När andra har semester.

Nu är Österlen i det närmaste fullsatt, tror jag åtminstone - har inte lämnat Gästis på fjorton dagar. Hos oss är det i varje fall gott om folk. Förutom gästgivare, vaktmästare och ekonomichef är jag nu också fukostvärdinna och rumsstädare, nåja, när kära Anna har ledigt. Hon fixar det nästan dubbelt så snabbt som jag, men hon måste ju ha ledigt ibland.

När jag sömndrucken tidig morgon vacklar in till Gästis, för brödbak med mera, får jag en energikick på vägen, när jag passerar vår numera perenna tapetrabatt. Ursäkta om jag tjatar om den - men jag är så nöjd. Doften av rosor och lavendel är helt ljuvlig.

Om jag nu känner mig morgonenergisk så är det inget mot de flitiga insekterna. Humlorna sörplar nektar från morgon till kväll. Jag läste att vissa humlearter är hotade, jag hoppas att vi kunnat bidra med en liten foderplats  som gör livet lättare för en del av dem.

Fjärilarna är minst lika förtjusta i lavendeln.

Gästis är, som jag många gånger talat om, en historisk miljö med mer än 300 år på nacken. Bränder, tillbyggnader och renoveringar  har förändrat men faktum kvarstår att vi har en obruten ägarlängd från 1693. Som de 21:a gästgivarna får vi ständigt kontakt med det förflutna, inte på något mystiskt parapsykologiskt sätt, utan rent påtagligt.

Snart ska vi ha en födelsedagsfest för en släkting till Jonas Wilhelm Aspegren (1763-1815). Han var gästgivare i Hammenhög 1812-1815, då han uppenbarligen stupade på sin post.

Det finns en tendens att vilja gå tillbaka så långt som möjligt när man talar om historiska företeelser. Jag vill tala om 1900-talet, efterkrigstiden. Jag tror att det är två kvinnor som haft den största betydelsen för att Gästis överlevt och är vad det är idag.

1949 kom ett stiligt par, Maj och Roland Rovin, från Stockholm. Vi har ett kort på dem, utstrålande stil och elegans. Roland Rovin försvann ganska snart ur bilden. Kvar vid rodret stod Maj Rovin, med fem små barn och en mer eller mindre förfallen gästgivaregård. Jag kan tro att det inte gavs mycket tid att nätverka med kvinnliga företagare och kreativa kvinnor. Blåställ på! Att Maj Rovin var en bestämd och ordentlig kvinna är ställt utom all tvivel. En granne har berättat hur han som pojke städslades att spela taffelmusik till smörgårdsbordet på söndagar. Nåde honom om han uteblev! Vi har emellanåt besök av "barnen" Rovin och det är alltid lika spännande att höra hur de växte upp på gästgivaregården, och självklart fick hjälpa till med sysslor.

En annan kvinna som betytt oerhört mycket för Gästis år Ester Hermansson, en legendarisk kokerska. För någon vecka sedan hade vi besök av hennes dotter. Hon ville visa sin son och sonhustru Gästis och hade bokat en övernattning med en trerätters middag på kvällen. Hon berättade om sin mamma, som lärt sig matlagning, och att arbeta, den långa vägen. Ester började som mjölkerska i Herrestad. Arbetsdagen började klockan 4. Efterhand kom hon in på matlagning. I olika kök lärde hon sig arbetet. Det var så långt från dagens glamorösa, hårslängande TV-kockar man kan tänka sig. Skulle det serveras höns, var det att gå ut och nacka en höna, plocka den och tillreda. Känslan för råvaran kunde knappast bli bättre.

Hur samarbetet mellan Maj och Ester uppstod vet jag inte. Men dottern berättade att Ester jobbade på Gästis, men familjen flyttade till Valleberga, tror jag, och det blev för långt till jobbet. Ester hade två döttrar och födde så fyrlingar. Den snabbväxande familjen byggde hus i Hammenhög. (Det som Carsten Bildhuggar nu bor i.) Ester började igen på Gästis. Esters dotter kommer ihåg att hennes mor levde för mat. Hon tog upp ungråka på menyn, som fortfarande så intensivt förknippas med Hammenhögs Gästis. En annan legendarisk rätt, som de gamle talar om fortfarande talar om är Esters pannbiff. När vi kom till Gästis fanns "Esters Pannbiff" på matsedeln. Det var, tyckte vi, en medioker rätt, som sannolikt endast hade namnet gemensamt med den pannbiff som Ester Hermansson producerade och serverade. Vi tog bort den, kanske dyker den upp igen om vi får tag i det äkta receptet.

Vi tog naturligtvis Ester Hermanssons släktingar på en rundvandring. Dotterson kom ihåg hur han som pys, i köket fick pinnglass av mormor, precis som vår sonson får en glass då och då.

Vi har namn  på vår rum efter gästgivare. Det nya enkelrummet gör vi ett undantag för. Det kallar vi "Esters kammare" för att hedra Ester Hermansson, hennes kokkonst och hennes betydelse för Hammenhögs Gästis.

Det gladde oss enormt att Ester Hermanssons dotter blev så rörd att ögonen fylldes av tårar.

Vårt valspråk "Tradition och förnyelse" är viktigt för oss. Alla som har gamla bilder eller historier om Gästis från förr är välkomna att berätta för oss.

När vi talar efterkrigstid måste jag återge en episod från häromdagen. När jag var uppe på andra våningen, och städade rum, kom en nedcabbad Rolls-Royce glidande in på gården. Silverfärgad, sober så det räcker. Bra andrahandsvärde men usel driftekonomi. Verkligen en bil man inte ser varje dag. Inte från byn, för här kör vi Peugeot!

Döm om min förvåning, nästa gång jag slänger ett öga över gården.

Där står förutom Rollsen en Bentley Mark VI från 1948. En gudomlig milt grönskiftande färgnyans. Att jag vet vad den heter beror enbart på att jag talade med den stolte ägaren.

Det kändes som om Gästis var förflyttad till en engelsk mysdeckarmiljö.

Kanske är de nobla bilarna hitlockade av "Lantliv, Mat och Vin". I det senaste numret skriver de om en matresa till Österlen. Gästis beskrivs som ett klassiskt stopp. Man talar positivt om vår mat och våra rum. Och nämner Hammenhögs Gästis som ett av de ställen man bor bäst och äter gott. Det tackar vi naturligtvis för, men tycker nog att beskrivningen av maten är litet dåligt "researchad". Visst har vi sill och äggakaka, och råka serveras under säsong som varar en månad under tidig sommar. I övrigt har vi en modern och varierad meny producerad från grunden, på råvaror från våra grannar.