När andra har semester.

Nu är Österlen i det närmaste fullsatt, tror jag åtminstone - har inte lämnat Gästis på fjorton dagar. Hos oss är det i varje fall gott om folk. Förutom gästgivare, vaktmästare och ekonomichef är jag nu också fukostvärdinna och rumsstädare, nåja, när kära Anna har ledigt. Hon fixar det nästan dubbelt så snabbt som jag, men hon måste ju ha ledigt ibland.

När jag sömndrucken tidig morgon vacklar in till Gästis, för brödbak med mera, får jag en energikick på vägen, när jag passerar vår numera perenna tapetrabatt. Ursäkta om jag tjatar om den - men jag är så nöjd. Doften av rosor och lavendel är helt ljuvlig.

Om jag nu känner mig morgonenergisk så är det inget mot de flitiga insekterna. Humlorna sörplar nektar från morgon till kväll. Jag läste att vissa humlearter är hotade, jag hoppas att vi kunnat bidra med en liten foderplats  som gör livet lättare för en del av dem.

Fjärilarna är minst lika förtjusta i lavendeln.

Gästis är, som jag många gånger talat om, en historisk miljö med mer än 300 år på nacken. Bränder, tillbyggnader och renoveringar  har förändrat men faktum kvarstår att vi har en obruten ägarlängd från 1693. Som de 21:a gästgivarna får vi ständigt kontakt med det förflutna, inte på något mystiskt parapsykologiskt sätt, utan rent påtagligt.

Snart ska vi ha en födelsedagsfest för en släkting till Jonas Wilhelm Aspegren (1763-1815). Han var gästgivare i Hammenhög 1812-1815, då han uppenbarligen stupade på sin post.

Det finns en tendens att vilja gå tillbaka så långt som möjligt när man talar om historiska företeelser. Jag vill tala om 1900-talet, efterkrigstiden. Jag tror att det är två kvinnor som haft den största betydelsen för att Gästis överlevt och är vad det är idag.

1949 kom ett stiligt par, Maj och Roland Rovin, från Stockholm. Vi har ett kort på dem, utstrålande stil och elegans. Roland Rovin försvann ganska snart ur bilden. Kvar vid rodret stod Maj Rovin, med fem små barn och en mer eller mindre förfallen gästgivaregård. Jag kan tro att det inte gavs mycket tid att nätverka med kvinnliga företagare och kreativa kvinnor. Blåställ på! Att Maj Rovin var en bestämd och ordentlig kvinna är ställt utom all tvivel. En granne har berättat hur han som pojke städslades att spela taffelmusik till smörgårdsbordet på söndagar. Nåde honom om han uteblev! Vi har emellanåt besök av "barnen" Rovin och det är alltid lika spännande att höra hur de växte upp på gästgivaregården, och självklart fick hjälpa till med sysslor.

En annan kvinna som betytt oerhört mycket för Gästis år Ester Hermansson, en legendarisk kokerska. För någon vecka sedan hade vi besök av hennes dotter. Hon ville visa sin son och sonhustru Gästis och hade bokat en övernattning med en trerätters middag på kvällen. Hon berättade om sin mamma, som lärt sig matlagning, och att arbeta, den långa vägen. Ester började som mjölkerska i Herrestad. Arbetsdagen började klockan 4. Efterhand kom hon in på matlagning. I olika kök lärde hon sig arbetet. Det var så långt från dagens glamorösa, hårslängande TV-kockar man kan tänka sig. Skulle det serveras höns, var det att gå ut och nacka en höna, plocka den och tillreda. Känslan för råvaran kunde knappast bli bättre.

Hur samarbetet mellan Maj och Ester uppstod vet jag inte. Men dottern berättade att Ester jobbade på Gästis, men familjen flyttade till Valleberga, tror jag, och det blev för långt till jobbet. Ester hade två döttrar och födde så fyrlingar. Den snabbväxande familjen byggde hus i Hammenhög. (Det som Carsten Bildhuggar nu bor i.) Ester började igen på Gästis. Esters dotter kommer ihåg att hennes mor levde för mat. Hon tog upp ungråka på menyn, som fortfarande så intensivt förknippas med Hammenhögs Gästis. En annan legendarisk rätt, som de gamle talar om fortfarande talar om är Esters pannbiff. När vi kom till Gästis fanns "Esters Pannbiff" på matsedeln. Det var, tyckte vi, en medioker rätt, som sannolikt endast hade namnet gemensamt med den pannbiff som Ester Hermansson producerade och serverade. Vi tog bort den, kanske dyker den upp igen om vi får tag i det äkta receptet.

Vi tog naturligtvis Ester Hermanssons släktingar på en rundvandring. Dotterson kom ihåg hur han som pys, i köket fick pinnglass av mormor, precis som vår sonson får en glass då och då.

Vi har namn  på vår rum efter gästgivare. Det nya enkelrummet gör vi ett undantag för. Det kallar vi "Esters kammare" för att hedra Ester Hermansson, hennes kokkonst och hennes betydelse för Hammenhögs Gästis.

Det gladde oss enormt att Ester Hermanssons dotter blev så rörd att ögonen fylldes av tårar.

Vårt valspråk "Tradition och förnyelse" är viktigt för oss. Alla som har gamla bilder eller historier om Gästis från förr är välkomna att berätta för oss.

När vi talar efterkrigstid måste jag återge en episod från häromdagen. När jag var uppe på andra våningen, och städade rum, kom en nedcabbad Rolls-Royce glidande in på gården. Silverfärgad, sober så det räcker. Bra andrahandsvärde men usel driftekonomi. Verkligen en bil man inte ser varje dag. Inte från byn, för här kör vi Peugeot!

Döm om min förvåning, nästa gång jag slänger ett öga över gården.

Där står förutom Rollsen en Bentley Mark VI från 1948. En gudomlig milt grönskiftande färgnyans. Att jag vet vad den heter beror enbart på att jag talade med den stolte ägaren.

Det kändes som om Gästis var förflyttad till en engelsk mysdeckarmiljö.

Kanske är de nobla bilarna hitlockade av "Lantliv, Mat och Vin". I det senaste numret skriver de om en matresa till Österlen. Gästis beskrivs som ett klassiskt stopp. Man talar positivt om vår mat och våra rum. Och nämner Hammenhögs Gästis som ett av de ställen man bor bäst och äter gott. Det tackar vi naturligtvis för, men tycker nog att beskrivningen av maten är litet dåligt "researchad". Visst har vi sill och äggakaka, och råka serveras under säsong som varar en månad under tidig sommar. I övrigt har vi en modern och varierad meny producerad från grunden, på råvaror från våra grannar.

Hammenhögs Gästis - vägkrog i topp.

Under försommaren har åtminstone två gäster talat om för oss att vi är med på en topplista över ICA-kurirens läsares bästa vägkrogar. ICA-kuriren har 700 000 läsare, så det är klart man blir både stolt och glad. Jag har just inte tänkt  att vi är en vägkrog, men det är ju en av ursprungsuppgifterna för en gästgivaregård; servera mat till vägfarare. Vägkrog på dagen  och gourmetrestaurang på kvällen, med möjlighet att övernatta. Ett bra koncept - ett bra koncept på 1600-talet ett bra koncept på 2000-talet!

Personligen får jag ganska dåliga vibbar när jag tänker på svenska vägkrogar. Usel mat i torftig miljö. Jag tror aldrig att jag ätit så dålig mat någonstans som på svenska kedjevägkrogar. Jag skäms vid tanken på europeiska turister som kommer till Eskil Erlandsson Nya matland. Därför är det ett väldigt bra initiativ av ICA-kuriren att lista de bästa.

Det är väldigt trevligt att man med mat lagad från grunden och med en genomtänkt meny kommer med på listan, även om det blir några tior dyrare än en pastasallad från livsmedelsbutiken. Då har de ändå halva momsen jämfört med vad vi restauranger belastas med

Jag läser  inte ICA-kuriren, jag läser inga veckotidningar, inte ens hos frisören, eftersom k.h. klipper, eller trimmar, mig. Även om jag tyckte att det var litet "skämmigt" kontaktade jag redaktionen och frågade om det var riktigt att vi var med på en lista. Jovisst - vi var tvåa i matlandskapet Skåne i matlandet Sverige.

Ta chansen i sommar och testa oss. Bakom den vackra byggnaden har vi en paradisisk trädgårdssevering. Lunch serveras mellan 12 och 16, så stänger vi två timmar. Får i oss litet mat och ställer om för kvällen och middag serveras mellan 18 och 22. Det är under sommaren säkrast att boka bord till middagen.

En högtidsdag.

När jag var liten var jag en krass materialist. På min födelsedag satt jag och bevakade lantbrevbärarens  ankomst med presenter från släktingar bosatta i fjärran. Jag skulle försköna min karaktär om jag förnekar att gåvorna var det absolut viktigaste.

Efterhand som jag vuxit upp, mognat och framförallt fått egna barn, ändrade födelsedagens betydelse innehåll. Den stora behållningen var kaffe på sängen och litet barnteckningar.

 Nu i minst sagt mogen ålder har detta med födelsedag ändrat sig igen. Nu är det stora värdet att få en dag som man äger själv. Kaffe på sängen är den enda stående punkten år ut och år in. Visserligen får vi  göra litet anpassningar med tanke på att min födelsedag infaller just på tröskeln till vår högsäsong. Vi började firandet dagen innan, eftersom min kära måste jobba på själva dagen. Jag bjöd k.h. på min favoritkrog. Ett litet glas i trädgården. Vi bestämde oss för att smaka lammrätten Det var mycket länge sedan vi åt lamm.

Någon gäst talade om en symfoni där smaker mötte varandra och bildade en helhet. Jag kan bara hålla med och låna liknelsen.

Jag hade tänkt ta en bild men kom ihåg det när halva rätten var äten. Ni får hålla tillgodo med panoramat.

Vi följde upp med en tallrik ostar från grannen Vilhelmsdal.
Vinerna var superba. Fattas bara med vinkyparen vid bordet.

Efter service anslöt Jonas och njöt ett glas vin med oss. I dagarna går vi in på vårt 8:e år med Hammenhögs Gästis. Det är mycket som vi ändrat från övertagandet, förhoppningsvis till det bättre.

Vi känner oss redo inför den önskade anstormning som brukar komma en vecka in i juli och pågå intensivt tills skolorna börjar.

Själva födelsedagen inföll med drömväder. Kaffe på sängen - ja visst! Julius och Jonas kom med en bukett trädgårdsblommor.

När Julius insåg att det var fråga om födelsedag ställde han prompt in dagis för att i stället hänga med farfar och farmor. I min ålder är det skönt att, som i idrottsgalorna, ha en farthållare.

Via macken vid Löderus strandbad, där vi bunkrade strandleksaker och en brassestol till gubben, for vi till havet. Det finns strand så det räcker, denna gång blev det Mälarhusen.

Där fanns redan gott om soldyrkare med läderbrun kulör. En djup och vacker solbränna tycks fortfarande dominera över rädslan för strålskador. Åtminstone på stranden vilket verkar rimligt, att den kategorin dominerar just där.

 Årets premiärdopp! Riktigt behagligt - enligt uppgift 19 grader. Klart uthärdligt även om jag uppskattar ytterligare någon grad.

Redan på morgonen hade k.h. annonserat en tur till Galleri K i Kåseberga. Ett av mina absoluta favoritgallerier, nu i högsommartid ännu vackrare än när jag senast var där, efter påsk. Fönsterlådor med blått, vitt och rött, söta som karameller. Ja - jag skulle få en tavla av Karin Anker, som jag tycker så mycket om. K.h. hade varit och förberett köpet. Nu konstrade jag en aning och ångrade mig på stående fot, i stället för den planerade tavlan tog jag en helt annan, med en annan stämning. Den ska jag sitta och njuta av när stormen dånar och snödrivorna når upp till fönsterblecken.

När små gör affärer med stora.

Häromdagen fick jag en fråga av en god vän i kultur- och designsvängen. Han hade fått i uppdrag att skriva ihop ett par, tre sidor om svårigheten för mindre aktörer, inom kulturella och kreativa näringar, att få uppdrag hos offentliga aktörer. Min gode vän erinrade sig att jag för något år sedan gjort en analys för Rådet för arkitektur, form och design (eller något liknande) under kulturdepartementet.

Eftersom denna typ av upphandlingar, och framförallt kommunernas hantering av mindre upphandlingar, intresserat mig lovade jag att komma med en del input. Jag har i min hemkommun, inför igensatta hörselgångar, försökt få dem att förstå kommunens viktig roll som "market maker". Jag har fått föreläsningar, eller åtminstone klarläggande, från dåvarande kommunalråd och kommundirektör som gett mig den alldeles kristallklara bilden: De har inte en aning om vad de håller på med och vad som gäller inom detta område! Synd! Därför tar jag med glädje på mig att ge min gode vän input, samtidigt som jag får tillfälle att samla och uttrycka mina tankar. Den gode vännen får ta på sig att anpassa texten till sin uppdragsgivare, samtidigt som jag här på min blogg kan unna mig att uttrycka och formulera mig i full frihet.

1994 fick vi inom offentlig sektor en tvingande lagstiftning om offentlig upphandling (LOU). Det är en skyddslag för leverantörer mot korruption och godtycke samt ett verktyg för att säkra hantering av skattemedel. Revisionerna har varit massor. Lagen kan ses som en periodisk skrift snarare än en stabil lagstiftning. Ledningen i myndigheterna har ofta inte velat ta i frågan med tång. Inköpsavdelningar har vuxit upp. Med det bristande ledningsengagemanget har det blivit så att inköparna är mer inriktade på att undvika fel än att göra goda affärer. Man kan konstatera att de professionella inköparna vunnit kampen över beställarna. Anskaffningarna har blivit en procedurfråga mer än att tillgodose ett behov. Genom ständiga hot om överprövningar och rättsliga åtgärder kryper beställaren in i fållan (även om det de facto inte finns någon fålla). Det finns en tendens att de offentliga upphandlarna i förfrågningsunderlag lägger på en formell säkerhetsmarginal, "det är lika bra att ta till i kravlistan". Detta gynnar naturligtvis stora leverantörer, med erfarenhet av att göra affär med det offentliga, och i lika mån skrämmer det bort små och nybörjare. Det är helt enkelt för omständligt, dyrt, att svara på anbudsförfrågningar.

Det är ett faktum att de flesta små upphandlingar som blir aktuella inom de kreativa och kulturella näringarna inte närmare regleras i LOU. I stället tillämpas direktupphandling som får tillämpas om det rör sig om ringa värde (för närvarande ca 287 000) eller om det finns synnerliga skäl. För direktupphandling ställs inga krav på anbud. Det enda som sägs är att upphandlingen ska ske under affärsmässiga former. I praktiken tillfrågar man ett par tre leverantörer. Detta är naturligtvis inte alls tillämpligt på kulturella och kreativa näringar.

För att ytterligare lyfta fram den friare hanteringen av området, även ovanför tröskelvärdet, 287 000 kronor,  saxar jag från ansvarig myndighets (Konkurrensverket) hemsida:

I upphandlingar över tröskelvärdena återfinns, som en variant av direktupphandling, förhandlat förfarande utan föregående annonsering (4 kap. 5, och 8 §§ LOU). En upphandlande myndighet får enbart tillämpa ett förhandlat förfarande utan föregående annonsering utifrån ett fåtal grunder som finns angivna i lagen; tekniska och konstnärliga skäl samt ensamrätt, synnerlig brådska, tilläggstjänster och upprepning av tjänster samt om det vid ett öppet eller selektivt förfarande inte lämnats några anbud eller inte lämnats några lämpliga anbud. På varuområdet finns ytterligare några undantagsgrunder (se 4 kap. 7 § LOU).

Det finns alltså i lagtexten inga uppenbara hinder för de kreativa näringarna att göra affärer med det offentliga. I annan lagstiftning och policy finns naturligtvis formkrav, att man har F-skattsedel, att man inte är försatt i konkurs, att skatten är betald m. m. Andra krav, som att man är kreditvärdig enligt..., att man har miljöpolicy, att man har en jämställdhetspolicy osv är typiska överkrav, som endast undantagsvis har relevans i den enskilda fallet. Myndigheten har en skyldighet att se till att man gör affärer med seriösa företag och inte den organiserade brottsligheten.

Låt mig räkna upp ett antal åtgärder som skulle förbättra möjligheterna/ intresset för små aktörer att gör affärer med det offentliga.

1. Grundläggande kunskaper hos leverantörer om hur man gör affärer med myndigheter.
2. För anskaffning av varor och tjänster inom det kulturella området och från de kreativa näringarna bör en beställarorganisation, med kompetens inom området utses.
3. Alla upphandlingar kommuniceras  t ex via myndighetens hemsida. Den som vill var med om affären har möjlighet att svara direkt. Min hemkommun har förklarat för mig att det ger för mycket arbete. Vilket naturligtvis är rent nonsens. Det finns alla möjligheter att göra ett fritt urval bland dem som anmält intresse. Skillnaden är att nya leverantörer ser en möjlighet att anmäla att man vill vara med och leka.
4. Myndigheten tar fram en policy för upphandling under tröskelvärdet, direktupphandling.

Detta är inte särskilt svårt, men det förutsätter en politisk vilja att öppna en marknad för småaffärer. Förutom beställarorganisation skiljer sig direktupphandlingar inom de kulturella och kreativa området inte från andra direktupphandling. den näringspolitiska vinsten är att man ger lokala företag att göra affärer med kommunen utan att de gynnas på ett otillåtet sätt.