Efter rushen den stora tomheten

Denna sommaren har överträffat alla våra tidigare tidigare på Österlen. Visserligen har vi bara avverkat sex hittills. Från en bit in i juli fram till skolan börjar är det hysteriskt. Efter halva augusti går allt ned. Problemet är att verksamheten planar ut till en normal nivå, men man är själv fortfarande uppe i varv. Innan man hunnit landa känns det som en stor tomhet. Även om vi vet om att så är det och att egentligen är det mycket trevligare men en rimlig beläggning på rummen och halvbesatt i matsalen. Så ska det vara!

På Österlen är det fantastiskt under sensommaren och förhösten. Idag, efter att ha lagat frukost åt gästerna och städat rummen, tog gästgivarinnan och jag picnickkorgen och åkte till stranden. Nästan inga människor på Borrbystrand. Vi tog ett dopp i det, får medges, ganska svala vattnet. Sedan stoppade vi i oss maten, och därpå en tupplur i solen. Det gjorde mig lycklig.

Jag blir också lycklig över att vi äntligen fått vår fina dörr från GEBO på plats i krögarvillan. Köp aldrig en dörr utan att ha kollat med GEBO Snickerier AB, i Glemmingebro , först.

Vår gamla dörr var ful, gisten och otät. Dessutom hade den ett råglasfönster som omöjliggjorde att spaning ut över parkeringen. Det är naturligtvis bra att kunna överblicka marknaden på ett diskret sätt.

Jag gläds åt att det är ett fanastiskt björnärsår. Jag vet var det växer mängder. Jag ska bara försöka få till stånd en plockartur. Det är en viss skillnad att ta sig några kilometer mot att flyga från Thailand till en blåbäsrsmissväxt. Osvuret är bäst det tenderar ofta att komma något annat ivägen.

Det finns visserligen saker som gör mig olycklig, ger mig ångest och ruelse. Men det tänker jag inte tala om idag.

På det hela taget är jag en lycklig man. Tänk på det alla ni som gjort slut på semestern och försöker acceptera den splittring av fritiden som ett ordnat arbete innebär. Det finns en lösning. Ta en weekendtur till Österlen. Hos oss går ni ner i varv innan ni hunnit packa upp väskan.

Bartolomeinatten

För att sprida det kristna kärleksbudskapet mördades 1572 massor av franska protestanter (hugenotter) av katoliker, i Paris. Dådet är känt som Bartolimeinatten.

En mer fredlig syssla, den 24 augusti, då Bartolomeus har namnsdag är att skörda malörten (Artemisi absinthum). Det ska ske kl 24 då örten är som mest laddad med trolldom och magi. Den skyddar mot häxor och troll och är också verksam vid obesvarad kärlek. Den var en tung ingrediens i den absint som konstnärer i Paris drack sig galna på i vid förrförra sekelskiftet. Idag är det mest använt som bränvinskrydda i Österlens nationaldryck Bäsk. Jag har inga empiriska belägg för att ett rikligt intag av Bäsk skulle vara verksamt mot obesvarad kärlek, snarare tvärtom.

Varenda gubbe på Österlen sitter på sitt eget recept, som naturligtvis är det bästa, ja rentav det enda som ger drickbar Bäsk. Brännvinskryddning liksom grillning är de två husliga verksamheter som är förbehållet män.

Den fundamentalistiska skolan ska ha Bäsken bitter som en restskatt. Beskaste Bäsken vinner.

En smakmässigt intressantare variant är att laborera med beskan som en arom som möter litet sötma.

Vi har löst problemet genom att ha två sorter. Rälig Bäsk för grabbarna med hår på bröstet och Stockholmsbäsk för oss andra. Detta är ett bra drag eftersom en liten släng åt stockholmare värdesätts av killarna som gillar det beskaste.

Vårt recept på Stockholmsbäsk:

Efter skörd låter vi malörten torka, mycket blommor är en kvalitetshöjare.

Repa blad och blommor i ett kaffefilter (fyll filtret).

Sila renat brännvin genom filtret minst 4 gånger. (Använd gärna Brännvin Special som är något alkoholsvagare men ger en bättre arom.)

Vid sista silningen tillsätts ungefär bottenskyla av socker i flaskan.

En skvätt cognac, madeiravin eller sherry ger en något djupare färg åt Bäsken.

Färdigt!

Hammenhög - Hollywood

Så har då Branagh och den oerhörda skaran av filmarbetare varit i Hammenhög igen. Det är det tredje avsnittet i serie nummer två som spelas in. Jag frågade hur det var med manus. Den svenska Wallander grundar sig på nyskrivna historier, medan BBCs produktion utgår från böckerna. Den aktuella boken är Femte kvinnan. Jag har läst den men ärligt talat kommer jag inte ihåg den.

Teamet har förutom Gästis drabbat N H Nilssons bilaffär. Man gjorde om den gamla bilhallen till blomsteraffär. En god idé, byn behöver en blomsterbod.

Över Chevrolet-skylten klistrades "Runfeldts".

Man har filmat på Motellet. Våra trädgårdsmöbler lånades ut och jag utgår från att de har en oerhört viktig roll i filmen. Naturligtvis har också Fröken Östergrens Café kommit med. Helena lär statera, hör och häpna, som cafépersonal.

Självklart lyckades hon bli plåtad tillsammans med Kenneth. Så påflugna är förståss inte vi på Gästis, men jäkligt avundsjuka. Jag tror att jag kommer att sitta hela filmen och spana efter saker, människor och miljöer som jag känner igen. Ska vi fortsätta på temat avundsjuka, så innehåller "Den vita lejoninnan", där Rolf Lassgård var Wallander, scener från Hammenhögs Gästis. Vid den tidpunkten fanns inte Föken Östergrens café. Dessutom har förutom Branagh, John Steinbeck och Greta Garbo besökt gästis. - Sug på den Helena!

Man stilade om fiket totalt. Samma tidsepok men helt annorlunda.

Slutligen lär de skulla filma rektorsvillan vid gamla lantbruksskolan, invid nuvarande Valnöt och Kaprifol.

Gästis gjorde de, som jag nämnt tidigare, om till äldreboende för Kurts gamle far. Jag förhörde mig om vilken research inom svensk äldreomsorg som genomförts. Jodå man hade varit på studiebesök, men inte låtit sig imponeras av modern svensk intitutionsstandard.

Min frukosthörna där jag lusläser tidningen, äter nybakade frukostbullar till första morgonkaffet, medan jag väntar på våra boende gäster, hade de vanställt.

I verandan exponerade de sina loppisfynd och la luggslitan mattor på vårt nya fina golv
Hade en svenskt äldreboende sett ut som det stackars Wallander senior hänvisas till, tror jag att facket och Astma- och allergiförbundet hade ordnat kavallerichock mot företeelsen. (Om man nu får ha hästar på äldrebooenden.)

I det nu inspelade avsnittet dör den gamle Wallander den naturliga sotdöden, inget brottsligt. Jag antar att det är på grund av detta Kurt kommer flängande i en Volvo och hastar in på Gästis. Eller kanske tror han att det är Happy Hour i baren. Vi har i alla fall filmat denna i filmen oerhört centrala sekvens. Om filmteamet kanske inte lyckats lika bra som vi så är det helt ok att använda vårt material.

På tapeten igen.

Om ni kommer ihåg så har jag berättat om nyplantering i tapetrabatten. Det är ingen hemlighet att den fått ta en hel del skit.

För att det inte ska sticka ut några lösa trådar vill jag avrapportera slutresultat

Jag tycker att kombinationen daggsalvia, margeruiter och verbena gav ett ganska gott resultat och fjärilarna älskar den. En viss revansch eftersom jag är den enda odlare jag hört talas om som misslyckats med en fjärilsbuske.

Farfarsresan.

Turisterna börjar tunnas ut och lunken återvänder till Österlen. Det är inte stor idé att fundera på om det är bra eller dåligt - det är vår rytm. Det ger i vart fall tillbaka litet tid att sköta den försummade bloggen. Jag tycker om att teckna ned funderingar och händelser. Den senaste månaden har det inte funnits någon tid till sådant "lyxlir". Det finns massor i kameran och huvet att beta av.

I den organiserade världen finns det något som kallas semester. För vår del innebär det besök av stockholms-sönerna med familjer, under en tid som inte finns. De har normalt sett ett ambitiöst dagsprogram med utflykter och upplevelser. Någon gång hampar det sig att man kan medfölja. Barnbarnen Julius och Morris och ett antal vuxna trängdes in i bilar för iltransport till Kivik. Där var det ont om parkering. En viss kompensation var en cirkusorkester som forslades runt på en vagn. Reklam inför aftonens föreställning. Nästa cirkusnummer var att försöka köa sig till mat på Buhres. Konstaterade att de från en kiosklucka serverade starköl respektive vin i plastmugg till högre priser än vi tar i riktiga glas, vid vita dukar, i riktiga stolar på gästis. Fast vi har sorter som kostar mer också - förståss. Så kom regnet! Språngmarsch till bilarna, vilket ledde till att Julius kräktes en skvätt och fick hicka. En upplevelse är lika god som en annan.

Dagens huvudmål var museiijärnvägen mellan Brösarp och Sankt Olof. Den första utmaningen var att hitta stationen. Den ligger inte inne i by. Man får passera och ta in på vägen mot Kristianstad. Stationen skulle kanske heta Brösarp Norra. Mitt i skogen låg emellertid det gamla stationshuset. Runt omkring fanns massor med järnvägsnostalgi, växellok, dressiner och godsvagnar. Jag hade väntat mig, att vårt tåg, skulle dras av ett litet gulligt lok. Till min förvåning och förtjusning var det ett stort potent lokomotiv. Den karaktäristiska doften av stenkolsrök låg tung. Det är konstigt hur intensivt vårt doftminne är.

När jag var en ung man i relskoleåldern åkte jag ibland från skolan i Karlskrona ut till Rosenholm, där jag bodde, med ett tåg som var väldigt likt detta museitåg. Jag inser att jag börjar bli gammal.

Sonsönerna Morris och Julius var minst lika andäktiga som jag, utan att belastas det minsta av nostalgiska minnen. Det är fascinerande att se hur de tar in nya upplevelser, som måste vara obegripliga, med öppen, oreflekterad nyfikenhet. Munnen kan bli hängande öppen en stund, medan ögonen spelar. Bearbetningen av intyck kan vänta.



Ett visslande, så drog ångmaskinen igång det gamla loket. Sakta rullade det sprängfyllda tåget på tvärsen över österlen. Vi stod ute mellan två vagnar och såg det välbekanta landskapet i nytt perspektiv. Några vettskrämda kor galloperade iväg för att uppnå ett rimligt säkerhetsavstånd. Fåren tog däremot ingen som helst notis om oss.

Vi passerade gamla stationshus, Ravlundabro, Ravlunda Bränneri, Vitaby och andra. Jag funderade en stund över hur järnvägen fungerade, rent socialt, på den tiden. Människan har ju den lilla defekten att leva i nuet och utgå från att det alltid varit som det är nu, men kanske litet mindre, litet långsammare och ingen metallic-lack. Rimligen förkom ingen arbetspendling. När man åkte tåg hade man ett konkret ärende som skulle uträttas. Tåget var påtagligt och passerade på bestämda tider och gav struktur åt dagen. Man visste att moster Alice kommer med tåget 15:32. I dag är "livskonsulternas" stora samlade budskap att vi ska leva i nuet, Mindfullness tar dig till lyckans land. Med hjälp av mobiltelefoni med sms och Internet med e-post, Twitter, Skype och liknande lever vi inte bara i nuet; vi lever i realtid. Vi behöver aldrig tala om när vi kommer - jag ringer dig eller skickar ett sms. Dessutom har det blivit onödigt att träffas, information delas på nätet. Vi befinner oss ständigt i ett tillstånd där vi kan ändra oss om något bättre dyker upp. Det är klart att det blir konstigt när strukturer i vardagen försvinner eller förändras radikalt. Alla hinner inte riktigt med. Man talar om posttraumatisk stress - själv lider jag av traumatisk poststress. Det yttrar sig så att jag ständigt kollar e-posten, och har det inte kommit något blir jag orolig att det är något fel på bredbandet. Så funderar jag apropå ett gammalt ångtåg.

St Olof var ändhållplats. En kvarts uppehåll medgav utspisning med glass. Som farfar fick jag det ansvars-påliggande uppdraget att markera sittplats för vår lilla koloni .
Julius lyckades montera sin glass över i stort sett hela bröstkorgen. Det åtgärdades genom att skala av ett lager kläder. Vilket i och för sig låg i linje med vädrets successiva förbättring.

Det hade räckt med enkel resa. Logistiska skäl talade dock för tur och retur. Ynglingarnas miner antyder mättnad på upplevelser.

Nu sitter vi inne i en drygt hundraårig vagn. med den typiska pärlsponten på väggarna.

Den tvåradiga bagagehyllan är ett tydligt minne. Fernissade

brädor. Den smalare hyllan längst ned, för hattar, och den bredare för väskor överst. Idag hade man nog gjort tvärt om. Folk var starkare förr!

Lika tydligt kommer jag ihåg sätena. Brunrandig sammet och brunmålade rörkonstruktioner. Det fanns inga nackkuddar och sådant bjäfs. Jag vill minnas att det var tämligen obekvämt när man åkte långt. Å andra sidan gick tågen inte fortare än att man han se och njuta av utsikten.
Jag är glad att det inte var rökkupé. Ännu idag sitter den vidriga doften i näsan.



Vid det här laget hade barnbarnen totalt ruttnat på utsikt, trängsel och gamla tåg.


Med hjälp av Imsevimse spindlar och Hus vid skogens slut lyckdes v i hålla dem på banan under resten av resan, St Olof Brösarp.


I Brösarp avåts en medhavd matsäck, som det brukar heta i referat av utflykter i kyrkliga syföreningar.