När små gör affärer med stora.

Häromdagen fick jag en fråga av en god vän i kultur- och designsvängen. Han hade fått i uppdrag att skriva ihop ett par, tre sidor om svårigheten för mindre aktörer, inom kulturella och kreativa näringar, att få uppdrag hos offentliga aktörer. Min gode vän erinrade sig att jag för något år sedan gjort en analys för Rådet för arkitektur, form och design (eller något liknande) under kulturdepartementet.

Eftersom denna typ av upphandlingar, och framförallt kommunernas hantering av mindre upphandlingar, intresserat mig lovade jag att komma med en del input. Jag har i min hemkommun, inför igensatta hörselgångar, försökt få dem att förstå kommunens viktig roll som "market maker". Jag har fått föreläsningar, eller åtminstone klarläggande, från dåvarande kommunalråd och kommundirektör som gett mig den alldeles kristallklara bilden: De har inte en aning om vad de håller på med och vad som gäller inom detta område! Synd! Därför tar jag med glädje på mig att ge min gode vän input, samtidigt som jag får tillfälle att samla och uttrycka mina tankar. Den gode vännen får ta på sig att anpassa texten till sin uppdragsgivare, samtidigt som jag här på min blogg kan unna mig att uttrycka och formulera mig i full frihet.

1994 fick vi inom offentlig sektor en tvingande lagstiftning om offentlig upphandling (LOU). Det är en skyddslag för leverantörer mot korruption och godtycke samt ett verktyg för att säkra hantering av skattemedel. Revisionerna har varit massor. Lagen kan ses som en periodisk skrift snarare än en stabil lagstiftning. Ledningen i myndigheterna har ofta inte velat ta i frågan med tång. Inköpsavdelningar har vuxit upp. Med det bristande ledningsengagemanget har det blivit så att inköparna är mer inriktade på att undvika fel än att göra goda affärer. Man kan konstatera att de professionella inköparna vunnit kampen över beställarna. Anskaffningarna har blivit en procedurfråga mer än att tillgodose ett behov. Genom ständiga hot om överprövningar och rättsliga åtgärder kryper beställaren in i fållan (även om det de facto inte finns någon fålla). Det finns en tendens att de offentliga upphandlarna i förfrågningsunderlag lägger på en formell säkerhetsmarginal, "det är lika bra att ta till i kravlistan". Detta gynnar naturligtvis stora leverantörer, med erfarenhet av att göra affär med det offentliga, och i lika mån skrämmer det bort små och nybörjare. Det är helt enkelt för omständligt, dyrt, att svara på anbudsförfrågningar.

Det är ett faktum att de flesta små upphandlingar som blir aktuella inom de kreativa och kulturella näringarna inte närmare regleras i LOU. I stället tillämpas direktupphandling som får tillämpas om det rör sig om ringa värde (för närvarande ca 287 000) eller om det finns synnerliga skäl. För direktupphandling ställs inga krav på anbud. Det enda som sägs är att upphandlingen ska ske under affärsmässiga former. I praktiken tillfrågar man ett par tre leverantörer. Detta är naturligtvis inte alls tillämpligt på kulturella och kreativa näringar.

För att ytterligare lyfta fram den friare hanteringen av området, även ovanför tröskelvärdet, 287 000 kronor,  saxar jag från ansvarig myndighets (Konkurrensverket) hemsida:

I upphandlingar över tröskelvärdena återfinns, som en variant av direktupphandling, förhandlat förfarande utan föregående annonsering (4 kap. 5, och 8 §§ LOU). En upphandlande myndighet får enbart tillämpa ett förhandlat förfarande utan föregående annonsering utifrån ett fåtal grunder som finns angivna i lagen; tekniska och konstnärliga skäl samt ensamrätt, synnerlig brådska, tilläggstjänster och upprepning av tjänster samt om det vid ett öppet eller selektivt förfarande inte lämnats några anbud eller inte lämnats några lämpliga anbud. På varuområdet finns ytterligare några undantagsgrunder (se 4 kap. 7 § LOU).

Det finns alltså i lagtexten inga uppenbara hinder för de kreativa näringarna att göra affärer med det offentliga. I annan lagstiftning och policy finns naturligtvis formkrav, att man har F-skattsedel, att man inte är försatt i konkurs, att skatten är betald m. m. Andra krav, som att man är kreditvärdig enligt..., att man har miljöpolicy, att man har en jämställdhetspolicy osv är typiska överkrav, som endast undantagsvis har relevans i den enskilda fallet. Myndigheten har en skyldighet att se till att man gör affärer med seriösa företag och inte den organiserade brottsligheten.

Låt mig räkna upp ett antal åtgärder som skulle förbättra möjligheterna/ intresset för små aktörer att gör affärer med det offentliga.

1. Grundläggande kunskaper hos leverantörer om hur man gör affärer med myndigheter.
2. För anskaffning av varor och tjänster inom det kulturella området och från de kreativa näringarna bör en beställarorganisation, med kompetens inom området utses.
3. Alla upphandlingar kommuniceras  t ex via myndighetens hemsida. Den som vill var med om affären har möjlighet att svara direkt. Min hemkommun har förklarat för mig att det ger för mycket arbete. Vilket naturligtvis är rent nonsens. Det finns alla möjligheter att göra ett fritt urval bland dem som anmält intresse. Skillnaden är att nya leverantörer ser en möjlighet att anmäla att man vill vara med och leka.
4. Myndigheten tar fram en policy för upphandling under tröskelvärdet, direktupphandling.

Detta är inte särskilt svårt, men det förutsätter en politisk vilja att öppna en marknad för småaffärer. Förutom beställarorganisation skiljer sig direktupphandlingar inom de kulturella och kreativa området inte från andra direktupphandling. den näringspolitiska vinsten är att man ger lokala företag att göra affärer med kommunen utan att de gynnas på ett otillåtet sätt.