Gubbglamour på Österlen

Jag brukar ibland läsa bloggar om glamour. De skrivs oftast av unga flickor och har en tyngd på Filippa K, chic lit och latte. Det fick mig att fundera över vad är glamour för en 60-årig gubbe på landet.


En elegant hatt sticker ut och är bohemisk och glamoröst i en skön förening. Valet står mellan Stetson och Borselino. Den senare ofta en aning mer bredbrättad och något mjukare, favorit bland gansters på den gamla goda tiden. Jag satsar på en svart Stetson. Komplementär huvudbonad är en klassisk filtkeps ochså svart. Den är mer funktionell en hatten när den eviga Österlenvinden friskar i. Den gamla myten om att 35% av all värme går ut genom huvudet är avlivad, men med minskande hårförekomst är det behagligt med huvudbonad.


Hatt liksom majoriteten av alla kläder inhandlas i den enastående herr- och damekiperingen Eckerlunds i Tomelilla. Denna affär i det annars föga glamorösa Tomelilla är värd en resa. Den ligger nära stationshuset och har gjort så i minst 50 år. Jag tror att gamla herr Eckerlund jobbar heltid, sina styvt 80 år till trots. Det är förbluffande mycket personal i butiken, kunniga och med hög servicenivå. Sortimentet är bra med kända och mindre kända märken, alltid med hög kvalitet. Efter jul var jag där, och hittade bland annat det jag letat efter, sedan armbågen nött hål på min älskade Sandkofta. Det har visat sig förvånansvärt svårt att hitta en enkel enfärgad grå kofta med dragkedja. Peak Performance hade hört min bön i natten. Där låg den helt enligt kravspecen. Eckerlunds rea innebär att den fortfarande var dyr men prisvärd. Med ett par byxor, två ylletröjor och några skjortor står jag mig fram till kortbyxsäsongen. Eckerlunds lockar till sig kunder från hela södra Skåne. Var annars kan man få kompetent expediering?
När det gäller chic lit får jag erkänna mitt tillkortakommande. Jag har haft svårt att ta till mig denna litteraturgren. Min misstanke är att jag inte tillhör den primära målgruppen. Jag har, med få undantag, samma inställning till den flod av svenska, och för all del utländska, deckare och thrillers som sköljer över oss. Min faibless ligger för den mer berättande litteratur där författare har en djupare ambition än att få en bok utgiven. För närvarande läser jag med förtjusning en pärla för mig som krögare; "Fullständiga rättigheter. Femtio goda år på den svenska krogen. Sanningar och skrönor från kök och matsalar." Jag fick den av en sonhustru som hittat den på senaste bokmässan i Göteborg. Där möter man de legender som la grunden till den moderna svenska restaurangkulturen, innan genvägen som TV-kock öppnades. Jag läser ochså med förtjusning Fritjof Nilsson Piraten och hans skildringar av restaurangkulturen dessförinnan. En annan favorit är, den fullständigt obegripligt produktiva, amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Hon ger ut inte bara flest böcker utan också de tjockaste. Men hennes personskildringar har ett psykologiskt djup och hennes dramaturgi skapar en spänning som slår alla mediokra deckare som tar upp utrymme i boklådor och speceriaffärer.
Jag har också börjat gilla historiska biografier eller dokumentärliknade fiktion. Ernst Brunner om Karl XII är lysande, tråkigheten i att följa Karl XII tänkande och görande är ett konstgrepp som jag gillar. Luntorna om Stalin är snarlika. I julklappsskörden har jag också Peter Englunds senaste om 1:a världskriget.
Annars är den klassiska litteraturen, för närvarande förträdesvis svenskt, en källa för mig att ösa ur. Strinderg har ju skrivit en del. Hjalmar Söderberg är en god skildrare av Stockholm för hundra år sedan. Hans skrivande om unga människors, ofta kärleksrelaterade och moraliska, dilemman har inget bäst före datum. Jag har börjat läsa Stig Dagerman, som ju trots allt hann med en del innan han som helt ung valde att avsluta sitt liv. Jag har faktiskt aldrig tidigare läst något av honom.
Själva bokanskaffningen är ju nu för tiden inget problem för oss på landet. Av bokhandlar är det litet tunt. I Simrishamn finns en som jag tycker är direkt deprimerande. Bestsellers på svenska och tyska med huvudinriktning att tillfredsställa turister en regnig dag. Den i Ystad är bättre. Man har en större bredd och faktiskt en sortering på olika ämnesområden. Man brukar hitta det som ges ut om Österlen. Bokhandeln i Tomelilla räddas av att den har en antikvariatsdel. Men den har också en profil med fackböcker inom en del områden, som visserligen inte är mina.
Vi brukar också mot bättre vetande vara med i någon boklubb, alltid beroende på deras välkomsterbjudanden. Det är hursomhelst ingetproblem att hitta tre böcker att köpa för att sedan kunna gå ur. Nu för tiden kan man också avbeställa på nätet, även om det satt hårt åt innan det kom. Naturligtvis är Internetbokhandeln en stor tillgång i livet på landet.
Jag brukar varje gång jag är i Stockholm gå till pocketbokhandeln i Kulturhuset och köpa upp mig på en handfull ur den den rika pocketutgivningen. På biliotek går jag aldrig. På Österlen har vi en stor tillgång till begagnat på loppmarknader och antikvariat. Det brukade stå en antikvarisk bokhandlare på torget i Simrishamn. Där har jag köpt många böcker. Jag vet inte om han fortfarande står på torget. Han skulle öppna en ny affär - så kanske har han inte tid länger.
Lattekulturen på Österlen är inte fullt så utbyggd på Öterlen som i Stockholms innerstad. Men nog går det att få en "decent latte" även här. Olof Viktors är ju välbekant, välbesökt och välsmakande. Men jag har blivit presenterad för ett annat café som jag tycker om. Vid arboretet i Esperöd, nära Kivik, finns ett café. Litet trångt, övermöblerat och inte alldeles stilkonsekvent. Men gott kaffe, generösa mackor och inte minst många varianter av äppelkaka, som sig bör i hjärtat av äppelriket. Min favorit, av äppelkaka alltså, heter Madeleine. Vi gjorde en vetenskaplig utvädering när vi var där. Vi beställde fyra olika sorter som vi roterade runt bordet och den allmänna uppfatningen är att Madeleine var bäst.