Turen går från Gislövshammar till Brantevik.

På kustvägen mellan Simrishamn och
Brantevik, kommer jag till det gamla fiskeläget Gislövshammar.  Idag, som det såg ut i början av 1800-talet och enskiftet.

Mellan ett fält med majs och en åker med råg, som ser häpnadsväckande moget ut för att vara  i mitten av juli, t o m rapsen är huggen, går den lilla avtagsvägen.

Jag nämner majs är för att på ett inte alldeles osökt sätt få in ett par anekdoter. Den första rör en flicka ur mina söners umgängeskrets. Inför ett fält, med ett otal majskolvar intalade hon sig, att det knappast var brottsligt om hon plockade med sig några hem. Lång blev hennes näsa när hon varsnade att fodermajs inte är människoföda, till skillnad från den läckra sockermajsen. Hoppas att hon inte bjudit till gille!

Den andra anekdoten är en sons favorit och av honom framförs den på bruten
köksdanska: En anka kommer in i en affär och frågar: "Har ni majs?"
 "Nej det har vi dessvärre inte."
Nästa dag, samma anka samma affär: "Har ni majs?"

Svaret ungefär det samma, fast mindre artigt: "Dessvärre, vi för inte majs!" Tredje dagen, samma anka, samma affär samma fråga. Sinnnet på affärsinnehavaren rinner: "Förbannade anka kommer du en gång till och frågar efter majs ska jag spika fast dina plattfötter i golvet!" Dag fyra kommer ankan vaggande: "Har ni söm (danska ordet för spik). "Nej dessvärre svarar expediten." Ankan: "Har di då majs?" Sådan humor har den sonen och jag.

Historien kan komma till pass när 

majsodlingen förefaller öka på Österlen.

Dags att gå ut på udden där byn ligger som den utvecklats och stannat under under 1800-talet efter enskiftet. Jag kallar den en Bullerby, utan att den är det minsta bullrig eller har röda trähus, eller ens trähus. Jag gör det som en hyllning till Astrid Lindgrens oöverträffade byyidyll.

Jag  har en bekant som jag brukar utbyta gamla mäns klokskaper med, och en del glyttigheter,  på facebook. Han har fått tag i ett hus i idyllen Gislövshammar. Jag måste erkänna mig avundsjuk, eller fortröden som  man säger i denna landsändan med litet olika uttal och stavningar, om än inte missunnsam. Min bekante har läst "Turen går till Österlen", och har utlovat ett glas vin om jag bloggar om Gislövshammar. Eftersom jag gärna låter mig mutas kastar jag  mig över uppgiften. Min vän är en naturvirtuos han tycks ha full kontroll på allt som växer, flyger, simmar och smyger.

På udden i havet ligger byn, fiskeläget oförändrat från början av 1800-talet. Eftersom Gislövshammar är ett gammalt fiskeläge bör det heta "på" läget. Jag tror att SCB kallar byn "övrig ort" vilket innebär mindre än 50 invånare. Någon nedre gräns har jag inte kunnat finna. Någonstans såg jag att det finns 17 hus på läget. I vart fall finns där 16 brevlådor. Det kan ju vara så att några delar postlåda, eller också har jag klantat mig när jag tagit bilden. Eller, kommer jag plötsligt på, det kan varaså att min vän inte satt upp brevlåda, eftersom han inte flyttat in! Ytterligare en möjlig förklaring är att det rörliga motoriserade friluftslivet varit på plats med epa-traktor och bränt  en postlåda med en smällare.

Söder om Gislövshammar tycks det vara  öppet för vildcampare. För dagen är det lysande förutsättningar för vindsurfare utanför landborgen. Jag är inte säker på att det är en landborg, vilket betyder en markant höjdskillnad mellan land och vatten. Men jag vill använda det för jag tycker att det låter så vackert. Compact  landborg? Jag vet inga gränsvärden för landborgar och SCB eller  standardiseringsorgan tycks ha helt lämnat ""landborg" därhän. Jag har lyckats använda ordet landborg inte mindre än sex gånger på sju rader, vilket är samma siffra som James Rodriges vann skytteligan i fotbolls-VM på.

På goda grunder antar jag att jag är en usel vindsurfare, även om jag aldrig
försökt. Därför dras jag till stabilare farkoster och vad slår  en klinkerbyggd träbåt?

Längst ut på udden ligger, vad jag tror är en allmänning, eftersom den är obebyggd. Den leder tankarna till gemensamt midsommarfirande och andra  sommarrituella byaktiviteter. Midsommarstång, dragspelare, lekledare och kvillrande skratt efter ett par stämningshöjande snapsar till sillunchen!  En sommar som denna med ihållande tropisk värme kan jag tänka  mig att placera en vilstol vid havet och
njuta av en svalkande vind. Jag beställer 7 sekundmeter sydlig. Nu ingår jag väl inte kretsen med nyttjanderätt till allmännngen, så jag får väl lomma upp till landborgen.


Det är olika standard på husen som det naturligtvis varit olika standard på byborna. Jag rekommenderar verkligen en tur i byn. Den är inte stor och på en rundan kortare än en halvdagsutflykt, för att använda charterreseterminologi, har du fått en intensiv upplevelse.

På väg att lämna byn ser jag en ung luftakrobat, ladusvala. Den är luftens motsvarighet till vad William Arnes motorcirkus erbjuder i en trätunna på Kiviks marknad. Jag har trott jag jag var ganska bra på det här med växter och djur eftersom jag sedan barnsben varit intresserad. Det är jag nu inte, men jag bra på att njuta av natur. Det

 finns de som är verkligt kunniga och av min blivande Gislövshammarvän fick jag en en fin länk om trakten i och runt Gislövshammar.

Jag är på väg till Skåneleden. En sträcka  mellan Gislövshammar och Brantevik, som är en av mina
verkliga favoriter.

På min högra sida ser jag en s k badkruka, nej kanske en badninja jämfört med mig som vid denna tidpunkt i början av juli inte begått min badpremiär, trots att temperaturen för tidpunkten och platsen är sensationell. Vi måttfulla brukar avvakta  till augusti innan vi ägnar oss åt  havsbad.

Jag är inspirerad av ovanämnda naturnördlänk och spanar ivrigt efter rosenfinkar, härmsångare och andra
fåglar, som jag sett  blott i
fågelböcker.

Så får jag syn på en fiskmås, och då menar jag inte det elaka beteckningen på turister från den kungliga huvudstaden. Jag misstänker att naturnördarna har ett mer sofistikerat namn på fågeln, som för mig är en fiskmås. Min fortsatta fågelspaning måste betecknas som ett praktfullt fiasko. Jag lyckas  endast upptäck och artbestämma, förutom fiskmåsen,, gråsparv, pilfink och sädesärla.


Man behöver inte lägga någon energi på att hitta vägen. Leden följer havet från Gislövshammar till Brantevik. Den segelkunnige har en fin dag i den kraftiga vinden, antar jag. Jag räknar mig inte till de segelkunniga även om jag tycker om att åka  segelbåt. Kanske har tidigare erfarenheter från segling med en vän i Danmark satt spår. Av någon obegriplig anledning hade han placerat mig vid rorkulten. När vi närmade oss ett sjömärke vrålade han "traek", i mitt ordförråd betyder det fågelspillning. Men jag insåg att det i detta sammanhang betydde något annat. Drag eller tryck. Jag valde fel och vi tuschade sjömärket utan större materiella skador, men djupa sår i själen. Det är förstås var mans dröm att kunna framföra en bräcklig farkost på ett stormigt hav.

Leden har i starten flera hus med drömläge, åtminstone sommartid. För att inte alltför svårt anfäktas av avundsjuka påminner jag mig om hur en snöstorm på Österlen ter sig.

Nästa upplevelse är terrassen som Ernst byggde. Denna renässansmänniska som bygger, lagar mat, pyntar och gör ljusstakar av tomma ölburkar ständigt malande om hur fantastiskt, allt han rör vid, är! Om den grabben snackade mindre och koncentrerade sig på  uppgiften, skulle han kanske komma ihåg att söka bygglov. Något som vi andra dödliga får lägga ned en hel del, tid och pengar på, för att hålla oss på rätt sida om lagens råmärken.  Men terrassen är
fin.

Jag kommer till monument över det djupt rotade kvinnoförtrycket.  Vi ser här hur gubben knyckt kärringens mangel och byggt om den till vinsch att dra upp båten med.  Men det är klart att i kampen för brödfödan, husbehovsfisket, får estetiska värden som släta dukar och underlakan vika.

Vi ser här kanske den historiska förklaringen till att Österlen blivit basen för Gudrun Schyman och F!.

Alldeles intill ser jag att den kastade handsken  tagits upp av den mangellösa kärringen. När den vite, medelålders, heterosexuelle mannen var ute och fiskade  smög  sig  kärringen ut i  förrådet och lade  rabarber  på gubbens slipsten.. Denna byggde hon om till en vinsch.

Skrynkliga lakan och ovassa verktyg med ett begynnande könskrig på Österlen. Vad blir nästa steg?

Markerna mellan Gislövshammar  och Brantevik är magra och därför inte uppodlade. De har använts för kreatursbete och kombinationen buskvegetation, höga träd  och betesängar  är mycket vacker.

Längs med kuststräckan har gruvbrytning av silver och bly förekommit med start troligen redan på 1500-talet. En minnestavla över Jakobsgruvan informerar om detta. Karl XI lär ha varit på plats och synat gruvdriften. Vad jag förstår blev det ingen ekonomisk succé. Trots detta har flera nystarter gjorts utan framgång. Då som nu tycks kompetensförsörjningen varit ett problem. Vid ett tillfälle importerades tio tyska gruvarbetare. Inte ens detta hjälpte och idag är gruvbrytning ett kuriöst minne på Österlen. Så får vi hoppas att  det förblir även om profitörer  emellanåt kastar lystna blickar på de skikt av alunskiffer som förekommer i våra trakter.

Nu ska man inte tro att det är alldeles ofarligt att ta sig fram längs Skåneleden. Jag citerar Ivar Arosenius älskade  barnbok  Kattresan.

"Sedan mötte de en ko.
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte "möh" och sprang.
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon den fick så mycket dask."

Det gick inte till riktigt så. En ko är riktigt stor. Besten jag mötte var antagligen höggradigt gravid, så mitt tips är 700 kilo. Det fanns inget som tydde på att hon hade några som helst planer på att backa och släppa fram mig. Dessbättre delade sig stigen så jag kunde, utan konfrontation och
blodspillan, passera monstret.

 Knappt hade hjärtfrekvensen gått ned  till 120 innan jag passerades av en patrull frejdiga tyska pojkscouter, så snabbt att jag inte fick upp kameran. Hack i häl kom en patrull flickscouter. Jag ser att kärnverksamheten är den samma, som i min barndom. Etablera kontakt med det motsatta könet med så liten vuxenkontroll som möjligt.

Nu må det vara slut på strapatserna här är stimmigt som på konstrundan. Längs rutten finns gott om bänkar och sittplatser. Den välplanerade tar med sig termos och bullar. Jag har ingen föda med mig,, men slår mig ned för att pusta och njuta av omgivningarna. Havet, blommor, ängar och stenmurar.

Drygt halva sträckan är avverkad och hungern blir mig övermäktig. Jag viker av 90 grader vänster, eller vad det nu kan heta på fackspråk.

Jag ser den mäktiga Hylkegården, töjer på stegen och  når,, innan jag förgås,, kaféet. Huvuddelen av gården rymmer en "shabby chickbutik", inget  som intresserar mig särskilt, men kaféet har jag faktiskt inte tidigare besökt, trots att det har gott rykte. Jag når betällningsdisken och flämtar fram: "En skaldjurspaj!" Kaffe och ytterst välsmakande kalorier aktiverar livsandarna igen.

Jag befinner mig helt nära Brantevik, vid Grönet, en av mina verkliga favoritplatser på Österlen. Jag har varit där riktigt ofta och tagit många bilderoch inte minst badat klippbad. Jag bestämmer mig för att ta landsvägen tillbaka till startplatsen. Det är minst lika vackert att se havet och stränderna från ett par hundra meter uppåt land, ur ett annat perspektiv.