Stenshuvud från grunden.

På grund av större högtidsdag i familjen har vi haft huset fullt av barn och barnbarn. Förutom all det goda med det, medför det också trevliga utflykter. Det är som när man bodde i Stockholm och blev  turist i sin egen stad när man fick besök. - Nåja litet bättre är vi nu för tiden och brukar understundom utforska Österlen även på egen hand och på eget initiativ.
Nu uppstår det som alltid uppstår i grupper större än en. Ska vi gå dit eller dit? I detta fall hade vi att välja att bestiga Stenshuvud utan syrgas och sherpas eller ta den mer barnvangnsvänliga turen runt.

Morris som är stora killen, snart fyra, ville naturligtvis bestiga Stenshuvud. Ingen annan råd än att dela upp oss. Personligen gillar jag promenaden på basplanet bäst. Kulturlandskapet med betesängar är fantastiskt. Stenshuvud är nationalpark. Enligt en av sönerna Sveriges äldsta. Detta tror jag i och för sig är lögn, eller i vart fall illa faktagranskat, eftersom 1986 förefaller ganska sen för att vara Sveriges äldsta.

Trots att våren hittills inte lovat sommar är blomsterprakten bedövande. Den frodiga knallgula kabbelekan. (Jag såg att man kunde betygsätta Kabbelekan på Rejta.se, men det visade sig sig vara en fastighetsmäklare i Tidaholm. Annars hade jag gett den 5.) Backsippan, grann som hötorgskonst. Gullvivan som i min barndom var den riktiga budbäraren om sommaren som väntade i kulissen.

Klapperstensstrand  har alltid fascinerat mig. Den är inte så ändamålsenlig att ligga och sola på. Å andra sidan köper folk spikmattor, som om halva befolkningen bestod av fakirer.
Klapperstensterapi, 200 kr för 45 minuter, kanske är något för Österlen, de skumma terapiernas Mecka.


Jag hittade ingen bärnsten!

Hedlandskapet med ljung och enar känner jag igen från östra Blekinge, men inte så vanligt på Österlen.

Vi hade också den sällsynta turen att se en näktergal i ett buskage. Däremot lyckades vi inte se en enda alförrädare.
Var sak har sin tid.

Inte heller såg vi någon kantarell, och kommer sannolikt aldrig att göra det, bort i enebusken. Jeanna Oterdahl, som skrev sången Herr Kantarell var antingen fullständigt rudis på naturen eller ville hon ha sina kantarellställen i fred. Kantreller växer företrädesvis i löv- och tallskog.

Julius har samma tempo i naturupplevande som hans far har i att äta lunch. Det är klart att man kan ju lägga de första åren för att skapa överblick och de kommande 75 för fördjupning.

Det började också bli dags att tanka upp Tage så vi drog oss mot baslägret.

Bergsbestigarna återvände samtidigt utan mansspillan eller förlorad utrusning. Enda missödet var att Morris gått ner sig en bäck. Men de rutinerade expeditionskamraterna hade erforderlig reservutrustning.