Liten tripp till den stora världen.

Likt Fantomen (Den vandrande vålnaden), som ibland lämnar de Djupa skogarna och går ut i civilisationen, som en vanlig man, händer det att vi besöker den vanliga världen utanför Österlen där vi bor. Aldrig lyckas vi hitta en avgång på SJ, som passar och är lösbar för oss. Så var miljödeklarationen  avklarad! Det blev Norwegian från Malmö Airport till Arlanda. Nya flygplan, skinnklädda fåtöljer och litet mer utrymme samtidigt som man erbjuder löjligt låga priser. Jag kan inte begripa hur man kan hålla de priserna, det kan ju knappast förklaras av penningtvätt och organiserad brottslighet, som brukar vara förklaringen i Malmö. Att man bara betalar för lägsta service år ok för mig, jag kan köpa till om lyxbehovet griper mig. Normalt sett klarar jag en timmas flygresa utan en torr bulle och en varm servett.

Nu när nativiteten stiger och trångboddheten består, i Stockholmsgrenen av vår familj, bor jag och min lilla fru med  förtjusning på hotell - stilla nätter och fridfull fullödig frukost. Denna gång gynnade vi August Strindberg påTegnérgatan. Även  här gjorde vi ett klipp. Vi kan framstå som genomplanerade kupongklippare, men i själva verket är det precis tvärt om.  Vi har så dålig framförhållning så vi får ta vad som blivit över till det pris som erbjuds. Nu erinrade sig hustrun att hon hade ett kort från Coop och från annat håll hade vi hört  att man genom dem kunde boka rum till aptitliga priser. Vi slog till och fick ett bra rum centralt med trestjärnorsstandard till vandrarhemspriser. Vi åt goda frukostar sittande vid  den illusoriska gasbrasan. Av 26 rum var 7 belagda med, antar jag, rättrogna koopreatörer i pensionsåldern.

Redan på morgonen är trängseln på Drottninggatan värre än på Sandhammaren i mitten av juli. Men med tjugo års erfarenhet står man inte bara och tappar underläppen i förundran. Vi trampar på  söderut.

En tydlig trend i huvudstaden är att fler och fler skyltar och kommersiella affischer är på engelska. Den  klockrena jugendportalen utanför centralbadet har fått en kitschig tilläggsskylt på, ja just det, engelska.
Sandwichmännen utför sitt enahanda arbete med baland annat: Hairdressing 250:-.

En skylt som kan ställa till det för oss, med en anständig skolengelska i ryggen, är Beyond Retro. För mig betyder Beyond; efter, bortom, senare.  Om det är efter eller senare än Retro, så är det rimligen inte Retro. Eller?

På vår färd mot sydliga närförorter lägger vi en bra stund på att försöka
överlista SLs nya biljettsystem, där man på ett ställe får köpa ett kort, som man i en automat laddar sin reskassa. Snårigt, men med en växande kö efter oss lyckades vi
ta oss igenom.

Nu gick inte färden spikrakt och utan stopp. Det finns alldeles för många affärer för det.

Indiska, som jag tycker har ett ganska lågt underhållningsvärde, lyckas locka frun till avvikelse.

Jag tittar på reklamen och upptäcker en affisch med en rödhårig flicka. Av någon anledning har hon målat röda streck runt sina ögon. Det ser faktiskt ut som om hon har en allvarlig ögoninflammation. Skrämmer mig litet, med mitt nedsatta immunförsvar. Vad hon gjorde reklam för uppfattade jag dessvärre inte.

I kanten av Tanto från Liljeholmsbron ser vi en vy, vacker som ett julkort. Detta är alltså mitt inne i storstaden.

Kanske var det här Nacka Skoglund konditionstränade på 50-talet. Nej det kan inte stämma Nacka konditionstränade inte, men om han gjort det, kunde han med stort utbyte gjort det här.

Så småningom kommer man till ett kolloniområde. I dagens vinterlandskap för det tankarna till Tavelmälare Bengt Eldes färgglada naivism.

Det biter i ansiktet med -17. På tunnelbanan reser många med skidorna över axeln och strömmen av snowboard-åkare är strid till och från Hammarbybacken. Isarna växer till  sig i stan och man ser promenerande på isen. Inte långfärdsåkarna på skridskor - för mycket snö.

Frosten - berövade - Söders - palmer - dess - gestalt.

Ett besök i Stockholm med barnbarn betyder en hög aktivitetsnivå. Kaknästornet, från början av 60-talet, må vara värt ett besök. För min del var det säkert 25 år sedan jag var där. På den tiden var maten som serverades i restaurangen knappt tjänlig, men det bör väl ha rättat till sig. Vi blev tveksamma när vi kom till hisshallen.

En värre skräpsamling till souvenirbutik har jag aldrig sett. Plast och I love Stockholm, älgar och snapsglas, men priset togs av en engångständare, som inte gick att tända och inte fylla på, till det facila priset av 59:-. Är det så Stockholm vill möta turister från hela världen - men det har väl varit en offentlig upphandling.

Vi knäppte en bild över Värtan, fulare än Gärsnäs och kastade oss uthungrade in i restaurangen. Maten var ok.

Gissa vad vi tittar på! Rätt - barnbarn.

På grund av vädervarningar bokade vi in oss på Best Western Sturup Airport Hotel. Det hade allt, dyrt, opersonligt och ganska genomgående fult. Litet nyfiken blir man på Sämst Western Hotels.

Litet roligt  var ändå ett par grafiska blad av Torbjörn Birch.  På 70-talet var han förskollärare i Arlöv och hade hand om våra söner.

De dansande figurerna höll han på  med redan då och jag kände igen dem direkt. Vilket inte är så konstigt.