Jag har andra kavajer men de har inte blivit som en andra hud. DS