Farfarsresan.

Turisterna börjar tunnas ut och lunken återvänder till Österlen. Det är inte stor idé att fundera på om det är bra eller dåligt - det är vår rytm. Det ger i vart fall tillbaka litet tid att sköta den försummade bloggen. Jag tycker om att teckna ned funderingar och händelser. Den senaste månaden har det inte funnits någon tid till sådant "lyxlir". Det finns massor i kameran och huvet att beta av.

I den organiserade världen finns det något som kallas semester. För vår del innebär det besök av stockholms-sönerna med familjer, under en tid som inte finns. De har normalt sett ett ambitiöst dagsprogram med utflykter och upplevelser. Någon gång hampar det sig att man kan medfölja. Barnbarnen Julius och Morris och ett antal vuxna trängdes in i bilar för iltransport till Kivik. Där var det ont om parkering. En viss kompensation var en cirkusorkester som forslades runt på en vagn. Reklam inför aftonens föreställning. Nästa cirkusnummer var att försöka köa sig till mat på Buhres. Konstaterade att de från en kiosklucka serverade starköl respektive vin i plastmugg till högre priser än vi tar i riktiga glas, vid vita dukar, i riktiga stolar på gästis. Fast vi har sorter som kostar mer också - förståss. Så kom regnet! Språngmarsch till bilarna, vilket ledde till att Julius kräktes en skvätt och fick hicka. En upplevelse är lika god som en annan.

Dagens huvudmål var museiijärnvägen mellan Brösarp och Sankt Olof. Den första utmaningen var att hitta stationen. Den ligger inte inne i by. Man får passera och ta in på vägen mot Kristianstad. Stationen skulle kanske heta Brösarp Norra. Mitt i skogen låg emellertid det gamla stationshuset. Runt omkring fanns massor med järnvägsnostalgi, växellok, dressiner och godsvagnar. Jag hade väntat mig, att vårt tåg, skulle dras av ett litet gulligt lok. Till min förvåning och förtjusning var det ett stort potent lokomotiv. Den karaktäristiska doften av stenkolsrök låg tung. Det är konstigt hur intensivt vårt doftminne är.

När jag var en ung man i relskoleåldern åkte jag ibland från skolan i Karlskrona ut till Rosenholm, där jag bodde, med ett tåg som var väldigt likt detta museitåg. Jag inser att jag börjar bli gammal.

Sonsönerna Morris och Julius var minst lika andäktiga som jag, utan att belastas det minsta av nostalgiska minnen. Det är fascinerande att se hur de tar in nya upplevelser, som måste vara obegripliga, med öppen, oreflekterad nyfikenhet. Munnen kan bli hängande öppen en stund, medan ögonen spelar. Bearbetningen av intyck kan vänta.



Ett visslande, så drog ångmaskinen igång det gamla loket. Sakta rullade det sprängfyllda tåget på tvärsen över österlen. Vi stod ute mellan två vagnar och såg det välbekanta landskapet i nytt perspektiv. Några vettskrämda kor galloperade iväg för att uppnå ett rimligt säkerhetsavstånd. Fåren tog däremot ingen som helst notis om oss.

Vi passerade gamla stationshus, Ravlundabro, Ravlunda Bränneri, Vitaby och andra. Jag funderade en stund över hur järnvägen fungerade, rent socialt, på den tiden. Människan har ju den lilla defekten att leva i nuet och utgå från att det alltid varit som det är nu, men kanske litet mindre, litet långsammare och ingen metallic-lack. Rimligen förkom ingen arbetspendling. När man åkte tåg hade man ett konkret ärende som skulle uträttas. Tåget var påtagligt och passerade på bestämda tider och gav struktur åt dagen. Man visste att moster Alice kommer med tåget 15:32. I dag är "livskonsulternas" stora samlade budskap att vi ska leva i nuet, Mindfullness tar dig till lyckans land. Med hjälp av mobiltelefoni med sms och Internet med e-post, Twitter, Skype och liknande lever vi inte bara i nuet; vi lever i realtid. Vi behöver aldrig tala om när vi kommer - jag ringer dig eller skickar ett sms. Dessutom har det blivit onödigt att träffas, information delas på nätet. Vi befinner oss ständigt i ett tillstånd där vi kan ändra oss om något bättre dyker upp. Det är klart att det blir konstigt när strukturer i vardagen försvinner eller förändras radikalt. Alla hinner inte riktigt med. Man talar om posttraumatisk stress - själv lider jag av traumatisk poststress. Det yttrar sig så att jag ständigt kollar e-posten, och har det inte kommit något blir jag orolig att det är något fel på bredbandet. Så funderar jag apropå ett gammalt ångtåg.

St Olof var ändhållplats. En kvarts uppehåll medgav utspisning med glass. Som farfar fick jag det ansvars-påliggande uppdraget att markera sittplats för vår lilla koloni .
Julius lyckades montera sin glass över i stort sett hela bröstkorgen. Det åtgärdades genom att skala av ett lager kläder. Vilket i och för sig låg i linje med vädrets successiva förbättring.

Det hade räckt med enkel resa. Logistiska skäl talade dock för tur och retur. Ynglingarnas miner antyder mättnad på upplevelser.

Nu sitter vi inne i en drygt hundraårig vagn. med den typiska pärlsponten på väggarna.

Den tvåradiga bagagehyllan är ett tydligt minne. Fernissade

brädor. Den smalare hyllan längst ned, för hattar, och den bredare för väskor överst. Idag hade man nog gjort tvärt om. Folk var starkare förr!

Lika tydligt kommer jag ihåg sätena. Brunrandig sammet och brunmålade rörkonstruktioner. Det fanns inga nackkuddar och sådant bjäfs. Jag vill minnas att det var tämligen obekvämt när man åkte långt. Å andra sidan gick tågen inte fortare än att man han se och njuta av utsikten.
Jag är glad att det inte var rökkupé. Ännu idag sitter den vidriga doften i näsan.



Vid det här laget hade barnbarnen totalt ruttnat på utsikt, trängsel och gamla tåg.


Med hjälp av Imsevimse spindlar och Hus vid skogens slut lyckdes v i hålla dem på banan under resten av resan, St Olof Brösarp.


I Brösarp avåts en medhavd matsäck, som det brukar heta i referat av utflykter i kyrkliga syföreningar.